Lätta och tunga steg ner för Kaskisbacken

27.09.2017 kl. 10:27


Hösten är verkligen igång och känner mig som om jag ramlat in mitt i. Det kändes så somrigt i London, och sen hade jag ju problem med ryggen (håller tummarna att allt är i skick nu!), så jag har inte helt hängt med att det är höst i Åbo nu. 

Men här sitter jag nu. Avhandlingsjobbet har tagit fart, jag gör upp planer för resten av hösten, jag sitter och fyller i boken Ready, Set, Novel inför NaNoWriMo i november, och jag går på Arbiskurser och känner mig levande. 

Arbiskurserna har definitivt varit ett bra val. Har haft Estradpoesi två gånger och båda gångerna har jag gått därifrån lättare. Orden har oftast ramlat ur mig de där måndagskvällarna, inte sällan oredigerade, men jag har båda gångerna gått därifrån och känt att jag (för stunden) fått tömt mig själv på kreativitet. Lite lättare går stegen ner för Kaskisgatan. Lite mer inspirerad för att fortsätta på nästa projekt. 

Igår var jag på min första ryskalektion. Jag hade missat första lektionen (kursen går varannan vecka) och var så nervös för jag visste inte vad klassen höll på med, jag visste inte hur långt hunna de andra var och jag kände att jag glömt så fruktansvärt mycket sedan jag läste Ryska 2 vid CSK. Nå, ryskan visade sig inte vara något problem. Jag hängde med och jag ser fram emot att lära mig mer. Däremot kände jag mig så himla långsam. Det var så mycket finska!

Det är väldigt länge sedan jag hört och själv pratat så där mycket finska. Jag kände mig lite vilsen, men försökte hålla god min -- jag tror nämligen inte de andra på lektionen satt och tänkte på fem olika språk (eller kanske de gjorde, jag känner ingen där). Det blev i alla fall ett inre kris där hjärnan uppfattade finskan och ryskan, översatte till antingen svenska eller engelska, och försökte så gott det gick att inte blanda in tyskan. 

Efteråt var jag alldeles tung i kroppen, som efter-en-tung-joggingrunda-då-man-egentligen-inte-orkat-men-sen-kommit-igång-och-så-flyter-det-på-tills-man-kommer-hem-och-så-är-man-alldeles-slutkörd-sortens tung i kroppen. Det var tunga steg ner för Kaskisbacken igår, med huvudet fullt av tankar och språk. Men så jävla bra. Så där stolt-över-mig-själv bra. 

Så det här blir nog bra. Den här hösten blir bra. Och jag räknar med lätta steg varje måndag och tunga steg varannan tisdag. 

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver:


 

Hej!

Emma Kanckos heter jag.

29-årig litteraturälskare som skriver skönlitterärt.

Jobbar med översättning och jobbar på en doktorsavhandling.

Bor i Åbo, är hemma från Pedersöre.

 

Min svärmorssvit vann mig andra pris i Arvid Mörne-tävlingen 2018!
Läs dikterna här

Jag går Författarskolan 2018-2019.

Jag är medgrundare till skrivgruppen Fabriksförfattarna.

Här finns jag på Instagram.

Välkommen!

- Emma

emmakanckos (at) hotmail.com