Värst av allt är ensamheten

25.01.2017 kl. 10:04


Det blev en lite längre bloggpaus än vad jag tänkt, men det hänger på att jag så desperat försöker lyfta mig ur en liten svacka. Allt känns dystert, ensamt, oinspirerande och omotiverande. 

Jag blev varnad om ensamheten innan jag började som doktorand. Jag blev varnad att det kan bli tufft. Sedan dess har jag ofta hunnit tänka att livet som doktorand är som

när festen är slut men man fortfarande är kvar på dansgolvet. 

Och sedan dansar man. Man dansar, dansar och dansar tills alla ens lemmar är helt slut. 

Fast det är väl också så här det är att bli vuxen? Plötsligt har alla ens vänner mindre tid, man själv har det likadant, och så blir möjligheterna att träffas färre och färre. 

Samtidigt är ju det här en chans. En chans att bli allt säkrare i sig själv, att våga ut på äventyr på egen hand, att lära sig att muntra upp sig själv.

Och sen när doktorandtiden är slut så är det fest igen. 

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 6 med bokstäver:
Så fin metafor med dansgolvet! ❤
Anne25.01.17 kl. 10:46
Tack Anne!
25.01.17 10:51


 

Hej!

Emma Kanckos heter jag.

29-årig litteraturälskare som skriver skönlitterärt.

Jobbar med översättning och skriver en doktorsavhandling.

Bor i Åbo, är hemma från Pedersöre.

 

Min svärmorssvit vann mig andra pris i Arvid Mörne-tävlingen 2018!
Läs dikterna här

Jag går Författarskolan 2018-2019.

Jag är medgrundare till skrivgruppen Fabriksförfattarna.

Här finns jag på Instagram.

Välkommen!

- Emma

emmakanckos (at) hotmail.com