Innan jag fyller 30


Det känns bra att jag är på virtuellt skrivläger hela april. Camp Nano styr tankarna bort från jobb- och framtidsångesten, det får mig att tro på mig själv och det jag vet att jag kan. Ge mig en deadline och jag skriver min text. 

Synd bara att ingen vill ge mig en riktigt deadline till avhandlingsjobbet. Det är jag som ska ge mina egna deadlines. Och visst har det funkat bra hittills. Med tanke på att hela avhandlingen vändes upp och ner i slutet av 2016 och allt jag skrivit innan dess var mer eller mindre onödigt så har jag jobbat helt okej. Nu ser jag slutet och sidorna börjar bli rätt många. Det blir ett helvete att redigera allt, men det ska nog gå det med.

Jag singlar slant för att se hur stor chansen är att jag får min examen innan jag fyller 30. Förstår knappt varför det skulle vara en så stor morot att få examen innan mitten av december 2019. Kanske, kanske inte.

Jag har ännu så mycket jobb kvar och slutskedet i doktorandtiden är oviss och man vet inte hur länge saker och ting kommer ta. Det kan dröja länge innan man blir färdig efter att man ansett att avhandlingen är "färdig". Hur länge tar det innan alla som ska läsa avhandingen har läst den? Hur mycket redigering behövs ännu? Hur länge tar det innan man hittar ett passande datum till disputation? Allt sånt och mer kan ta väldigt mycket tid.

Men fan om jag inte önskar jag fick min Filosofie Doktor-titel före jag fyllt 30. Sablar vilken egoboost.  

03.04.2018 kl. 09:57

Camp Nano, anteckningsböcker och bujo-tankar


Det är april och Camp NaNoWriMo är igång! Mitt mål är att skriva 35 000 ord under månadens gång, men allra helst vill jag skriva klart romanen jag jobbar med. 

Roman tre bullrar bak i skallen. Jävlar vilket liv den för. Men jag tänker inte sätta mig ner och skriva den berättelsen (ännu) för jag vet att om jag har två stora skrivprojekt inom april så kommer ena, eller till och med båda, lägga sig ner och dö. Och att återuppliva historier har jag ingen lust med. 

Jag är fast i bujo-tankar ännu, men inser att jag bara sprider ut mitt liv i olika anteckningsböcker. Nåja, får väl bli så då. En kalender för avhandlingsjobbet, en skrivbujo för mitt kreativa skrivande och en tredje bujo att reda ut vardagen. Det är den tredje jag behöver börja med och ska börja med. 

Jag har beställt en Leuchtturm 1917, A5 med prickar, och inväntar den.


Screenshot från Adlibris

Men jag har också fått hem en Lemome, A5 med prickar, och den är så vacker, så vacker! Tjockt papper och underbara pärmar.


Screenshot från Amazon

Men min Lemome ser så proffsig ut att jag undrar om inte jag får spara den till proffsigare tider. Tider då jag ska ut och kriga om min inkomst. Tider då jag startar upp nånting nytt utanför det akademiska. Tur för mig att jag känner mig redo för det. Tur för mig att jag har tillräckligt med skinn på näsan och att en övertygad optimist bor inombords. Jag tror min Lemome kan bli precis det jag behöver då - sen till hösten eller ännu senare, det beror ju på - och då startar jag upp en ordentlig Career Journal-bujo.

Så om Leuchtturm 1917 är allt vad den lovar börjar jag ordna upp min vardag i den. Och så får Lemome vänta lite till. Får se, borde ha båda på mitt skrivbord den här veckan. 

02.04.2018 kl. 11:51

Inför *Camp NaNoWriMo*


I år tänker jag för första gången pröva på Camp NaNoWriMo. Jag har fyra år av NaNoWriMo (en utmaning där man skriver 50 000 ord/en roman inom november) bakom mig och november kommer nog förbli lite av en favoritmånad för mitt skrivande tack vare det, men nu i april tar jag mig an ytterligare en utmaning!

Camp Nano är speciellt bra eftersom man får sätta sina egna mål, både gällande skrivande och redigering. Mitt mål för april blir att skriva klart roman nummer 2, även kallad Professorn. Helt galet att det som mest var en idé i december redan nu är ett halvt manuskript! Och i april tänker jag alltså skriva klart. Det går att delta i Camp Nano i juli också, så då kanske jag satsar på att redigera Professorn. Skoj!

Camp Nano är alltså ett virtuellt skrivläger där man blir tilldelad/går med i en grupp andra skribenter, en cabin, och ja... Sen vet jag inte riktigt. Det är ju ändå första gången jag är med så jag tänker testa mig fram lite. Däremot har jag turen att få vara med en i cabin med en fantastisk grupp skrivande människor som jag träffat på Instagram, så jag ser fram emot den gemenskap vi kommer ha. Jag tror det blir ett bra stöd, mycket pepp och många heja-rop. 

Camp Nano börjar på söndag, första april, så än hinner du med om det här låter intressant! T.ex. är det perfekt för dig som har ett påbörjat skrivprojekt och vill ta tag i skrivandet/redigerandet. 

Själv ser jag fram emot Camp Nano i april nästan lika mycket som NaNoWriMo i november. Bara några dagar kvar nu..!

26.03.2018 kl. 13:34

Borde en bujo ta över mitt liv?


Jag ska börja med nästa stora kapitel i avhandlingen och allt jag vill är att skrota min nuvarande kalender och reda upp mina tankar i nånting nytt. Visserligen kändes det så redan vid årsskiftet men jag tvingade mig att fortsätta med min gamla hederliga Moleskine-kalender för trots allt så är den ju väldigt praktisk. 

Men nu är det som om våren litegrann är på väg och jag bara önskar mig nya saker hela tiden! Vanligtvis önskas nya kläder och nya skor så här mot våren, men i år är det bara drömmen om vackra anteckningsböcker och en bättre organiserad vardag.

Jag drömmer lite om en bujo-vardag. För några veckor sen började jag göra upp en "skriv-bujo" (en bullet journal för mitt skrivande) och det har varit riktigt prima. Skrivandet går framåt och nu har jag snart kommit halvvägs i min andra roman, den jag började på mer seriöst i januari. Så nu funderar jag på att ta steget längre och ta tag i resten av mitt liv också med hjälp av en bujo. 

Det här är förstås också en form av prokrastinering. I stället för att dyka ner i mitt avhandlingsmaterial igen så vill jag bara plaska runt där fötterna når botten och jag kan få en överskådlig blick över allt det jag borde hålla på med men som jag hellre planerar in än faktiskt tar tag i.

Äsch. Jag vet varken ut eller in. 

Har nån annan låtit en bujo ta över ens liv? 

20.03.2018 kl. 10:55

En skrivande människas vardag


En uppdatering om vad jag håller på med. Sådär allmänt. 

Jag ska den här veckan redigera klart (eller så klart som det nu blir) 80 sidor material och sen skicka det vidare till mina handledare. Jag måste sätta punkt nu, det måste vidare till nästa skede. Det har skjutits upp och jag har stirrat mig blind på både Instagram och Facebook i stället för att bara ta tag i min egen text. Klockan tickar och jag har andra deadlines. Perfektion får ge vika för läsbar text, även om jag måste medge att det finns ett par riktigt saftiga godingar till metaforer i min tjatiga akademiska text. 

Jag har skickat in stipendieansökningar. Min finansiering tar slut till sommaren men avhandlingen kommer inte vara helt klar, så jag sitter och hoppas att nån trevlig stiftelse tycker att det jag håller på med låter intressant och att de vill ge mig nån månads finansiering så att jag får redigera hela boken och bli klar. 

Jag har insett att jag skriver En Bok. Inte "bara en avhandling", utan en riktig bok. En sån som nån kanske vill läsa. Den handlar ju trots allt om skrivande och skrivprocessen. Vem vill inte läsa sånt? Jag tycker i alla fall att min bok håller på att bli riktigt spännande och jag ser fram emot att få den klar.

Ett avgörande kapitel tar form. Nya tankar har kombinerats med gamla och jag håller på att staka ut mina viktigaste poänger till mitt diskussionskapitel. Nu ska det bli fyrverkerier och storslagenhet blandat med teori och egna funderingar. Det kommer bli riktigt ångestfyllt att skriva det (tänk om jag glömt nåt uppenbart?) och säkert också riktigt fantastiskt. För när det här kapitlet är klart så börjar mycket av avhandlingen vara skriven. 

Jag har druckit mycket kaffe den här veckan men inte varit särskilt effektiv. Jag är inte effektiv jämt och jag borde inte vara så hård på mig själv över det. Ingen producerar till 100% hela tiden. Så det blir kanske en vecka utan desto större framsteg, men även små steg framåt i rätt riktning är ju bra. 

Jag har gråtit över att Stephen Hawking är död och vill bara skriva kreativt hela tiden. Jag trodde liksom att Hawking aldrig skulle dö så det kom ju som en chock. Och nu vill jag skriva en Galet Stor Roman som har sitt eget Theory of Everything. Men den romanen måste vänta lite ännu. Jag har fortfarande två andra romaner som kallar mig. Fast jag är definitivt inne i en period då det inte är brist på idéer eller motivation. Jag skriver varje dag och i april tänker jag köra hårt med Camp NaNoWriMo (mer om det en annan gång). 

Så... Ja. Jag skriver om skrivande, tänker på skrivande och sen skriver jag lite till. Lycklig så, även om det är lite stressigt. Att hela tiden producera nåt blir som ett mantra, men jag ska försöka vila upp mig mellan varven också. 

15.03.2018 kl. 14:59

Tänk om mitt ungdomsjag såg mig nu. 


Är det så att man är på rätt plats i livet då man inte hatar sin vardag? Det har nog varit ett bra tag sen jag gick omkring och var hatisk, och det är rätt ofta nu som jag går omkring och tänker, fan vad jag är lycklig! 

Jag kan inte minnas när jag haft det så här stressigt, men samtidigt fått vardagen att gå ihop så himla bra. Visst vill jag alltid ha mer, det är väl mänskligt, men det blir mer en sån där kämparglöd än tunnelvision. Jag vill kämpa för att bli bättre, komma framåt och ta del av världen.

Tänk om mitt ungdomsjag såg mig nu. 


Min vackra vinterstad, Åbo. 

09.03.2018 kl. 14:12

När det spökar


Det sägs att författare kan sätta sig ner och ha en konversation med sina karaktärer. Att sånt hjälper författaren att få fram berättelsen hen skriver. 

Men hur är det när man som forskare plötsligt känner att man har författaren man undersöker med sig i rummet? Att författaren som man aldrig träffat, som dog drygt tjugo år sedan, sitter och kikar en över axeln? 

Då har man liksom flow till 100% skulle jag säga. 

I dag kom jag över ett problem i min avhandling och trodde jag skulle få hjärtattack av alltsammans. Källa A sa en sak och källa B en annan, men jag hade använt källa B så gott som överallt - och till stipendieansökningar, hjälp! - och källa B var ju föråldrat i jämförelse med källa A. 

Paniken då man ser hur hela projektet faller i bitar. (Det är ju överdrivet, det går ju alltid att fixa. Men i stunden. Ja, i stunden finns det inget annat än panik.) 

Men så känner man närvaron. En värme sprider sig från hjärtat, en imaginär hand på ens axel.

Insikten: att jag har ju källa C som är författarens egna ord och utsaga. Där finns rätta svaret. Och nu kan jag i stället i min avhandling ge det slutgiltiga ordet eftersom orden är inte bara mina, utan författarens. Tack vare mina efterforskningar utomlands då jag la vantarna på sånt som få andra gjort. Tack vare en inblick i det liv och författarskap jag undersöker. 

Ja, jävlar. Det är som om författaren blivit spöke och säger sitt genom tid och rum. Hur galet det än låter. Och jag som forskare ska göra rätt för mig. Och rätt för författaren. För författarens ord är slutgiltiga i den här frågan. 

26.02.2018 kl. 14:11

Fire and fury


Ibland har jag ett blint raseri som styr min kreativitet, min inspiration och min redigeringsprocess. I skrivandet, jobbet och det personliga. Jag är snabb att radera och omvärdera. Jag uppskattar det som kommit före, men i slutändan har jag alltid blicken framåt. 


Just nu i min avhandling jobbar jag med en karaktär som tagits bort ur ett manuskript. Spåren av henne finns kvar i tidigare versioner, men i slutresultatet är hon borta. Författaren insåg att hon inte hade någon roll att spela i berättelsen. 

Det påminner mig om livet. Om hur människor finns kvar i minnen, men efter några kapitel, vartefter livet tar nya skeden, så försvinner de. Och någon dag så finns de inte kvar alls. 

13.02.2018 kl. 14:07

You've never seen a hypocrite before? 


Måndag och en drös sidor som ska skrivas. Ord ska radas efter varandra. Och huvudet känns fullt med ludd. Min text går runt i cirklar, snart lika mjuk som kudden jag längtar efter. 

L jobbar hemma och skrattar åt mig när jag försöker säga något med min täppta näsa. Skrattar bäst som skrattar sist, han låter lika rolig han.

Dricker te och skriver mejl. Nej, jag kommer inte i kväll. Hej, kan vi skjuta upp mötet? Funderar, orkar jag i morgon då?

Längtar redan till nästa helg. Längtar efter en ledig vecka som inte är inplanerad. Jag tänker inte jobba ihjäl mig över det här, säger jag, men samtidigt väljer jag jobb över en dag sjukledigt.

What? You've never seen a hypocrite before? 

12.02.2018 kl. 11:32

Roman nummer 2


Ja, hur hände det här? Att jag sitter här, skriver ihjäl mig med avhandlingen och plötsligt så jobbar jag också med två romaner? Idén jag fick i slutet av november har etsat sig fast, i januari satt jag och småpetade så pass mycket att jag målat upp ett händelseförlopp, och nu i februari sitter jag här och skriver. Det blir ännu en berättelse och min "veckoslutsroman" (den ska skrivas under veckosluten, det säger väl sig självt) tycks vilja ut i stora världen, dessutom i mycket snabbare takt än "den första stora romanen".

Sablar, hur gick det här till? Här har jag lovat skriva klart min avhandling innan sommaren och nu har jag gått och lovat mig själv två romaner innan sommaren är slut. Ena ska var klar-klar tycker jag, den andra ska ha en början, mitt och slut. Vad hade jag riktigt tänkt göra i höst om jag gör allt jag planerat för i år de sju-åtta första månaderna av 2018? 

Kanske jag sover sen i höst. 

08.02.2018 kl. 13:45

Bluffsyndrom


Jag skulle på seminarium. Jag hade lämnat in text, jag hade läst andras texter. Insåg snabbt att min text inte höll måttet. Jag fick sånt mindervärdeskomplex att jag undrade om jag kunde stanna hemma. Låtsas ha blivit sjuk. 

Jag klädde upp mig i klänning. Fixade håret, sminket. Ville se representabel ut. Det var inte ofta jag syntes till i de här sammanhangen. Jag ville se sammanhängande ut. 

Jag köpte en cappuccino och dök upp precis i tid, varken för tidigt eller för sent. Hälsade. Tog en plats. Låtsades höra hemma. 

Jag skulle få kommentarer, jag skulle kommentera åt andra. 

Förvåningen då andra tog anteckningar då jag gav mina kommentarer. Nickande miner och röster som bekräftade det jag sagt. 

Skräcken när det var min tur. Min text som jag petat ner på några dagar innan seminariets deadline. Och jag möttes av bara positiva kommentarer. Fick intresserade frågor. Det blev diskussion. 

Men när jag satte mig i bilen kunde jag inte skaka av mig känslan. Att de alla ljugit. Att de bara sagt något positivt eftersom de tyckte synd om mig. Att jag bara lurade mig själv till att tro att jag har bluffsyndrom. Att jag egentligen är så dålig som jag tror. 

Det tar dagar att komma ur svackan, men jag gör det.

Jag måste ju skriva klart. 

29.01.2018 kl. 10:43

Hoppfullt framåt genom snödrivor


Jag jobbar vidare och hoppas hinna med så mycket som möjligt innan sommaren. Jag försöker att inte stressa upp mig, det är sabla mycket jobb, men fokuserar på en vecka i taget. Petar ner text, filosoferar, kollar Facebook och läser om hur AI tar alla jobb och att vi står inför en ny industriell revolution. Dricker te och sjunker tillbaka in i min text. Min text, så himla mycket text. 

Jag känner mig ändå hoppfull. Att jag kommer hinna med en hel del nu under vintern och våren. Att jag tror jag kommer förvåna mig själv.

Det är bara början av året men jag har redan plan A, B, C och D inför hösten. Det hinner nog bli ännu fler. Tänk att jag behövde så här mycket tid för att lista ut vad jag vill. Snart tio år av universitetsstudier. Men jag ångrar inte en sekund, jag vill bara se framåt. 

22.01.2018 kl. 10:57

Tillbaka i jobbrutiner


Det har delvis varit rätt så skönt att komma in i jobbrutinerna igen efter två veckors ledighet. Det har verkat hoppfullt att ta tag i texterna, ögna igenom det jag har producerat och blicka framåt mot det jag ännu ska skriva och fixa. Det är en lång lista med saker att ta itu med ännu, men jag hoppas jag hinner beta av det mesta innan sommaren. 

Fast i dag börjar det nog kännas rätt så tungt. Jag är inne i en skrivperiod. 15 sidor är skrivna den här veckan och så himla mycket redigering är ännu kvar. Jag siktar nu på 20-25 sidor per vecka ett par veckor framöver, jag har nämligen en hel studie att få petat ner i mitt Word-dokument. Jag trodde först att studien skulle bli totalt runt 30-40 sidor. Nu får jag vara glad om den hålls under 75. Materialet var intressantare än jag tänkt och det behövs fler ord till att utveckla mina analyser. 

Jag har tre andra kapitel att hinna med i vår - diskussion, introduktion och avslutande kapitel -  men jag hoppas att kapitlen sammanlagt hålls under 100 sidor. Det får liksom inte bli längre än så. Det blir så fruktansvärt mycket att redigera då. 

Det blir nog mycket kaffe i vår. Så väldigt många koppar kaffe. Men det är okej. Jag gillar att skriva. Och nu ska jag sikta på att skriva klart. 

11.01.2018 kl. 10:47

Liv, jobb, skrivande och nyårslöfte 2018


Nytt år och ännu några dagar ledigt. Jag har sju månader finansiering spikade, sedan är det oklart, men jag vet att det blir mycket under våren. Kapitel ska skrivas klart, texter ska redigeras och hela avhandlingen ska ta form. Det är mycket jobb, men jag vet att jag kan fixa det. Jag skrev det mesta av min magisteravhandling på 100 sidor på drygt två månader, så varför skulle jag inte få fixat resten av min doktorsavhandling på sju månader? I alla fall intalar jag mig det. Vi får ju se hur det blir, jag tänkte inte ta död på mig själv med att stressa över en avhandling. 

Utöver avhandlingen så måste jag ju söka jobb. Eller starta eget. Jag ögnar igenom olika sidor med lediga jobb och singlar slant mellan alternativen än så länge. Men jag är hoppfull. Jag vet vad jag är bra på och jag vet hur jag kan marknadsföra mig själv. Självförtroendet är det inget fel på heller som ni kanske märker. 

Det är mycket att klura ut i år. Och medan jag klurar så sitter jag och skriver. Poesi, noveller och romaner. Princip allt i plural just nu. Tänkte redigera flera dikter i dag, åtminstone den här veckan medan jag ännu bestämt mig för att ha ledigt, och skriva klart min novell jag petat på sedan mitten av december. Och romaner, ja, de är två nu som jag valt att aktivt jobba vidare med. Min NaNoWriMo-roman på 70 000 ord ska redigeras i vår och min nya romanidé håller på att utstakas. Förhoppningsvis finns där tillräckligt med material så att jag kan skriva hela grejen sen till hösten, kanske till och med NaNoWriMo 2018. 

Mycket skrivande som vanligt, men så ser det ut. Inget fel med det så länge jag känner att jag har balans i livet, så länge jag känner det är hållbart. Jag försökte räkna och kom fram till att 2017 skrev jag totalt över 700 sidor, så jag vet ju vad som är möjligt. Jag vet vad jag kan åstadkomma. Men det skrevs mycket i perioder då så nu hoppas jag på lite mer regelbundenhet. Jag vill skriva lite varje dag. Kalla det nyårslöfte eller vad ni vill, men det är mitt mål för i år. 

04.01.2018 kl. 10:19

Nio bilder jul


Det är julfirande i Österbotten som gäller som bäst. Här är nio bilder (från Instagram) från en del av mitt julfirande. 

27.12.2017 kl. 19:48


 

Hej!

Emma Kanckos heter jag.

29-årig litteraturälskare som skriver skönlitterärt.

Jobbar med översättning och jobbar på en doktorsavhandling.

Bor i Åbo, är hemma från Pedersöre.

 

Min svärmorssvit vann mig andra pris i Arvid Mörne-tävlingen 2018!
Läs dikterna här

Jag går Författarskolan 2018-2019.

Jag är medgrundare till skrivgruppen Fabriksförfattarna.

Här finns jag på Instagram.

Välkommen!

- Emma

emmakanckos (at) hotmail.com