Den andra stora (hemliga) drömmen.


Som skrivande människa är det väl rätt vanligt om drömma om att bli publicerad. Att få sin bok ut i världen så att man får kalla sig författare med en viss snorkighet. Det är den boken jag jobbar på just nu; den som ännu ska skrivas och redigeras. 

Men egentligen drömmer jag om den andra boken. Chans nummer två som ska väcka ett större intresse och som ska vara mitt bevis att det här är något jag kan göra. Den första boken kommer troligen gå lite obemärkt förbi. Den kommer läsas och hamna i någons bokhylla. Men den andra stora drömmen är en bok som hamnar i mångas bokhyllor. Boken som blir skriven när man har pressen på sig att prestera något ännu bättre, boken som skapas i rädsla att den första romanen bara var ett undantag - ett misstag som råkade bli publicerat. Den andra boken, den man kan drömma stora fantastiska drömmar om, som filmatisering, Hollywood, fame & fortune. Trots att den drömmen mer realistiskt handlar en bättre chans att få stipendier och kunna leva på sitt författarskap. Den boken längtar jag efter. Jag undrar hurudan den blir. 

Har ni stora (hemliga) författardrömmar?

27.06.2017 kl. 10:50

Sommarens skrivmål.


Det blev en lång vecka det här med sorgebesked och sjukstuga. Avhandlingsjobbet har verkligen blivit lidande, men jag har försökt hålla humöret uppe med Netflix, skrivande och internationella matmarknaden här i Åbo. 

Förra veckan kom jag i mål med vårens fjärde Goal Tracker på nanowrimo.org och nu har jag planerat in en femte som sommarens skrivmål. Nu är det dags att få det här projektet i mål! Innan sommaren är slut ska min första ordentliga version av manuset vara klart. För att uppnå det så krävs ett ordentligt slut till min berättelse och en slags novell som jag ska ha jobbat in i själva handlingen. Det är rätt så spännande hur sidorna och orden i mitt dokument har ökat under de senaste fem månaderna. Materialet börjar se ut som en riktig roman! 

Mina bildredigeringsskills är inte de bästa, men det är ändå helt kul att plocka ihop ett omslag till min historia. Jag funderar på att använda den här till höstens nanowrimo... Allt med hjälp av Unsplash och Canava.

Med knappa 60 000 ord så känner jag att jag är på god väg. Speciellt när planen är att skriva om allt sen till hösten, förhoppningsvis under Nanowrimo. Jag börjar bli lite besatt av tanken att skriva om texten - den behöver definitivt en ny vinkling - och det är spännande att se hur det hela utvecklas. Till det bättre, hoppas jag. 

16.06.2017 kl. 15:00

Kompromiss.


Det är något med såna här måndagar när det är lite kyligt och regnigt. Så där att man drar på sig yllesockorna och kokar kaffe. Så där att man tar en bild av sig själv med håret i en rufsig hästsvans och undrar om man kan skippa jobbet idag och bara sitta och skriva kreativt hela dagen. Så där att man glömmer att det är juni och att man har en deadline och att det akademiska inte sköter sig själv, fastän hur mycket man önskade att det var så. 



Det har gått lite trögt med det kreativa de senaste veckorna. Det akademiska bestämde sig för att bli krångligt och plötsligt gick så fruktansvärt mycket tid till att bara klura ut vad som var upp och vad som var ner. Jag längtar tillbaka till det kreativa, jag känner att manuset kallar på mig, men jag har inte lyckats prioritera rätt helt enkelt. Är det inte det som är grejen? Att man väljer att sitta framför teven i stället för att skriva. Att man kör runt i Åbo för att kolla upp vad olika SOK-varuhus har för utbud av Tesco-produkter (det finns en massa gott ska ni veta!). Att man funderar på jobb och framtida jobb och pengar och hus och var man ska bo och varför man kunde/inte kunde flytta till Kanada och fundera på att boka flygbiljetter till London och att fundera att man borde köpa en ny kalender för att kunna planera ännu längre in i framtiden. Att prioritera är svårt. 

Men omöjligt ska det inte vara. Så. Planen för idag blir att om jag bara lyckas få jobbat det jag måste ha jobbat så får jag skriva kreativt sen. Det kallas kompromiss.

 

05.06.2017 kl. 12:48

Små steg framåt.


Det hjälper att ha flera mindre mål. Hittills i år har jag skrivit och redigerat nästan tre gånger så mycket som jag planerade i början av januari. Med 14 000 ord åt gången tar jag mig framåt med romanarbetet. Det är ganska skönt att ha det som omväxling till det galna avhandlingsarbetet. 

Jag hoppas jag kommer kunna öka på takten ännu litegrann och komma igenom manuskriptet innan NaNoWriMo i höst. Då hoppas jag nämligen kunna skriva om hela manuskriptet och ändra på tonläge och perspektiv. Förstås skulle det ju vara bra om jag blev klar med den här redigeringen/det här skrivandet redan tills i sommar. Då kunde jag ju ta en paus och lägga materialet åt sidan lite. Men vi får se. Jag har trots allt annat på gång också. 

Såna här små screenshots samlar jag på mig. Ett efter ett ska jag kunna pricka av mina mål på 14 000 ord. 


Om du funderar NaNoWriMo-utmaningen i november, men den verkar för tuff, så rekommenderar jag "Goal Trackers"-funktionen på nanowrimo.org. Egna mål, egen tidtabell. Men statistiken är minst lika kul att följa med, och för mig är det fantastiskt sporrande.

21.04.2017 kl. 10:34

Förtjusning


Nu när vårsolen värmer genom fönstret och jag går igenom några av de olika anteckningarna jag har i min Evernote-app så kan jag inte mycket annat än att vara förtjust. Förtjust i skrivandet -och- drömmen om att skriva mer -och- handlingen att skriva ner text -och- orden uppradade efter varandra -och- den där pirrande känslan när det känns som om man har något där, något som kunde utforskas. Smått skumma meningar som

I sanden dränks djupets röster.

och 

Ödmjuk, tänker du. Du har inte haft tillräckligt med framgång för att vara ödmjuk - du vill bara vara stolt.

Ingen annans ord. Mina. Och förtjusningen att de är mina. 

24.03.2017 kl. 16:19

Leker med skrividéer


Förutom den där romanen jag pysslar med så har jag ju jämt och ständigt nya idéer till andra historier. Berättelser som kunde bli romaner men som lämnas åt sitt öde efter att jag skrivit ner de väsentligaste grundstenarna. De samlas där i mina olika "notebooks" i min Evernote-app och väntar på att bli ordentligt nerskrivna. 

Fast nu leker jag lite med tanken att utveckla några av de där berättelserna och göra om dem till noveller. Få ihop en novellsamling. Kanske något jag kunde fixa till höstens nanowrimo? Det är knappast för tidigt att börja planera novembers stora skrivpass för ibland är det bara skrivandet som känns vettigt, produktivt och verkligt inspirerande. 

14.03.2017 kl. 12:41

Gör det lätt eller gör det rätt.


Här sitter jag och redigerar mitt nanowrimo-manuskript. Fast egentligen gäller det mest att skriva ihop det som är lösryckt, att fylla i luckor. Det finns många frågor ännu, men det känns mera på riktigt nu än vad det gjort förr.

Facebook meddelade mig idag om en status från två år sedan: "Är en pytteliten epilog från att ha skrivit klart min första version av min allra första roman. Min alldeles egna, skriven av yours truly. Det ni. Emma 1, the world 0."

Två år är inte en så lång tid egentligen. Inte när man haft fullt upp med en doktorsavhandling och har lyckats få ihop två andra romanmanus. Det har skrivits en hel del sedan dess, men det har inte blivit riktigt lika mycket redigering. 


Men här sitter jag nu och går igenom den galna första versionen som jag skrev när jag satt ensam i mitt rum i Trinidad. En del är riktigt dåligt, en del kanske helt okej. Planen är att gå igenom den här versionen och se till att berättelsen kommer fram. 

Det blev strandbesök också, inte bara skrivande, när jag var till Trinidad i höstas. 

Fast sen ska det ske större förändringar. Igår började jag på en helt ny version där jag ändrade på perspektivet. Det blev bättre, det märktes genast. Så det blir nog nästa steg. Att skriva om berättelsen från början så att huvudpersonens röst hörs bättre.

Och det är spännande. Verkligen. Det kommer ta massor med tid. Men det är ingen brådska. Än finns det tid för redigering. Ibland måste man ju göra det som är rätt och inte bara det som är lätt. 

03.03.2017 kl. 10:00

Söndagspepp och lite skryt!


Jag har inte varit så aktiv på bloggen på sistone eftersom jag varit mitt uppe i "skrivveckor" till avhandlingen. Men det har gett resultat. Den här veckan har jag skrivit cirka 21 sidor och redigerat drygt 11! Jag tänker inte låtsas som om det inte är sjukt mycket. Det är massor. Men det är så här jag jobbar. Ibland skrivs det massor, ibland händer det ingenting. 

Jag skrev de fyra sista sidorna till mitt delkapitel/kapitel/min analys nu vid lunchtid. På en söndag. Visst känns det lite tråkigt att jobba helg, men när det är dags att skriva så måste jag passa på medan maskineriet är igång. Nästa vecka blir det lite lugnare igen som tur. 

Nu har jag sparat mitt dokument och tänker att jag borde ta tag i vardagssysslorna. Men ska jag vara ärlig så lockar det kreativa. Jag skulle vilja skriva poesi om de enorma snödrivorna som öst ner från himlen den här veckan, så ni kan ju gissa vad som vinner: städning eller papper och penna? 

26.02.2017 kl. 13:44

Att få bocka av efter varje skriven sida


Håhhå-jaaja... Tiden bara springer iväg nu när jag är mitt uppe i skrivandet. Det händer rätt mycket med min avhandling just nu och mycket ska ännu ske, så mina tankar cirkulerar nog mest kring det. (Fast en del skönlitterärt skrivande har det också hunnit bli, hurra!)

Berättade för en vän häromdagen vad min avhandling går ut på och fick riktigt trevlig respons. Kanske berättar jag om det på bloggen sen någon vacker dag när det känns som om jag vet säkert vart hela projektet är på väg. Det har nämligen ändrat riktning lite alltid nu och då, fastän ändå inte. Lite svårt att förklara, men det är väl så det brukar bli med avhandlingar. Man skriver ju ändå introduktionen till sist eftersom det är först då man med säkerhet vet vad man faktiskt hållit på med. 

Men, men. Det är spännande tider och jag skriver, skriver, skriver. Det är jättehärligt och supertungt. Fast jag har ett system som brukar funka för det mesta. Jag sätter upp mål med hur många sidor jag vill ha skrivet, ger varje sida sin egen ruta och så får jag bocka av efter varje skriven sida. Igår blev det fyra sidor, plus en femte sida på ett annat ställe i kapitlet jag jobbar med, så jag fick pricka i den femte "Bra jobbat"-rutan. 

Det är något väldigt tillfredsställande med att få bocka av på sin lista, så ja, jag har rutor och att-göra-listor för lite allt möjligt. Det brukar bli ganska många rutor att pricka i under dagens lopp. Men bäst är väl nog när de avbockade rutorna resulterat i skriven text. 

Bild från Instagram då jag ännu hade en sida kvar av gårdagens skrivarsession. Men bra gick det!

22.02.2017 kl. 11:30

Skriver jag för mycket?


Ibland händer det att någon av de nära och kära kläcker ur sig att de har en romanidé. Att de funderar på att börja skaparprocessen men att tanken på att skriva en hel bok känns för jobbig. Då står jag där och hejar, då står jag där och febrilt försöker övertyga dem - Jo, jo! Det går nog!

Nu senast var det sambon.
"Kanske borde jag börja med den där idén jag hade och..."
"Jaa! Skriv!" hojtade jag och försökte ruska liv i hans skrivartankar.
"Lätt för dig att säga, du skriver ju så mycket."
"Inte skriver jag så mycket! Bara en doktorsavhandling, en roman, blogg och dagbok och..."

Aj, skit, tänkte jag då. Till och med jag hörde ju att det där låter som ganska mycket. Kanske till och med för mycket. 

Jag skriver något så gott som varje dag. Orden kommer i många olika format, men skriver - det gör jag. Och jag vet att det ibland är på gränsen till för mycket. Det är en svår balansgång där jag ofta varit på väg med gasen i botten ner för avgrunden. Spontana gråtattacker på stan, i bussen, inne i nån uni-toalett etc. har blivit ett kännetecken för att pausa upp. Samtidigt vill jag hela tiden göra mer. Jag känner mig otillräcklig och dum, patetisk och helt utan talang fram tills jag har den skrivna texten klar framför mig. Då blir mitt ego lika stort som månen.

Jag vet ju om problemen. Jag vet ju att det kan bli för mycket. Men just nu tänker jag dansa vidare på linan och hoppas balansgången lyckas. För allt det här som tar så mycket tid och energi ger också så mycket energi och lycka. Och ibland vill man inte ifrågasätta sin lycka för mycket. 

06.02.2017 kl. 14:08

Jag hittar inte min röst


Jag hittar inte min röst bland alla böcker i hyllan.
Jag hittar inte min röst bland andras skrivna sidor.
Jag hittar inte min röst när jag söker den i mörkret.
Jag hittar inte min röst när jag sitter i tystnaden.

Jag hittar inte min röst i andras formuleringar.
Jag hittar inte min röst i andras goda gärningar.
Jag hittar inte min röst när de jag älskar ber mig om den.
Jag hittar inte min röst när eldprovet sätter press.

Min röst kommer fram när jag möter andras röster.
Min röst kommer fram när jag har lagt undan andras böcker.
Min röst kommer fram när tankarna rusar åt ett annat håll.
Min röst kommer fram när jag låter orden flöda.

Men
mina ord är för många,
mina meningar är för långa, för svåra, för runda.
Runt, runt, runt innan jag når målet.
Runt, runt, runt
Upprepningens melodi.
Endast när redigerarens hand streckar över
blir mina meningar korta,
orden precisa,
min röst tydlig
och upprepningen tynar bort.

Men hur ärlig är min röst
om den bara kommer fram
efter någon annans kritiska blick?

Jag vet inte vilken är min röst.

27.01.2017 kl. 10:42

Skriver helgen av mig


Det är bara jag och hunden den här helgen. Planen var, och är tillsvidare, att jag ska skriva och redigera min roman så mycket som möjligt. Nå, det började rätt dåligt. Fredagkvällen spenderades med HBO Nordic där jag fastnade framför några avsnitt av The Shannara Chronicles. Sen tröttnade jag på alver, demoner och druider, så jag såg stand-up med Amy Schumer - ett bra val. 

Det kom en del snö igår i Åbo. Världen ljusnade upp. 

Idag går det bättre. Jag ändrar och funderar, skriver och räknar ord (för att logga in på min goal tracker på nanowrimo.org). Och så dricker jag kakao med konjak i - drycken rekommenderad av en kär vän och alkoholen stulen från sambons flaska. All good

21.01.2017 kl. 13:54

Återkommande tankar


Kanske är det bara att det är januari. Att jag hade så otroligt höga förhoppningar inför 2017 och att orsaken till att det känns som om jag är fast i ett ekorrhjul är den att förändring inte sker över en natt. 

Varje dag är ett val och fastän det går trögt på avhandlingsjobbet så känns det bra att det går framåt med det kreativa. Jag skriver varje dag och nu med en stadigare hand än på länge. 

När kaffe inte längre lockar så är det rätt mysigt med en stor kopp kakao. 

Det började med en rädsla och en youtube-video med Margaret Atwood om den kreativa processen som jag såg på i början av 2014. Där satt jag med en avklarad magisterexamen och en dröm om att skriva. Men vad skulle jag skriva om? Och där satt Atwood och sa att om du inte har idéer så kanske det inte är meningen du ska skriva. Yikes. 

Men roligt nog så lossnade orden efter det. Kanske det också berodde på att kreativiteten hade gått i dvala under studietiden, men nu vaknade till liv. 

Sedan dess har det blivit tre och ett halvt bokmanus. Tänk det! Och med en ny kämparglöd så tänker jag också fortsätta på ett av de manusen. Det ska skrivas mer, det ska redigeras - om och om igen tills jag är nöjd. 

Det har varit en process. Från att skräckslaget ta reda på om jag ens kan få ihop sidorna till en roman till att vara säker på att, jo, sidorna kommer. Och idéerna, ja, de kommer de också. 

19.01.2017 kl. 15:07

Skrivmålen är spikade - nanowrimo hela året


Det har nu gått några veckor sedan jag lämnade höstens nanowrimo-roman åt sitt öde och jag har sedan nyår tänkt börja ta tag i saken och få klart manuset. Texten är utprintad och några kommentarer här och där finns ju, men det känns ju som ett stort projekt det här med att fixa ihop ens roman. 

Det blev inte en hel roman i höstas, men det finns 85 sidor med skriven text, kommentarer och idéer. Speciellt slutet är inte skrivet, men det finns en berättelse. Och jag ser fram emot att jobba med den berättelsen, speciellt efter att ha läst inledningen. Texten var så mycket bättre än vad jag ville minnas! 

Så planen var att jag skulle skriva och redigera ett par sidor per vecka. En lugn takt som gör att romanprojektet lätt får plats i vardagen. Men nu har jag en bättre idé.

Nanowrimo.org har börjat med "Goal Trackers" och nu har jag som mål att fixa 14 000 (skrivna + redigerade) ord tills mitten av april. Många bäckar små...

Romanen går alltså under arbetstitlen "Alter Ego".

Jag älskar hur man kan kolla sin statistik under nanowrimo-skrivandet och är jätteförtjust i idén att köra samma princip, men i en långsammare takt, nu under våren. Dessutom kan man redigera eller lägga till nya "Goal Trackers", så jag är ivrig att sätta igång. 



Nu finns det inga fler undanflykter! Här ska det skrivas en roman! 

Nån annan som är nanowrimo-frälst?

 

12.01.2017 kl. 12:52

Får man drömma så här stort?


Gott nytt år!

Äntligen är det 2017 och jag känner att jag kan blicka framåt med en viss lättnad. 2016 var ett tungt år så jag har höga förhoppningar för det nya året. 

Däremot känns det som att 2016 förde med sig upplevelser som kommer bli en slags grogrund till vad jag vill åstadkomma under 2017. Det blev en del nya projekt under 2016, de flesta halvfärdiga i nuläget. Så det här ska bli året när jag jobbar vidare och skördar fram resultat. 

Jag har skrivit en hel del tidigare. Ett par robusta romanmanus finns redan i skrivbordslådan. Några halvfärdiga finns också. Men i höstas började en roman ta form som jag nu verkligen vill jobba vidare med. En berättelse som inte ska, inte borde, bli kvar i skrivbordslådan. Jag vill plocka fram den igen och fortsätta skriva, för den här berättelsen är inte klar.

Romanen fick sin riktiga början under Nanowrimo (jag finns där under namnet Abrandnewname), och 2016 var första gången jag inte vann utmaningen med att skriva 50 000 ord på en månad. Okej, en del av det beror på att jag befann mig på andra sidan jorden och var upptagen med att googla om ens hår kan börja mögla (det var kring 90% luftfuktighet i Trinidad), så det gick inte alltid så smidigt med skrivandet... Men nu sitter jag här och tänker på det jag vill åstadkomma under 2017: En ordentlig version av manuset. Något som inom, säg, ett par år kunde skickas in till ett förlag.

Den enda som sätter käppar i hjulen just nu är jag själv. Jantelagen finns i ryggmärgen och impostor syndrome är vardagsmat, speciellt när jag jobbar med avhandlingen. Så jag frågar mig själv rätt ofta om man faktiskt får drömma så här stort? Inte bara om en färdig roman, utan en publicerad sådan. T.o.m. en författarkarriär. 

Min osäkerhet gör att jag söker bekräftelse, men i år vill jag släppa taget om det behovet. Som när Tjorven i Saltkråkan frågar ”Gode Gud, får jag ta en tårtbit till?” och sedan själv svarar ”Jaa, det får du”. På det här viset vill jag kunna säga åt mig själv: ”Ja, du får drömma om det här”, och kanske sedan lägga till, ”Ja, det här är något du kan göra.

Med det vill jag göra 2017 det bästa skrivåret hittills. Jag vill satsa stort för jag tror jag kommer vinna på det. För vad har jag egentligen att förlora?


- Emma 

01.01.2017 kl. 11:28


 

Hej!

Emma Kanckos heter jag.

29-årig litteraturälskare som skriver skönlitterärt.

Jobbar med översättning och jobbar på en doktorsavhandling.

Bor i Åbo, är hemma från Pedersöre.

 

Min svärmorssvit vann mig andra pris i Arvid Mörne-tävlingen 2018!
Läs dikterna här

Jag går Författarskolan 2018-2019.

Jag är medgrundare till skrivgruppen Fabriksförfattarna.

Här finns jag på Instagram.

Välkommen!

- Emma

emmakanckos (at) hotmail.com