Tacka vet jag främlingar på nätet! #CampNano


Jag är nästan ikapp med mitt Camp Nano-skrivande. Det har gått bra vissa dagar, sämre andra. Men det är bara en dag (hittills) jag inte skrivit nåt alls, så det är ju en vinst det med. Att skrivandet är så pass regelbundet.

Det hjälper förstås att jag har en kompis i Brasilien som vill skriva med mig varje vardagskväll. Det hjälper också att jag blivit del av Instagrams skrivcommunity. Det flödar kärlek för skrivandet på mitt instakonto. Från mig, från andra.

Mina bilder är mest av te- och kaffemuggar och texterna därtill är om mitt skrivande. Bra så. Det hjälper att ibland få pepp utifrån, även om det är från främlingar på nätet. 

Att prata om skrivandet är ju lite... pinsamt? Men det går lättare. Instagram har hjälpt. Höstens estradpoesikurs hjälpte massor den med. Att läsa upp ens egna texter. Jisses. Skräcken. Men hejaropen var och är guld värda. 

Jag ska skriva ikapp till Camp Nano i dag. Allra senast i morgon. Sen ska jag fixa ett försprång. En vän kommer och hälsar på lagom till Vappen, så då blir det inte mycket skrivande de två sista dagarna av april. Och jag vill nå mitt mål om 35 000 ord inom den här månaden.

Jag tror jag kan nå det. 

20.04.2018 kl. 14:17

Camp Nano-skrivandet


Tangenterna har tystnat.

Det har inte precis gått så pass bra framåt som jag hoppats..! Hela helgen hade jag tänkt skriva. Jag hade tänkt läsa ut Stephen Kings bok On Writing.

Jag hade tänkt vara produktiv. 

Tydligen inte. Inte riktigt.

Men det finns ännu tid att hinna ikapp i utmaningen. Jag ska göra mitt bästa. Jag har hunnit se över vart berättelsen är på väg. Fått spikat en del idéer. Nu gäller det bara att se vad karaktärerna har att säga om saken. Det är de som styr.

Ett ord i taget.
 

16.04.2018 kl. 09:49

Thunder


Kanske jinxa jag mig själv lite då jag skrev om mitt Camp Nano-skrivande för ett par inlägg sedan. Sen dess har det gått rätt trögt framåt. 

Men framför mig har jag nu en helg vigd till mitt skrivandet. Så jag ska försöka mitt bästa med att komma bra framåt i mitt manus. 

Även om det just nu känns som om jag har slut på ord. 

En märklig känsla. 

Så här är en låt jag lyssnar mycket på i dag i stället: Imagine Dragons - Thunder.

http://www.youtube.com/watch?v=fKopy74weus&index=11&list=RDMM49-wNRvJwjk

13.04.2018 kl. 16:30

Känslan


Känslan när man suttit fast i sin avhandlingstext i snart tre veckor utan att ordentligt komma framåt. Och så plötsligt. Klarhet. Tre sidor på en knapp halvtimme. Akademisk text. På engelska.

Frigörelsen. 

10.04.2018 kl. 15:20

Camp Nano-skrivandet


(Nå no låås he va svårt ti få na gjort ida...)

Tänkte sådär i brist på motivation för att få nåt annat gjort (looking at you, doktorsavhandling) så kan jag uppdatera er om mitt skrivande för Camp Nano. 

Bra går det. Mer eller mindre enligt planerna. Inte det mest anmärkningsvärda ute i bloggvärlden. Helst ska man väl beklaga sig om skrivandets våndor. Hur många inlägg hittar man inte om skrivkramp? 


I går kom jag upp i 10 000 ord till mitt Camp Nano-skrivande. Så jag var ju tvungen att lägga upp det på Insta


Men nepp. Det går framåt och än så länge i rätt bra takt. Vissa dagar lite mindre, andra lite mer. Jag är i nuläget uppe i 47 000 ord till romanen som går under namnet "Professorn". Jag siktar ännu på att nå slutet till slutet av april/början av maj. Sen ska texten få vila ett tag och så fortsätter jag redigeringsarbetet med den där "första" romanen, som i nuläget kallas "Boven i dramat". 

Avhandlingsskrivandet går desto trögare. Där finns det mängd och massor av skrivkramp. 

09.04.2018 kl. 15:23

Bujo-prat: Ääälskar Lemome. Släng dig i väggen, Leuchtturm. 


Så här sitter jag nu och gör upp sidor till min bujo i min Lemome-anteckningsbok.

Ääälskar Lemome. Släng dig i väggen, Leuchtturm. 

Jag testar lite olika format och har gjort upp några trackers. Märkte genast att jag vill ha nånting lite annorlunda, så till maj kommer jag göra nåt annat. Men i stort gillar jag det jag hittills gjort. Det känns som om vardagen kommer få mer struktur medan alla jobbrelaterade anteckningar får förbli i min Moleskine-kalender. Bra så. 

Det tjocka pappret i Lemome har visat sig vara precis det jag behöver. Har nog inte haft en anteckningsbok med tjockare sidor, men det är så skönt att kunna måla och fixa och hålla på utan att det förstör andra sidor. Visst, om man håller ner Stabilo-markörerna för länge så blir det skuggor på andra sidan av pappret. Men är man medveten om det så undviker man det hur lätt som helst. 

Jag tror jag måste bege mig ut på nåt slags korståg för Lemome nu. Det är nästan lite religiöst hur mycket jag uppskattar det tjocka pappret. 

09.04.2018 kl. 11:23

Nej till Leuchtturm, Ja till Lemome


Här gick jag och trodde Leuchtturm 1917 var ultimata anteckningsboken för en bujo. Men icke. Med så tunnt papper skulle pennorna "blöda igenom". Så min vän i navy blue får lov att vänta i bokhyllan ett tag tills jag kommer på vad jag ska göra med den. Kanske blir det en Career Journal i den i stället. 


Dyr och ganska fin, men ändå inte vad jag behöver. 

I stället tänker jag utveckla en bujo i min Lemome-anteckningsbok. Pappret är så mycket tjockare och sidorna ligger bättre. Och så är jag så förtjust i den. 

Bujo-världen, här kommer jag!

Fasen vad jag älskar fina anteckningsböcker...

05.04.2018 kl. 09:37

Innan jag fyller 30


Det känns bra att jag är på virtuellt skrivläger hela april. Camp Nano styr tankarna bort från jobb- och framtidsångesten, det får mig att tro på mig själv och det jag vet att jag kan. Ge mig en deadline och jag skriver min text. 

Synd bara att ingen vill ge mig en riktigt deadline till avhandlingsjobbet. Det är jag som ska ge mina egna deadlines. Och visst har det funkat bra hittills. Med tanke på att hela avhandlingen vändes upp och ner i slutet av 2016 och allt jag skrivit innan dess var mer eller mindre onödigt så har jag jobbat helt okej. Nu ser jag slutet och sidorna börjar bli rätt många. Det blir ett helvete att redigera allt, men det ska nog gå det med.

Jag singlar slant för att se hur stor chansen är att jag får min examen innan jag fyller 30. Förstår knappt varför det skulle vara en så stor morot att få examen innan mitten av december 2019. Kanske, kanske inte.

Jag har ännu så mycket jobb kvar och slutskedet i doktorandtiden är oviss och man vet inte hur länge saker och ting kommer ta. Det kan dröja länge innan man blir färdig efter att man ansett att avhandlingen är "färdig". Hur länge tar det innan alla som ska läsa avhandingen har läst den? Hur mycket redigering behövs ännu? Hur länge tar det innan man hittar ett passande datum till disputation? Allt sånt och mer kan ta väldigt mycket tid.

Men fan om jag inte önskar jag fick min Filosofie Doktor-titel före jag fyllt 30. Sablar vilken egoboost.  

03.04.2018 kl. 09:57

Camp Nano, anteckningsböcker och bujo-tankar


Det är april och Camp NaNoWriMo är igång! Mitt mål är att skriva 35 000 ord under månadens gång, men allra helst vill jag skriva klart romanen jag jobbar med. 

Roman tre bullrar bak i skallen. Jävlar vilket liv den för. Men jag tänker inte sätta mig ner och skriva den berättelsen (ännu) för jag vet att om jag har två stora skrivprojekt inom april så kommer ena, eller till och med båda, lägga sig ner och dö. Och att återuppliva historier har jag ingen lust med. 

Jag är fast i bujo-tankar ännu, men inser att jag bara sprider ut mitt liv i olika anteckningsböcker. Nåja, får väl bli så då. En kalender för avhandlingsjobbet, en skrivbujo för mitt kreativa skrivande och en tredje bujo att reda ut vardagen. Det är den tredje jag behöver börja med och ska börja med. 

Jag har beställt en Leuchtturm 1917, A5 med prickar, och inväntar den.


Screenshot från Adlibris

Men jag har också fått hem en Lemome, A5 med prickar, och den är så vacker, så vacker! Tjockt papper och underbara pärmar.


Screenshot från Amazon

Men min Lemome ser så proffsig ut att jag undrar om inte jag får spara den till proffsigare tider. Tider då jag ska ut och kriga om min inkomst. Tider då jag startar upp nånting nytt utanför det akademiska. Tur för mig att jag känner mig redo för det. Tur för mig att jag har tillräckligt med skinn på näsan och att en övertygad optimist bor inombords. Jag tror min Lemome kan bli precis det jag behöver då - sen till hösten eller ännu senare, det beror ju på - och då startar jag upp en ordentlig Career Journal-bujo.

Så om Leuchtturm 1917 är allt vad den lovar börjar jag ordna upp min vardag i den. Och så får Lemome vänta lite till. Får se, borde ha båda på mitt skrivbord den här veckan. 

02.04.2018 kl. 11:51

Inför *Camp NaNoWriMo*


I år tänker jag för första gången pröva på Camp NaNoWriMo. Jag har fyra år av NaNoWriMo (en utmaning där man skriver 50 000 ord/en roman inom november) bakom mig och november kommer nog förbli lite av en favoritmånad för mitt skrivande tack vare det, men nu i april tar jag mig an ytterligare en utmaning!

Camp Nano är speciellt bra eftersom man får sätta sina egna mål, både gällande skrivande och redigering. Mitt mål för april blir att skriva klart roman nummer 2, även kallad Professorn. Helt galet att det som mest var en idé i december redan nu är ett halvt manuskript! Och i april tänker jag alltså skriva klart. Det går att delta i Camp Nano i juli också, så då kanske jag satsar på att redigera Professorn. Skoj!

Camp Nano är alltså ett virtuellt skrivläger där man blir tilldelad/går med i en grupp andra skribenter, en cabin, och ja... Sen vet jag inte riktigt. Det är ju ändå första gången jag är med så jag tänker testa mig fram lite. Däremot har jag turen att få vara med en i cabin med en fantastisk grupp skrivande människor som jag träffat på Instagram, så jag ser fram emot den gemenskap vi kommer ha. Jag tror det blir ett bra stöd, mycket pepp och många heja-rop. 

Camp Nano börjar på söndag, första april, så än hinner du med om det här låter intressant! T.ex. är det perfekt för dig som har ett påbörjat skrivprojekt och vill ta tag i skrivandet/redigerandet. 

Själv ser jag fram emot Camp Nano i april nästan lika mycket som NaNoWriMo i november. Bara några dagar kvar nu..!

26.03.2018 kl. 13:34

Borde en bujo ta över mitt liv?


Jag ska börja med nästa stora kapitel i avhandlingen och allt jag vill är att skrota min nuvarande kalender och reda upp mina tankar i nånting nytt. Visserligen kändes det så redan vid årsskiftet men jag tvingade mig att fortsätta med min gamla hederliga Moleskine-kalender för trots allt så är den ju väldigt praktisk. 

Men nu är det som om våren litegrann är på väg och jag bara önskar mig nya saker hela tiden! Vanligtvis önskas nya kläder och nya skor så här mot våren, men i år är det bara drömmen om vackra anteckningsböcker och en bättre organiserad vardag.

Jag drömmer lite om en bujo-vardag. För några veckor sen började jag göra upp en "skriv-bujo" (en bullet journal för mitt skrivande) och det har varit riktigt prima. Skrivandet går framåt och nu har jag snart kommit halvvägs i min andra roman, den jag började på mer seriöst i januari. Så nu funderar jag på att ta steget längre och ta tag i resten av mitt liv också med hjälp av en bujo. 

Det här är förstås också en form av prokrastinering. I stället för att dyka ner i mitt avhandlingsmaterial igen så vill jag bara plaska runt där fötterna når botten och jag kan få en överskådlig blick över allt det jag borde hålla på med men som jag hellre planerar in än faktiskt tar tag i.

Äsch. Jag vet varken ut eller in. 

Har nån annan låtit en bujo ta över ens liv? 

20.03.2018 kl. 10:55

En skrivande människas vardag


En uppdatering om vad jag håller på med. Sådär allmänt. 

Jag ska den här veckan redigera klart (eller så klart som det nu blir) 80 sidor material och sen skicka det vidare till mina handledare. Jag måste sätta punkt nu, det måste vidare till nästa skede. Det har skjutits upp och jag har stirrat mig blind på både Instagram och Facebook i stället för att bara ta tag i min egen text. Klockan tickar och jag har andra deadlines. Perfektion får ge vika för läsbar text, även om jag måste medge att det finns ett par riktigt saftiga godingar till metaforer i min tjatiga akademiska text. 

Jag har skickat in stipendieansökningar. Min finansiering tar slut till sommaren men avhandlingen kommer inte vara helt klar, så jag sitter och hoppas att nån trevlig stiftelse tycker att det jag håller på med låter intressant och att de vill ge mig nån månads finansiering så att jag får redigera hela boken och bli klar. 

Jag har insett att jag skriver En Bok. Inte "bara en avhandling", utan en riktig bok. En sån som nån kanske vill läsa. Den handlar ju trots allt om skrivande och skrivprocessen. Vem vill inte läsa sånt? Jag tycker i alla fall att min bok håller på att bli riktigt spännande och jag ser fram emot att få den klar.

Ett avgörande kapitel tar form. Nya tankar har kombinerats med gamla och jag håller på att staka ut mina viktigaste poänger till mitt diskussionskapitel. Nu ska det bli fyrverkerier och storslagenhet blandat med teori och egna funderingar. Det kommer bli riktigt ångestfyllt att skriva det (tänk om jag glömt nåt uppenbart?) och säkert också riktigt fantastiskt. För när det här kapitlet är klart så börjar mycket av avhandlingen vara skriven. 

Jag har druckit mycket kaffe den här veckan men inte varit särskilt effektiv. Jag är inte effektiv jämt och jag borde inte vara så hård på mig själv över det. Ingen producerar till 100% hela tiden. Så det blir kanske en vecka utan desto större framsteg, men även små steg framåt i rätt riktning är ju bra. 

Jag har gråtit över att Stephen Hawking är död och vill bara skriva kreativt hela tiden. Jag trodde liksom att Hawking aldrig skulle dö så det kom ju som en chock. Och nu vill jag skriva en Galet Stor Roman som har sitt eget Theory of Everything. Men den romanen måste vänta lite ännu. Jag har fortfarande två andra romaner som kallar mig. Fast jag är definitivt inne i en period då det inte är brist på idéer eller motivation. Jag skriver varje dag och i april tänker jag köra hårt med Camp NaNoWriMo (mer om det en annan gång). 

Så... Ja. Jag skriver om skrivande, tänker på skrivande och sen skriver jag lite till. Lycklig så, även om det är lite stressigt. Att hela tiden producera nåt blir som ett mantra, men jag ska försöka vila upp mig mellan varven också. 

15.03.2018 kl. 14:59

Tänk om mitt ungdomsjag såg mig nu. 


Är det så att man är på rätt plats i livet då man inte hatar sin vardag? Det har nog varit ett bra tag sen jag gick omkring och var hatisk, och det är rätt ofta nu som jag går omkring och tänker, fan vad jag är lycklig! 

Jag kan inte minnas när jag haft det så här stressigt, men samtidigt fått vardagen att gå ihop så himla bra. Visst vill jag alltid ha mer, det är väl mänskligt, men det blir mer en sån där kämparglöd än tunnelvision. Jag vill kämpa för att bli bättre, komma framåt och ta del av världen.

Tänk om mitt ungdomsjag såg mig nu. 


Min vackra vinterstad, Åbo. 

09.03.2018 kl. 14:12

När det spökar


Det sägs att författare kan sätta sig ner och ha en konversation med sina karaktärer. Att sånt hjälper författaren att få fram berättelsen hen skriver. 

Men hur är det när man som forskare plötsligt känner att man har författaren man undersöker med sig i rummet? Att författaren som man aldrig träffat, som dog drygt tjugo år sedan, sitter och kikar en över axeln? 

Då har man liksom flow till 100% skulle jag säga. 

I dag kom jag över ett problem i min avhandling och trodde jag skulle få hjärtattack av alltsammans. Källa A sa en sak och källa B en annan, men jag hade använt källa B så gott som överallt - och till stipendieansökningar, hjälp! - och källa B var ju föråldrat i jämförelse med källa A. 

Paniken då man ser hur hela projektet faller i bitar. (Det är ju överdrivet, det går ju alltid att fixa. Men i stunden. Ja, i stunden finns det inget annat än panik.) 

Men så känner man närvaron. En värme sprider sig från hjärtat, en imaginär hand på ens axel.

Insikten: att jag har ju källa C som är författarens egna ord och utsaga. Där finns rätta svaret. Och nu kan jag i stället i min avhandling ge det slutgiltiga ordet eftersom orden är inte bara mina, utan författarens. Tack vare mina efterforskningar utomlands då jag la vantarna på sånt som få andra gjort. Tack vare en inblick i det liv och författarskap jag undersöker. 

Ja, jävlar. Det är som om författaren blivit spöke och säger sitt genom tid och rum. Hur galet det än låter. Och jag som forskare ska göra rätt för mig. Och rätt för författaren. För författarens ord är slutgiltiga i den här frågan. 

26.02.2018 kl. 14:11

Fire and fury


Ibland har jag ett blint raseri som styr min kreativitet, min inspiration och min redigeringsprocess. I skrivandet, jobbet och det personliga. Jag är snabb att radera och omvärdera. Jag uppskattar det som kommit före, men i slutändan har jag alltid blicken framåt. 


Just nu i min avhandling jobbar jag med en karaktär som tagits bort ur ett manuskript. Spåren av henne finns kvar i tidigare versioner, men i slutresultatet är hon borta. Författaren insåg att hon inte hade någon roll att spela i berättelsen. 

Det påminner mig om livet. Om hur människor finns kvar i minnen, men efter några kapitel, vartefter livet tar nya skeden, så försvinner de. Och någon dag så finns de inte kvar alls. 

13.02.2018 kl. 14:07


 

Hej!

Emma Kanckos heter jag.

29-årig litteraturälskare som skriver skönlitterärt.

Jobbar med översättning och skriver en doktorsavhandling.

Bor i Åbo, är hemma från Pedersöre.

 

Min svärmorssvit vann mig andra pris i Arvid Mörne-tävlingen 2018!
Läs dikterna här

Jag går Författarskolan 2018-2019.

Jag är medgrundare till skrivgruppen Fabriksförfattarna.

Här finns jag på Instagram.

Välkommen!

- Emma

emmakanckos (at) hotmail.com