He blir no bra


Det är en dryg vecka kvar av maj och det känns som sommar. Jag försöker njuta samtidigt som jag planerar in mängder av jobb. I december var den senare hälften av 2018 ännu rätt så oklar. Det var en del frågetecken om både jobb, framtidsutsikter, var vi skulle bo och helt enkelt om ekonomin skulle gå ihop. Nu är den oklarheten uppskjuten till november, eller egentligen nyår. Det löste sig med alla mina frågor, åtminstone för resten av året. Det blir inga stora förändringar. 

Jag fick tre månaders finansiering från Svensk-Österbottniska Samfundet och de pengarna kommer helt klart hjälpa mig i höst när det är meningen att jag ska få klart min avhandling. Jag har en ny tidtabell med avhandlingen och allt ska gå i rasande fart. Jag pendlar mellan "Yes! Det här fixar jag!" och ett "Fan, det här kommer aldrig gå ihop!"

Men åtminstone löste det sig inför hösten. Vi bor kvar i Åbo och just nu känns det som att vi nog stannar kvar här på obestämd framtid. Avhandlingsjobbet ska prioriteras och jag siktar på att få ha min disputation nångång 2019. Och de efterforskningar jag gjort under våren i arbetsväg kommer komma till nytta sen i höst/vinter då jag igen tvingas fråga mig hur jag kommer betala räkningarna.

Det löser sig. Jag har alternativ - för jag har sett till att jag har det. Så jag tänker stirra mig blind på min text nu i sommar och intala mig själv orden som tagit mig så här långt:

He blir no bra.

24.05.2018 kl. 11:16

Nya skrivprojekt


I fredags skrev jag klart mitt råmanus till Professorn. Vanligtvis (det har blivit så pass ofta nu så jag tänker skriva 'vanligtvis') skriver jag råmanus i november under NaNoWriMo, men eftersom jag jobbade på en annan text i november och idén till Professorn föddes först i slutet av året så har jag suttit och skrivit den här romanen mellan februari och maj (i januari planerade jag skrivandet). 

Jag är ännu lite förvånad över hur smidigt det gick att skriva mina 70 000 ord. Jag hade en regelbunden skrivtid (varje vardag kl. 21) och skrev oftast ingenting på helgerna (fastän jag trodde det skulle bli tvärtom). Visst blev det dubbelt fler ord den månaden jag deltog i Camp NaNo, men det blev aldrig så stressigt som med vanliga NaNoWriMo i november. Och nu har jag satt punkt. Redigering fixar jag senare i sommar. 

Nu vet jag bara inte vad jag ska göra med min inplanerade skrivtid. Blir det dikter eller en ny roman? Eller båda? Jag har ju planer för romanen som håller till i min Universe Journal, men det är nog en hel del som behöver kluras ut innan jag sätter mig ner och skriver den boken. Material till dikter finns det också i mitt huvud. 

Att planera skrivprojekt är inte samma sak som att sätta sig ner och skriva. Under planeringen kommer det så många idéer att det riktigt kliar i fingrarna. Allt jag vill är att sätta mig ner och börja skriva. Men planeringen kommer vara viktig om det här nästa romanprojektet ska bli till nåt. Så troligen är det precis det jag gör de närmaste veckorna. Planerar en ny roman. Och när det kliar som värst i fingrarna skriver jag dikter. 

22.05.2018 kl. 11:41

Hälften av det jag tänkt läsa


Jag läste mycket förra veckan. Alltså sånt som inte hör till avhandlingen och sånt jag i stället kan förknippa med avkoppling. Jag blev nog förvånad när jag insåg att jag tagit mig från pärm till pärm om och om igen på bara några dagar. ​

När jag på Arvid Mörne-festen för två veckor sen fick frågan om vad jag skulle göra med prispengarna svarade jag ärligt att jag tänkte köpa böcker. När det svaret inte riktigt fick bra respons fick jag nämna den inbokade bröllopsresan till Sardinien (Vi ska till Sardinien!) och påpekade att extra klirr i kassan är ju bra då man är på resa. Det fick bättre respons.

Men faktum var att jag beställde en massa böcker för (lite av) mina Arvid Mörne-pengar. Och när jag hämtat ut mitt paket klarade jag av att hålla mig i mindre än 24 timmar innan jag började plöja igenom böckerna. Först ut på torsdag var Adrian Pereras White Monkey och sen på fredag läste jag Michaela von Kügelgen (Kugges) bok Vad heter ångest på spanska? Och söndag spenderades med Ellen Strömbergs Jaga vatten.

Det var ju tänkt att jag skulle sprida ut läsningen lite så att böckerna räcker hela sommaren, men det börjar ju se riktigt dåligt ut på den fronten! Inlandet, Själarnas ö och Den svavelgula himlen lockar. Jag vill läsa mer! Så jag måste nog köpa lite fler böcker... 

Har ni rekommendationer? Pluspoäng om det är finlandssvenskt!

21.05.2018 kl. 11:41

Bokprojekt som dör, andra som lever vilt


I måndags kände jag att min roman Boven i dramat dog. Den bara la sig ner och kola av. Ett projekt jag skrivit på sen hösten 2016. En bok jag skrev om hösten 2017. En bok jag redan redigerat och börjat finputsa. En berättelse jag ansåg var min första riktiga roman. Jaha, jaha. 

Jag är inte särskilt ledsen. Sånt händer. Kanske kommer historien tillbaka till liv, kanske den bara behöver en paus, men det känns inte särskilt troligt just nu. Det har varit nåt som irriterat mig i själva strukturen en längre tid. Jag antar att jag nu bara inte tror på själva berättelsen mera. 

Men kanske den ännu kommer tillbaka till liv. Just nu har jag Professorn som jag håller på att skriva klart. 

Däremot har jag en tredje roman på gång. En roman jag kallar Universumromanen (eftersom jag petar ner detaljer i en anteckningsbok som kallas "The Universe Journal"). Det är en riktigt fräsch historia som jag funderat på ett bra tag redan. Och i går kväll sa den, "Ge mig Boven, ge mig den så att jag får sluka den." Ja, alltså. Min nya roman vill alltså slita itu Boven och ta till sig de bästa bitarna. Återanvända materialet. Så grönt.

Kanske, tänker jag. Kanske

I morse förde Universumromanen liv igen. En ny dialog som absolut måste med i historien. Okej, okej, tänker jag och skriver ner orden.

Den för så mycket liv den här romanen. På ett helt annat sätt än allt annat jag skrivit. Det är som ett åskväder bak i skallen. Det är karaktärer som kräver mycket mer än andra karaktärer. Jag vet inte hur annars jag ska förklara det. Och den kommer kräva  ännu mer uppmärksamhet så fort jag satt punkt åt Professorn. Den står ivrigt i kö och knuffar undan alla andra idéer. 

Är det vanligt att romanidéer beter sig så här? 

16.05.2018 kl. 09:50

Jag vill bara skriva om tanter på lyxkryssning


Det har gått en vecka sen prisutdelningen för Arvid Mörne och en månad sen jag fick veta om min andraplacering. Och aldrig har jag känt tiden gå så långsamt samtidigt som jag fått så lite gjort!

Jag har inte precis varit produktiv de senaste veckorna. Jag kände mig extremt trött i april - vårtrött kanske? - och nu när energin har börjat strömma i ådrorna är det som att jag ser allt, jag vet precis vad som ska göras, men hjärnan bara susar förbi alla projekt och själva jag har svårt att stanna upp och få nåt nerskrivet. 

Men jag ska försöka få ordning på tankarna. Och medan jag gör det ska jag peta ner några enstaka diktfraser som dyker upp i huvudet. De handlar främst om spydiga gamla tanter på kryssning i Karibien, för tydligen är det sånt jag skriver om nu.

Om musor är riktiga så är min tydligen en gammal dam som vill dansa loss i bekväma skor på däcket på en lyxfärja. 

Och så en bild från Karibien! Jag var till Trinidad i november 2016 (för forskning) och det här är det närmaste jag kommit till en egen Karibienkryssning. Bilden är från Maracas Bay. 

14.05.2018 kl. 13:32

Dikterna som vinner en andra pris i Arvid Mörne-tävlingen


"Är det din svärmor du har skrivit om?" är frågan jag förberett mig på. Och den frågan duggar tätt. 
Men nej, svarar jag dem alla. "De är nog helt fiktiva."

II pris i Arvid Mörne-tävlingen ges för en frän svärmorssvit, som hedrar tantperspektiv och galghumoristiskt låter smockan ständigt hänga i luften i uppkäftiga dikter med episkt anslag.

Jag varit lite tveksam om jag skulle lägga upp dikterna hit eller inte, men tänkte jag kan ju testa om nån alls är sugen på att läsa dem.

Det är inte svåra dikter det handlar om, tvärtom skulle jag säga, och det är framför allt dikter jag själv vill läsa. Men såna dikter kan också vinna pris. 

Berätta gärna vad du tycker om dikterna! 

 

Grattis! Du kom igenom alla dikter! Berätta nu gärna vad du tyckte om dem i en kommentar. :) 

11.05.2018 kl. 14:02

Jag vann andra pris i Arvid Mörne-tävlingen!


Fredagen den 13 april fanns plötsligt ett mejl i inkorgen. Jag trodde ju inte att jag hade nån chans, inte egentligen, det hade kommit in 115 bidrag (inklusive mitt). Samtidigt hade jag just den veckan gått omkring och tänkt - om de meddelar så blir det nog den här veckan... Jag har ju skickat in nåt bidrag tidigare, men i år var första gången då jag kände mig riktigt positiv när jag skickade in mitt bidrag. Jag tänkte att jag kanske nog hade nåt. 

Jag kunde inte läsa hela mejlet före jag satt vid köksbordet och tjöt. L trodde det skett en olycka och kom rusande, och där satt jag och skrattade och grät om vartannat helt hysteriskt. 

Bekräftelsen! Erkännandet! Euforin!

(Och senare också en rejäl svacka med bluffsyndrom som gjorde att jag i nästan två veckor inte kunde skriva vidare på min Camp Nano-roman.)


Så här nöjd vad jag i går då jag kände jag var tvungen att ta en selfie - L's bilder från prisutdelningen var inte precis Instagram-värdiga, tyvärr.

Prisutdelningen var i går. Himmel så nervös jag var! Jag hade nämligen inte läst upp mina egna dikter före i höstas då jag gick på Ann-Charlotte Palmgrens Estradpoesi-kurs vid svenska Arbis här i Åbo. Jisses, så glad jag var att jag fått öva! Och glad över den kursen är jag också annars: mina numera prisbelönta dikter fick sin början på den kursen. (Såklart jag rekommenderar den!)

II pris i Arvid Mörne-tävlingen ges för en frän svärmorssvit, som hedrar tantperspektiv och galghumoristiskt låter smockan ständigt hänga i luften i uppkäftiga dikter med episkt anslag.

Prismotiveringen var det jag var mest nyfiken på. Den hade jag undrat över i tre veckor. Och visst är det en riktigt prima motivering. Jag känner mig så stolt! Jag skrev nånting jag själv tänkte att jag ville läsa och i samma veva hittade jag min stil. Min röst. Om mina framtida verk kan bli som det här, då är det förhoppningsvis inte bara jag som sitter och skrattar åt mina egna texter. Kanske resten av Svenskfinland tycker de är roliga också?

Så nu vill jag inget hellre än att skriva vidare. På, typ, allt. Alla projekt vill jag skriva - nu genast. Men jag ska sansa mig. Prioritera en handfull saker i stället för tusen. Jag har bland annat en doktorsavhandling jag ska jobba vidare på också. 

Och vet ni. Som om det inte vore nog med prisutdelningen, i går kom ett mejl om att jag blivit beviljad tre månaders finansiering till min avhandling från Svensk-Österbottniska Samfundet! H-e-r-r-e-g-u-u-u-u-d... Så nu ska avhandlingen definitivt bli klar den med.

Men ja. Om ni undrar över prispengarna från Arvid Mörne kan jag säga att de nog främst ska gå till mitt skrivande. Jag tänker mig skrivkurs(er) och kanske en prisfinansierad skrivperiod. Fast just nu tänker jag mig böcker. Det börjar bli en drös finlandssvenska romaner jag länge velat köpa men som jag inte tyckt mig ha råd för. Så jag tror minsann jag ska fixa mig ett maffigt bokpaket från Adlibris nu allra först. 

08.05.2018 kl. 13:47

Camp Nano och skrivmål i maj


April blev en konstig månad. Allt gick lite extra trögt och känslomässigt var det bara bergochdalbana. Så det blev ingen vinnare av mig på Camp Nano. Jag har mina orsaker och jag kan berätta om dem en annan gång.

Men allt är okej, jag fixar resten av berättelsen nu i maj i stället. Jag har gjort upp en ny goal tracker på nanowrimo.org och ska skriva klart min roman. 

Jag har nya mål för maj. Jag vill skriva klart Professorn och vidare redigera Boven i dramat. Sen vill jag gärna planera roman nummer 3 och fundera vidare på en diktsamling som snurrar i huvudet. Nån oredigerad novell har jag också, men jag tror den måste vila lite till. 

03.05.2018 kl. 09:25

Tacka vet jag främlingar på nätet! #CampNano


Jag är nästan ikapp med mitt Camp Nano-skrivande. Det har gått bra vissa dagar, sämre andra. Men det är bara en dag (hittills) jag inte skrivit nåt alls, så det är ju en vinst det med. Att skrivandet är så pass regelbundet.

Det hjälper förstås att jag har en kompis i Brasilien som vill skriva med mig varje vardagskväll. Det hjälper också att jag blivit del av Instagrams skrivcommunity. Det flödar kärlek för skrivandet på mitt instakonto. Från mig, från andra.

Mina bilder är mest av te- och kaffemuggar och texterna därtill är om mitt skrivande. Bra så. Det hjälper att ibland få pepp utifrån, även om det är från främlingar på nätet. 

Att prata om skrivandet är ju lite... pinsamt? Men det går lättare. Instagram har hjälpt. Höstens estradpoesikurs hjälpte massor den med. Att läsa upp ens egna texter. Jisses. Skräcken. Men hejaropen var och är guld värda. 

Jag ska skriva ikapp till Camp Nano i dag. Allra senast i morgon. Sen ska jag fixa ett försprång. En vän kommer och hälsar på lagom till Vappen, så då blir det inte mycket skrivande de två sista dagarna av april. Och jag vill nå mitt mål om 35 000 ord inom den här månaden.

Jag tror jag kan nå det. 

20.04.2018 kl. 14:17

Camp Nano-skrivandet


Tangenterna har tystnat.

Det har inte precis gått så pass bra framåt som jag hoppats..! Hela helgen hade jag tänkt skriva. Jag hade tänkt läsa ut Stephen Kings bok On Writing.

Jag hade tänkt vara produktiv. 

Tydligen inte. Inte riktigt.

Men det finns ännu tid att hinna ikapp i utmaningen. Jag ska göra mitt bästa. Jag har hunnit se över vart berättelsen är på väg. Fått spikat en del idéer. Nu gäller det bara att se vad karaktärerna har att säga om saken. Det är de som styr.

Ett ord i taget.
 

16.04.2018 kl. 09:49

Thunder


Kanske jinxa jag mig själv lite då jag skrev om mitt Camp Nano-skrivande för ett par inlägg sedan. Sen dess har det gått rätt trögt framåt. 

Men framför mig har jag nu en helg vigd till mitt skrivandet. Så jag ska försöka mitt bästa med att komma bra framåt i mitt manus. 

Även om det just nu känns som om jag har slut på ord. 

En märklig känsla. 

Så här är en låt jag lyssnar mycket på i dag i stället: Imagine Dragons - Thunder.

http://www.youtube.com/watch?v=fKopy74weus&index=11&list=RDMM49-wNRvJwjk

13.04.2018 kl. 16:30

Känslan


Känslan när man suttit fast i sin avhandlingstext i snart tre veckor utan att ordentligt komma framåt. Och så plötsligt. Klarhet. Tre sidor på en knapp halvtimme. Akademisk text. På engelska.

Frigörelsen. 

10.04.2018 kl. 15:20

Camp Nano-skrivandet


(Nå no låås he va svårt ti få na gjort ida...)

Tänkte sådär i brist på motivation för att få nåt annat gjort (looking at you, doktorsavhandling) så kan jag uppdatera er om mitt skrivande för Camp Nano. 

Bra går det. Mer eller mindre enligt planerna. Inte det mest anmärkningsvärda ute i bloggvärlden. Helst ska man väl beklaga sig om skrivandets våndor. Hur många inlägg hittar man inte om skrivkramp? 


I går kom jag upp i 10 000 ord till mitt Camp Nano-skrivande. Så jag var ju tvungen att lägga upp det på Insta


Men nepp. Det går framåt och än så länge i rätt bra takt. Vissa dagar lite mindre, andra lite mer. Jag är i nuläget uppe i 47 000 ord till romanen som går under namnet "Professorn". Jag siktar ännu på att nå slutet till slutet av april/början av maj. Sen ska texten få vila ett tag och så fortsätter jag redigeringsarbetet med den där "första" romanen, som i nuläget kallas "Boven i dramat". 

Avhandlingsskrivandet går desto trögare. Där finns det mängd och massor av skrivkramp. 

09.04.2018 kl. 15:23

Bujo-prat: Ääälskar Lemome. Släng dig i väggen, Leuchtturm. 


Så här sitter jag nu och gör upp sidor till min bujo i min Lemome-anteckningsbok.

Ääälskar Lemome. Släng dig i väggen, Leuchtturm. 

Jag testar lite olika format och har gjort upp några trackers. Märkte genast att jag vill ha nånting lite annorlunda, så till maj kommer jag göra nåt annat. Men i stort gillar jag det jag hittills gjort. Det känns som om vardagen kommer få mer struktur medan alla jobbrelaterade anteckningar får förbli i min Moleskine-kalender. Bra så. 

Det tjocka pappret i Lemome har visat sig vara precis det jag behöver. Har nog inte haft en anteckningsbok med tjockare sidor, men det är så skönt att kunna måla och fixa och hålla på utan att det förstör andra sidor. Visst, om man håller ner Stabilo-markörerna för länge så blir det skuggor på andra sidan av pappret. Men är man medveten om det så undviker man det hur lätt som helst. 

Jag tror jag måste bege mig ut på nåt slags korståg för Lemome nu. Det är nästan lite religiöst hur mycket jag uppskattar det tjocka pappret. 

09.04.2018 kl. 11:23

Nej till Leuchtturm, Ja till Lemome


Här gick jag och trodde Leuchtturm 1917 var ultimata anteckningsboken för en bujo. Men icke. Med så tunnt papper skulle pennorna "blöda igenom". Så min vän i navy blue får lov att vänta i bokhyllan ett tag tills jag kommer på vad jag ska göra med den. Kanske blir det en Career Journal i den i stället. 


Dyr och ganska fin, men ändå inte vad jag behöver. 

I stället tänker jag utveckla en bujo i min Lemome-anteckningsbok. Pappret är så mycket tjockare och sidorna ligger bättre. Och så är jag så förtjust i den. 

Bujo-världen, här kommer jag!

Fasen vad jag älskar fina anteckningsböcker...

05.04.2018 kl. 09:37


 

Hej!

Emma Kanckos heter jag.

29-årig litteraturälskare som skriver skönlitterärt.

Jobbar med översättning och jobbar på en doktorsavhandling.

Bor i Åbo, är hemma från Pedersöre.

 

Min svärmorssvit vann mig andra pris i Arvid Mörne-tävlingen 2018!
Läs dikterna här

Jag går Författarskolan 2018-2019.

Jag är medgrundare till skrivgruppen Fabriksförfattarna.

Här finns jag på Instagram.

Välkommen!

- Emma

emmakanckos (at) hotmail.com

Kategorier

Senaste kommentarer