Ratatas höstlista och kvällens diktuppläsning!

 

Löven gulnar utanför mitt fönster. Det måste vara höst nu. 

Ikväll ska jag läsa upp min diktsvit inför en publik. Från början till slut, mina dikter, högt, helst med inlevelse, framför andra. Man kunde kanske tro att det är sånt jag gjort förr, men icke. Till Arvid Mörne-prisutdelningen läste jag två av dikterna, det skulle hållas kort och tur var det för jag var så jävla nervös. Scenskräck. 

Men idag är jag inte nervös. (Ja, jag har övat läsa högt här hemma.) När jag tackade ja i våras, försomras, när det nu var, så tänkte jag att jo, det här blir bra till hösten. Nu är diktläsningen ikväll, så nu måste det vara höst. 


Från min Insta igår kväll. Evenemanget är alltså ikväll. 

 

Och Ratatas höstlista fyller folk i. Det måste vara höst nu. Så jag fyller i den jag också!

 

Vad är dina mål i höst?

Att skriva så mycket som möjligt! Jag ska skriva och redigera avhandlingen, men också skriva en ny roman är det tänkt. Den jag ska få jobba med under Författarskolan.

Vad ser du mest fram emot?

Allt med Författarskolan! Så himla glad att jag får vara med! Och sen lite annat smått och gott som ännu planeras... 

Känner du dig klar med sommaren?

O, ja. Alltid. Hit med hösten nu. 

Hur såg din höst ut för ett år sedan?

För ett år sedan var jag i London på forskningsresa. Vilket förstås var fantastiskt, men jag var ännu väldigt osäker om vart avhandlingen var på väg och hade en ingrodd stress och ångest från forskningsresorna till Texas och Trinidad hösten 2016. Resultaten blev rätt tydliga: kvällen innan London fick jag ryggskott (eller något liknande, det förblev oklart) och satt vid akuten vid TYKS och medan jag var i London fick jag en konstig allergisk reaktion som gav mig utslag i hela ansiktet (jättefräscht alltså). Det var en hektisk höst och kroppen började protestera. 

Hur såg din höst ut för fem år sedan?

För fem år sen var det också en hektisk höst. Jag skulle skriva klart min gradu och gick från att ha lite material här och där till en 100-sidig text, vilket i dåläget var det längsta jag skrivit. Men examen fick jag sen lagom till födelsedag och jul. 

Vad var bäst och sämst med sommaren?

Resor och utfärder. Att träffa gamla, kära vänner och nya, härliga vänner. Skrivkursen på Nötö. Att bli antagen till Författarskolan. Och så fick jag en dikt publicerad i Presens här nu nyligen i augusti, så det blev en riktigt bra sommar! Sämst var ju hettan. Herregud, jag klarar inte av det. 

Vad för kultur har du tänkt konsumera i höst?

Romaner, kanske någon diktsamling. Det var prat med en vän om att eventuellt se Taru sormusten herrasta på Åbo stadsteater. Allt är lite öppet ännu, men det blir nog bra tror jag.

Vad blir ditt mest använda plagg i höst?

Jag hoppas att det blir mina klänningar i tjockare material. Sommarklänningar är trevliga, men höstklänningar till vardags är min grej.
Fast hemma blir det mest mysbyxor och t-skjorta.

06.09.2018 kl. 11:47

Tårar


Jag har känt mig nära till tårar hela helgen och det fortsätter även i dag. Första helgen av Författarskolan är över och jag känner det ordlösa så starkt, så starkt. Jävlar, här ska skrivas! Och gestaltas! Och gråtas, troligen. 

Jag är på rätt plats. Det är rätt tid.

Det är en sån frihet att snacka intuition. Det ligger så långt borta från min vardag, men det är precis vad jag behöver. 

Det är ordlöst men det är fysiskt.

Tårarna kommer. 

03.09.2018 kl. 11:43

Supervecka!


Den här veckan tänker jag få saker och ting gjorda! Det ska bli en supervecka. Nya tag, yada yada.  

Avhandlingen har ofrivilligt fått vila lite eftersom jag tänkte jag skulle sluta dricka kaffe, men tji fick jag. Inget kaffe = inget gjort. Så nu är det kaffe som gäller igen och jobbet har fått ny fart. Och tur är väl det. Jag har ett schema som inte tillåter att jobbet står stilla - det är ju meningen jag ska skriva klart nu. 

Dessutom har jag sedan förra veckan återupptagit mina skrivrutiner om att skriva varje vardagskväll kl. 21. Det blev lite segt här i augusti, men nu när hösten är på intågande är det dags att spika rutinerna igen. 

Och på fredag börjar Författarskolan! Så hur kan den här veckan inte bli helt super? Hela hösten kommer bli så bra, så bra. Mycket jobb, men bra, helt säkert. 


Älskar min I can't adult today-mugg <3  

28.08.2018 kl. 15:21

Om skrivkurs och att hitta hem


Jag har alltså varit på.... Skrivarkurs till Nötö med Åbolands litteraturförening, 17-19.8.2018.

Jag tänkte jag skulle dela med mig några tankar och känslor från min första skrivkurs. Jag har inte varit på något liknande. Förra hösten var jag förstås jag Estradpoesi med Lotta Palmgren (och jag tänker aldrig sluta rekommendera kursen eftersom de dikter som fick sin början där vann mig andra pris i Arvid Mörne-tävlingen), men det var ändå inte riktigt samma sak. Den gemenskap som växte fram över helgen var något helt annat. Jag har aldrig haft ett liknande skrivande sammanhang och det kändes så naturligt att läsa mina texter och lyssna till de andras. 

Nötö var underbart. Idylliskt och vackert. Vädret var fantastiskt om dagen, det stormade om natten och med delade upplevelser av husspöke och utedass, havsbad och själva skrivandet blev den här vistelsen vid Backaro pensionat sommarens höjdpunkt. Om något så insåg jag att mina texter inte skadas av att jag är lite mosig i hjärnan. 


 

I dag har jag haft svårt att landa i vardagen. Jag blev liksom kvar på Nötö ett tag till, tankarna far tillbaka dit. Jag har renskrivit lite lärdomar från kursen och funderat över höstens skrivmål. Och nu då räkningen till Författarskolan damp ner i inkorgen var min enda reaktion: Shut up and take my money! Jag längtar verkligen till Författarskolan som börjar om knappt två veckor.

Jag saknar också de människor jag lärt känna nu under veckoslutet. Några vet jag att jag kommer träffa igen och andra hoppas jag att jag träffar igen så småningom. Det blir allt svårare att tänka att jag kunde lämna Åboland, jag har verkligen lagt rötter, och i dag då det är precis 10 år sedan jag flyttade till Åbo känns det mer och mer som jag kan ha hittat ett hem här i trakterna.

Med skrivandet och skrivkurser har jag i alla fall hittat hem. 

20.08.2018 kl. 16:12

Problematiskt / att motverka "duktig flicka"-syndromet


Jag har lite av en svacka med avhandlingsjobbet. Förra veckan skickade jag in tre större texter och nu har jag svårt att ta tag i det som kommer till näst på min att-göra-lista. 

Men jag intalar mig att det är okej. 

Jag har lovat mig själv att inte bli utbränd över den här doktorsavhandlingen. 

Och jag lovar mig själv att jag ger mig själv tid till mitt skrivande.

Så för att bevisa för mig själv att jag nog har jobbat helt bra hittills i år så räknar jag sidor. Skrivna sidor, omskrivna sidor och redigerade sidor. Både till avhandlingen och mitt skrivande. Och vet ni, det är en ganska mäktig lista redan nu i mitten av augusti. Ifjol räknade jag mig till strax över 700 sidor. Nå... i nuläget ser det ut så här: 

  • 79 sidor: skrev klart ena analyskapitlet
  • 31 sidor: skrev diskussionskapitlet och avslutningen
  • 40 sidor: skrev klart introduktionskapitlet
  • 30 sidor: skrev klart introduktionen till bilagorna
  • 135 sidor: redigerade ena bilagan

och

  • 186 sidor: redigerade romanen Boven i dramat (som jag nu gett upp med)
  • 188 sidor: skrev romanen Professorn
  • 188 sidor: redigerade romanen Professorn

plus: dikter, en 10-sidig novell, mindre texter och nytt material till nya romanen. 

Ja... Det är en bra bit över 800 sidor som jag jobbat med hittills i år. (Åtminstone en bra bit över hälften är helt nyskrivet material.) Och mer kommer det hinna bli eftersom jag vill skriva råmanuset till nya romanen i höst och ska vidare redigera avhandlingen (som håller på att bli alldeles för lång). 

Det här är inte ett inlägg skrivet för att skryta (men jo, lite nöjd är jag ju), utan för att motverka mitt "duktig flicka"-syndrom. För trots allt jobb jag lägger ner har jag svårt att se mig själv som produktiv. Det jobb jag gör och inte gör påverkar hur jag ser mig själv. Än i denna dag har jag svårt att kalla mig litteraturvetare, eller litteraturexpert, fastän jag har examen och studier och tusentals timmar med jobb bakom mig. Men jag jobbar på det. 

Och när jag räknar sidor så intalar jag mig att det är helt okej att det inte går bra framåt med jobbet varje dag. För jag jobbar nog. Även om det förstås är problematiskt att jag måste se mig själv som produktiv för att vara nöjd med mig själv. 

14.08.2018 kl. 12:58

Augusti och rutiner


Augusti är alltid en månad då jag kör en slags "nystart" med mitt liv. Plötsligt planerar jag in massor med jobb, skrivande, träning och veckoslutsprogram. Så pass mycket är det nu i augusti att jag knappt vet vart jag ska ta vägen, det är program varje veckoslut och veckorna är fullproppade med avhandlingsjobb och skrivande. 

Avhandlingen ska bli klar i höst, så jag jobbar ganska intensivt med min text. Dessutom har jag börjat fatta att "Herregud, det ska bli klart nu!" och det blir ett helt annat tankesätt när det gäller skrivandet och redigerandet av avhandlingen.

Och jag är fortsättningsvis helt överlycklig att jag blivit antagen till Författarskolan. Jag kan knappt vänta tills det börjar! Lite tjuvstart med skrivveckoslut och skrivarkurs blir det ändå, för nästa veckas helg bär det av till Nötö på skrivkurs med Åbolands Litteraturförening. Det blir mycket skrivande nu i höst och jag är otroligt glad att jag byggt upp en bra rutin kring mitt skrivande. Varje vardagskväll kl. 21 är liksom spikat i kalendern och den typen av rutin kommer bli livsviktig om jag ska få ihop allt det jag vill göra med mitt skrivande det kommande året. 

I helgen är planen att ta en liten roadtrip med L. Sydvästra Finland ska inspekteras lite, det blir en natt i Helsingfors och sedan far vi till Borgå som jag av någon konstig anledning längtat efter att besöka i över ett år nu. Det kanske inte blir så mycket skrivande, men det ska bli skönt med en paus från att sitta vid datorn hela tiden. 

08.08.2018 kl. 12:00

Cirkeln är sluten


I höst blir det 10 år sen jag flyttade hemifrån för att studera i Åbo. Tiden går snabbt, men nu sitter jag och fnittrar för mig själv, för visst är det som om universum gillar ironi? 

När jag skrev inträdesprovet till engelskan våren 2008 visste jag att det gått åt helvete. Jag var så besviken på mig själv efter provet och för första gången var jag på riktigt tvungen att inse att jag behövde en plan B för mina studier.

Den planen fanns vid Västra Nylands folkhögskola. Jag förberedde mig på att börja studera på deras språk och turism-linje. När brevet ändå kom från ÅA att jag sluppit in - med poäng precis över gränsen för antagna kan jag tillägga - fick jag be om ursäkt till VNF och packa mina saker för att fara till Åbo i stället. 

Nu 10 år senare hamnar jag ändå till Karis och VNF. Visserligen bara för en helg här och där, men det känns som om cirkeln är sluten. Författarskolan och Arvid Mörne-priset har liksom startat en ny cirkel. Kanske är det bara jag som ser det, men universum tycks gilla mig så pass mycket att jag får skratta åt ironin och livet nu. 

Det är en härlig känsla. 

En cheesy solnedgång från Alghero, Sardinien på det! 

02.08.2018 kl. 11:14

Antagen till Författarskolan!


Oj, vad glad jag är! Hösten är räddad! Det här kommer bli så bra! 

Jag blev antagen till Författarskolan vid VNF. Jag har väntat och längtat sen jag skickade in min ansökan i slutet av juni. Nu fick jag äntligen svar. Hurra!
 

01.08.2018 kl. 14:16

Breven från Maresi - en kort recension


Jag läste klart Maria Turtschaninoffs Breven från Maresi för någon dag sedan. Jag känner ännu väldigt starkt att det här kommer bli höstens stora måste-läsa-bok och högst troligen en av årets bästa. 

Jag gillade verkligen Naondel, och Maresi innan det, men Breven från Maresi tog verkligen hem fulla poäng från mig. Där satt jag och snyftade och grät genom andra halvan av boken! Formatet funkar och berättelsen, platsen, människorna känns trovärdiga. Det är en bra bok och känslorna som fastnat mellan pärmarna är äkta och starka.

LÄS DEN!

30.07.2018 kl. 15:31

Camp Nano Winner


Juli-versionen av Camp Nano är över för min del. I onsdags redigerade jag de sista sidorna av Professorn och i går gick jag igenom och accepterade de sista av ändringarna. Nu tänker jag låta romanen vila lite igen, för hur länge återstår att se. Jag har en del funderingar kring nästa steg, men inga färdigställda planer.

Till näst blir det åter igen mera dikter och planer till nya romanen. Jag längtar att ge mig in i nytt material igen och har redan börjat se fram emot höstens NaNoWriMo i november.

Men först ska jag nog ta och njuta av sommaren.

 

27.07.2018 kl. 13:39

Finncon och Breven från Maresi!


Sommarvärmen är lite för mycket för mig nu, så under helgen har jag och L undvikit strand och sol och i stället shoppat i Mylly (jag köpte en ny vinterjacka, haha) och på söndag besökte vi Finncon! Båda gillar vi science fiction och fantasy och eftersom Maria Turtschaninoffs senaste skulle säljas var det nog rätt så självklart att vi skulle gå dit! Jag fick min nya bok, fick den signerad och vi lyssnade på några paneler och diskussioner. Hjärtat klappade extra hårt under Turtschaninoffs Speech of Honour, föreläsningen var så inspirerande! Jag gick därifrån ännu mer säker på min sak: jag ska bli författare. 

Så nu ser jag fram emot att läsa Breven från Maresi och noggrannt kolla igenom den ursnygga kartan som finns inne i boken! Boken kommer ut först i augusti har jag förstått, så det känns ju lite extra speciellt att ha äga den redan nu. 

I övrigt kan jag säga att Finncon var jätteintressant, men skulle den ha varit i en annan stad är Åbo tror jag knappast jag skulle ha farit dit. Evenemanget hölls vid Turun Yliopisto, bara upp på backen från Arken och Asa, så det var jätteenkelt att ta sig dit. Men sommarvärmen gjorde också att luften tog slut i de mindre salarna (ingen AC!) och med dundrande huvudvärk och vätskebrist så fick vi lov att gå miste om den sista panelen och avslutningsceremonin. Med det sagt var det ändå otroligt givande att vara där och det var ju super att det fanns program på svenska och engelska också, och inte bara på finska. Ett välplanerat evenemang! 

16.07.2018 kl. 12:52

Jag skriver på en stor roman


Mina tidigare skriverier har aldrig riktigt gett mig känslan av att jag skriver på Något Stort. Min roman Professorn är kul, jag gillar att både läsa, skriva och redigera den, men... inte är den ju en framtida klassiker. 

Härom natten hade jag svårt att sova. I huvudet mullrade min "universumroman" (fortfarande utan ett riktigt namn). Och plötsligt slog blixten ner, där var det: lösningen till det jag funderat över. Jag har nämligen prövat att skriva första scenen ett par gånger i olika perspektiv. Det funkade inte och mer skrev jag inte. Jag antog boken behövde tid. Tid fick den och en lösning fick jag. 

Nu skriver jag för hand i den större av de två anteckningsböckerna jag nyligen köpt, Midnight Steel Ultra från Paperblanks. Rösten är tydlig nu. Jag ska skriva själva boken i november har jag bestämt, men tills dess ska berättelsen ta form i min anteckningsbok.

Jag har funderat på genrer och om boken blir science-fiction eller kanske fantasy, men nu undrar jag om den inte bara är litterär. Och jag undrar om inte det här är den där stora romanen folk sägs gå omkring och bära på inom sig. För det här blir annorlunda tycker jag. Det här är större. 

Är det skillnad på romaner och stora romaner då man skriver? Vad tror ni? Bär vi alla på en stor roman?

11.07.2018 kl. 08:53

Blå stämning


Jag brukar försöka att inte blogga såna här dagar. En tung måndag efter en helg med migrän. En sån där måndag som egentligen bara är en fortsättning på en jobbig helg. En sån där måndag jag vaknar med ångest. En sån där dag då jag är vilse inombords och känner mig fången av min kropp som vägrar lyda.

Jag älskar anteckningsböcker! Anteckningsböckerna här är Midnight Steel, i storlek Midi och Ultra, båda från Paperblanks och pennan från Ballograf.

Kanske är det just då jag känner mig som mest mänsklig. När oron och kaffet cirkulerar i kroppen och sinnet sakta men säkert klarnar. Den där stunden då det börjar lätta, då jag accepterar att jag föredrar regn över sol och att jag älskar tystnad och anteckningsböcker. Just då, då orden börjar komma. Inte för att jag vill skriva, men för att jag måste. För att det är då livet tar tag i mig igen. 

Livet är ord. 

Jag vet nu vad jag ska göra med den mindre av mina två nya anteckningsböcker. Den ska vara fylld av påminnelser. Påminnelser om att jag är på väg och att jag har en kommande författarkarriär, so help me God, it's gonna happen.

För att ett vanligt liv är inte mitt och ett kreativt liv är det enda jag kan leva. 

09.07.2018 kl. 14:56

Bara lycka och vardag


Jag vet inte längre var jag ska börja. Alltid nu och då blir det lite onödigt tungt att ta tag i den här bloggen. 

Jag kan säga att jag jobbar vidare på avhandlingen. Det går ganska bra. 

Jag redigerar min roman Professorn nu under Camp NaNoWriMo. Jag började med att läsa igenom den från början till slut - och jag blev hopplöst förälskad i min egen berättelse.  Det är ett riktigt bra råmanus, om jag får säga det själv. Så nu redigerar jag den, sida för sida. Det går lite långsamt, jag läste ju alldeles nyss hela boken och petade ner några snabba kommentarer bara, men jag känner mig inte stressad. Jag ska ta mig igenom alltihopa nu i juli, fixa det som sticker ut. Sen pausa igen, jag ser hur läget är senare i augusti. 

Köpte ett snyggt halsband i Alghero, Sardinien, Italien. Steam punk-känsla och jättemycket inspiration får jag av halsbandet. Älskar det!

Jag skriver också ner idéer till Universumromanen. De har blivit fler, det hela bygger inte bara på en känsla längre. Faktum är att jag häromdagen slogs så hårt av en idé till en scen att jag satt och hyperventilerade. Så, jo. Det blir nog något på den fronten också, men jag tror råmanuset blir skrivet först i november. Bra så, jag har ändå fullt upp de kommande månaderna. 

Jag har fått stipendier för min forskning. Så nu, fastän det här är min sista månad med stipendiepengar från Donner-fonden, har jag ekonomin under kontroll ännu tills efter årsskiftet. Kanske ända in på våren, beroende på hur bra jag jobbar nu och i höst. Det är verkligen en lyx att ha det här privilegiet eftersom min avhandling nog behöver mer tid. Men inte mycket. Jag ska skriva klart nu. 

Jag lever i en bubbla där jag bara skriver och redigerar, men jag har svårt att se hur jag skulle kunna bli lyckligare. 

05.07.2018 kl. 14:27

Tillbaka till rutinerna


Nu är det slutet av juni och jag fattar ingenting. Borde det inte vara höst snart? Jag har varit borta från Åbo ett par veckor och fick lite chock när jag kom tillbaka. Hur kan det vara så tyst här?!

På riktigt, det var så mycket ljud överallt de senaste två veckorna att jag fick börja ifrågasätta vem jag är då jag inte klarar av ljud runtomkring mig mera. I Österbotten satt jag och L mest hemma hos mina föräldrar (hade inget behov att röra mig i Jeppis eller nån annanstans), men det är ju ändå på landet och det rör sig folk i huset hela tiden. Plus traktorer och maskiner som dundrar, flugor som surrar och katter som är j*vligt sura över att vi hämtat med hunden. Någon ropar något hela tiden, någon vill en något hela tiden. Inte konstigt att jag aldrig skrev mer än (snabba) korta dikter när jag bodde hemma, det finns inte det lugn och ro jag behöver för att skriva i Pedersöre. 

Ja, och så var vi ju en vecka till Sardinien också. Ska lägga upp bilder därifrån i ett annat inlägg. Men där var det också mycket ljud. Halvdöva pensionärer och barnfamiljer med bebisar plus tunna väggar i hotellet, you know. 

Men nu är jag hemma i Åbo och jag försöker komma tillbaka till rutinerna. Jobbar vidare med avhandlingen (det löser sig riktigt bra på den fronten kan jag meddela, det rasslar in stipendier) och så planerar jag mitt skrivande/redigerande till Camp Nano i juli.

Kan hända att jag åter igen siktar in på att vara onödigt ambitiös, men kanske är det bara sådan jag är. Ambitiös och tål inte en massa ljud runtomkring mig. Kanske borde nästa års semester bli att skriva en roman i en mökki ut i ingenstans. He sku va na. 

27.06.2018 kl. 14:49


 

Hej!

Emma Kanckos heter jag.

29-årig litteraturälskare som skriver skönlitterärt.

Jobbar med översättning och skriver en doktorsavhandling.

Bor i Åbo, är hemma från Pedersöre.

 

Min svärmorssvit vann mig andra pris i Arvid Mörne-tävlingen 2018!
Läs dikterna här

Jag går Författarskolan 2018-2019.

Jag är medgrundare till skrivgruppen Fabriksförfattarna.

Här finns jag på Instagram.

Välkommen!

- Emma

emmakanckos (at) hotmail.com