Nyhet! En skrivgrupp i Åbo: Fabriksförfattarna


Nu i höst har något spännande växt fram, och det har nu blivit Fabriksförfattarna i Åbo!

Vi är en grupp skrivande människor som alla har en egen relation till Arken, som ligger på Fabriksgatan i Åbo, och vi har sedan september träffats för att skriva, prata om skrivande och göra skrivövningar tillsammans. 

Nu finns vi också på Instagram och ni får väldigt gärna följa oss om ni är intresserade av vad en skrivgrupp i Åbo kan tänkas hitta på. Vi finns här: Fabriksförfattarna

 

Själv är jag alldeles lyrisk över att ha fått vara med och skapa det här skrivande sällskapet och att jag regelbundet får träffa andra skrivande människor. Ett sammanhang där jag får prata om skrivande och skapande är något jag inte direkt haft förr, i alla fall inte med den regelbundenhet som vår grupp erbjuder, så jag är jättetaggad! Jag hoppas också vi kommer kunna dela med oss av riktigt intressant material på vår instagram, så litteraturälskare kan vilja hålla ögonen öppna. <3

16.10.2018 kl. 13:45

Halverad som skrivande människa


50%
Det har hänt något i min avhandling. Det känns tydligare nu, troligen efter att ha hört orden från andras munnar redan ett par gånger. Nu jobbar jag på the big picture. Det är inte längre skriv ett kapitel, redigera ett annat. Det är en helhet jag jobbar på och försöker få ihop. 

På väggen bredvid mig har jag gjort upp en kalender över oktober, november, december och januari. Jag kryssar av dag för dag. Det var något vi gjorde redan när jag och studiekompisarna skrev gradu och skulle få det färdigt. Det var en slags skräckblandad förtjusning att kryssa över dagarna som gått, att känna hur sista-minuten-paniken växte. Nå, jag har ännu tid att jobba heltid med det här projektet, och även efter januari kommer jag jobba hårt med att få det klart. Men ändå. Jag kryssar över dag efter dag och försöker intala mig att jag nog kommit framåt i arbetet den här dagen också. 

50%
I andra halvan av mitt jag sitter författaren och tjatar att hon också vill ha tid. Men mitt författarjag får nöja sig med sena eftermiddagar och skrivpass på kvällen. Ibland också helger. Jag är med i en nystartad skrivargrupp, jag är väl Vice President eller så, och alla gånger hittills har jag skämts över hur mycket jag jobbat men hur lite jag har att visa upp. Hej, jag heter Emma, jag skriver en doktorsavhandling som inte är färdig ännu och jag har fyra romanmanus som bara ligger i skrivbordslådan och ett femte som jag nu jobbar på flera kvällar i veckan. Så mycket jobb, så mycket på hälft.

Jag försöker räkna sidor, ord, scener för att se hur långt jag kommit på romanmanuset som jag började skriva "på riktigt" i början av september. Över 5 veckor sedan. Någonstans i huvudet mullrar åskvädret som är den här romanen. Hela tiden nu.

100%
För hälften av min tid ska gå till avhandlingen är det tänkt, den andra halvan till mitt skrivande, min roman. Det är allt jag gör; jag bara läser och skriver. Det är så jag vill ha det, jag önskar bara att jag hade något mer att visa upp. Men det tar ännu tid.

Jag intalar mig: min tid kommer. 

11.10.2018 kl. 13:51

Jag vet vad jag skriver nu


Det är slutet av september och det är fyra veckor sedan Författarskolan började. 

Jag har lite svårt att sammanfatta vad som hänt på sistone, men efter att jag fått feedback i tisdags fick jag ny energi och nu brinner det i författarsjälen igen. Jag höll på att gå vilse i min egen roman men nu reder jag upp situationen och ger mig själv välbehövd struktur. Och nya scener fortsätter komma. Karaktärerna är vid liv. Jag tror jag faktiskt vet vad jag skriver nu. 

Det här blir annorlunda från mina tidigare manus som så tydligt hade början, mitt och slut. I dem gick jag inte vilse. Nog för att den här berättelsen har början, mitt och slut den också, men... Det är annorlunda nu. Berättelsen är min lilla skatt som jag har svårt att sätta ord på men jag försöker i alla fall eftersom det faktiskt är någon som frågar vad det är jag skriver. Och min skatt glimrar till när jag möts av positiv feedback och uppmuntrande ord. Hjärtat bultar lite extra hårt för min roman nu. Det bultar för skrivandet, skrivande människor och framför allt bultar det för Författarskolan. 

28.09.2018 kl. 11:35

Jag skriver och jag vet inte vad det blir


Emellanåt vet jag inte alls vad jag håller på med. Nya romanen är kaotisk och omöjlig, men jag tror det kan bli precis en sån där bok jag själv så gärna vill läsa. Inte bara eskapism (vilket förstås är bra det med och är något jag behöver med jämna mellanrum), men att det här i stället blir något som lämnar kvar och bäddar in sig i mitt dna. Ja, jag vet inte riktigt vad jag skriver. 

Jag har funderat lite på romanen Professorn som ligger och vilar nu. Jag vet inte om jag kommer väcka upp den mer. Inte ännu i alla fall. Inte just nu. Den skrevs från en så stressad utgångspunkt och jag vet inte hur mycket av stressen har blötlagt berättelsen. Ja, jag vet inte riktigt vad det blir.

Min läshörna och min läskompis.

Men tillbaka till nya romanen. För det är där jag ska fortsätta. Det är där det brinner. Så det är den berättelsen jag ska skriva.

Den här veckan ska jag lämna in några sidor från min nya värld. Två författare jag ser upp till ska läsa min omöjlighet. Det känns alldeles fruktansvärt nervöst för jag låter aldrig någon läsa mina tidiga texter. Det är andra bullar nu. Det är Författarskolan. Så jag får lov att lära mig att släppa taget från första stund. Släppa kontrollen. Herregud, jag visste inte att mitt kontrollbehov var så här paha. Men ja. Jag skriver och jag lämnar in. Jag låter någon annan läsa så att kanske en dag ännu fler får läsa min omöjliga berättelse.

17.09.2018 kl. 12:38

Söndagsstämning


Idag tänkte jag sitta och skriva. Kanske läsa ut boken jag började på igår. ​Men mest skriva. Pausa. Tänka. Låta orden komma som de kommer. Försöka att inte redigera.

I torsdags läste jag min Svärmorssvit i Pargas. Det gick bra, jag är riktigt nöjd. Det var mitt första riktiga "gig". Jag är ingen estradpoet, tyvärr. Mina dikter är inte skrivna för scen. Men ja, det var inte det som var grejen för mig nu i torsdags heller. Jag ville liksom veta om jag kunde läsa mitt material inför en publik. Utan tonårspojkeröst och darrande händer. Och jo, det kunde jag. Verkligen. Och det lättar inombords en hel del. Att jag vet att jag kan läsa mina egna texter på det där sättet. 

Nu ska jag återgå till romanen. Ute regnar det och jag har en kopp te. Det blir inte mer stämningsfullt än så.

09.09.2018 kl. 12:36

Om skrivkurs och att hitta hem


Jag har alltså varit på.... Skrivarkurs till Nötö med Åbolands litteraturförening, 17-19.8.2018.

Jag tänkte jag skulle dela med mig några tankar och känslor från min första skrivkurs. Jag har inte varit på något liknande. Förra hösten var jag förstås jag Estradpoesi med Lotta Palmgren (och jag tänker aldrig sluta rekommendera kursen eftersom de dikter som fick sin början där vann mig andra pris i Arvid Mörne-tävlingen), men det var ändå inte riktigt samma sak. Den gemenskap som växte fram över helgen var något helt annat. Jag har aldrig haft ett liknande skrivande sammanhang och det kändes så naturligt att läsa mina texter och lyssna till de andras. 

Nötö var underbart. Idylliskt och vackert. Vädret var fantastiskt om dagen, det stormade om natten och med delade upplevelser av husspöke och utedass, havsbad och själva skrivandet blev den här vistelsen vid Backaro pensionat sommarens höjdpunkt. Om något så insåg jag att mina texter inte skadas av att jag är lite mosig i hjärnan. 


 

I dag har jag haft svårt att landa i vardagen. Jag blev liksom kvar på Nötö ett tag till, tankarna far tillbaka dit. Jag har renskrivit lite lärdomar från kursen och funderat över höstens skrivmål. Och nu då räkningen till Författarskolan damp ner i inkorgen var min enda reaktion: Shut up and take my money! Jag längtar verkligen till Författarskolan som börjar om knappt två veckor.

Jag saknar också de människor jag lärt känna nu under veckoslutet. Några vet jag att jag kommer träffa igen och andra hoppas jag att jag träffar igen så småningom. Det blir allt svårare att tänka att jag kunde lämna Åboland, jag har verkligen lagt rötter, och i dag då det är precis 10 år sedan jag flyttade till Åbo känns det mer och mer som jag kan ha hittat ett hem här i trakterna.

Med skrivandet och skrivkurser har jag i alla fall hittat hem. 

20.08.2018 kl. 16:12

Augusti och rutiner


Augusti är alltid en månad då jag kör en slags "nystart" med mitt liv. Plötsligt planerar jag in massor med jobb, skrivande, träning och veckoslutsprogram. Så pass mycket är det nu i augusti att jag knappt vet vart jag ska ta vägen, det är program varje veckoslut och veckorna är fullproppade med avhandlingsjobb och skrivande. 

Avhandlingen ska bli klar i höst, så jag jobbar ganska intensivt med min text. Dessutom har jag börjat fatta att "Herregud, det ska bli klart nu!" och det blir ett helt annat tankesätt när det gäller skrivandet och redigerandet av avhandlingen.

Och jag är fortsättningsvis helt överlycklig att jag blivit antagen till Författarskolan. Jag kan knappt vänta tills det börjar! Lite tjuvstart med skrivveckoslut och skrivarkurs blir det ändå, för nästa veckas helg bär det av till Nötö på skrivkurs med Åbolands Litteraturförening. Det blir mycket skrivande nu i höst och jag är otroligt glad att jag byggt upp en bra rutin kring mitt skrivande. Varje vardagskväll kl. 21 är liksom spikat i kalendern och den typen av rutin kommer bli livsviktig om jag ska få ihop allt det jag vill göra med mitt skrivande det kommande året. 

I helgen är planen att ta en liten roadtrip med L. Sydvästra Finland ska inspekteras lite, det blir en natt i Helsingfors och sedan far vi till Borgå som jag av någon konstig anledning längtat efter att besöka i över ett år nu. Det kanske inte blir så mycket skrivande, men det ska bli skönt med en paus från att sitta vid datorn hela tiden. 

08.08.2018 kl. 12:00

Camp Nano Winner


Juli-versionen av Camp Nano är över för min del. I onsdags redigerade jag de sista sidorna av Professorn och i går gick jag igenom och accepterade de sista av ändringarna. Nu tänker jag låta romanen vila lite igen, för hur länge återstår att se. Jag har en del funderingar kring nästa steg, men inga färdigställda planer.

Till näst blir det åter igen mera dikter och planer till nya romanen. Jag längtar att ge mig in i nytt material igen och har redan börjat se fram emot höstens NaNoWriMo i november.

Men först ska jag nog ta och njuta av sommaren.

 

27.07.2018 kl. 13:39

Jag skriver på en stor roman


Mina tidigare skriverier har aldrig riktigt gett mig känslan av att jag skriver på Något Stort. Min roman Professorn är kul, jag gillar att både läsa, skriva och redigera den, men... inte är den ju en framtida klassiker. 

Härom natten hade jag svårt att sova. I huvudet mullrade min "universumroman" (fortfarande utan ett riktigt namn). Och plötsligt slog blixten ner, där var det: lösningen till det jag funderat över. Jag har nämligen prövat att skriva första scenen ett par gånger i olika perspektiv. Det funkade inte och mer skrev jag inte. Jag antog boken behövde tid. Tid fick den och en lösning fick jag. 

Nu skriver jag för hand i den större av de två anteckningsböckerna jag nyligen köpt, Midnight Steel Ultra från Paperblanks. Rösten är tydlig nu. Jag ska skriva själva boken i november har jag bestämt, men tills dess ska berättelsen ta form i min anteckningsbok.

Jag har funderat på genrer och om boken blir science-fiction eller kanske fantasy, men nu undrar jag om den inte bara är litterär. Och jag undrar om inte det här är den där stora romanen folk sägs gå omkring och bära på inom sig. För det här blir annorlunda tycker jag. Det här är större. 

Är det skillnad på romaner och stora romaner då man skriver? Vad tror ni? Bär vi alla på en stor roman?

11.07.2018 kl. 08:53

Bara lycka och vardag


Jag vet inte längre var jag ska börja. Alltid nu och då blir det lite onödigt tungt att ta tag i den här bloggen. 

Jag kan säga att jag jobbar vidare på avhandlingen. Det går ganska bra. 

Jag redigerar min roman Professorn nu under Camp NaNoWriMo. Jag började med att läsa igenom den från början till slut - och jag blev hopplöst förälskad i min egen berättelse.  Det är ett riktigt bra råmanus, om jag får säga det själv. Så nu redigerar jag den, sida för sida. Det går lite långsamt, jag läste ju alldeles nyss hela boken och petade ner några snabba kommentarer bara, men jag känner mig inte stressad. Jag ska ta mig igenom alltihopa nu i juli, fixa det som sticker ut. Sen pausa igen, jag ser hur läget är senare i augusti. 

Köpte ett snyggt halsband i Alghero, Sardinien, Italien. Steam punk-känsla och jättemycket inspiration får jag av halsbandet. Älskar det!

Jag skriver också ner idéer till Universumromanen. De har blivit fler, det hela bygger inte bara på en känsla längre. Faktum är att jag häromdagen slogs så hårt av en idé till en scen att jag satt och hyperventilerade. Så, jo. Det blir nog något på den fronten också, men jag tror råmanuset blir skrivet först i november. Bra så, jag har ändå fullt upp de kommande månaderna. 

Jag har fått stipendier för min forskning. Så nu, fastän det här är min sista månad med stipendiepengar från Donner-fonden, har jag ekonomin under kontroll ännu tills efter årsskiftet. Kanske ända in på våren, beroende på hur bra jag jobbar nu och i höst. Det är verkligen en lyx att ha det här privilegiet eftersom min avhandling nog behöver mer tid. Men inte mycket. Jag ska skriva klart nu. 

Jag lever i en bubbla där jag bara skriver och redigerar, men jag har svårt att se hur jag skulle kunna bli lyckligare. 

05.07.2018 kl. 14:27

Sommarens skrivmål


Det är drygt två veckor sen jag satte punkt för råmanuset till Professorn. Och på bara två veckor hann jag tappa bort mig själv och mitt skrivande. Att inte riktigt veta vad som skulle komma näst och vad jag skulle planera in till sommaren fick hjärnan att slå slint. 

Men i går kollade jag som hastigast igenom råmanuset. Det såg inte så farligt hemskt ut. Inte för att vara första versionen. Och det sporrade mig att göra upp skrivmål åt mig för sommaren!

I juni blir det inget märkvärdigt, jag ska fortsätta att fundera på min diktsamling och skriva ner idéer till den där universumromanen.

Men i juli tror jag det blir Camp Nano igen och då ska jag ta och redigera Professorn. Inga stora omskrivningar, men läsa igenom och fixa så att det hänger ihop helt okej. Tänkte nämligen göra de större omskrivningarna (eller vad råmanuset nu kan tänkas behöva) senare i höst. 

I augusti är jag tillbaka med dikterna och planering av universumromanen. Då blir det också skrivkurs med ÅLF, så det är lite öppet med vad jag fokuserar på. 

Ja, och sen är det ju höst och då bollar jag vidare på alla tre projekt: Professorn, diktsamlingen och nya romanen. 

Inga spikade skrivmål, inte egentligen. Det finns rum för andra planer och andra mål. Men det här är en början och det känns bra.

04.06.2018 kl. 13:32

Nya skrivprojekt


I fredags skrev jag klart mitt råmanus till Professorn. Vanligtvis (det har blivit så pass ofta nu så jag tänker skriva 'vanligtvis') skriver jag råmanus i november under NaNoWriMo, men eftersom jag jobbade på en annan text i november och idén till Professorn föddes först i slutet av året så har jag suttit och skrivit den här romanen mellan februari och maj (i januari planerade jag skrivandet). 

Jag är ännu lite förvånad över hur smidigt det gick att skriva mina 70 000 ord. Jag hade en regelbunden skrivtid (varje vardag kl. 21) och skrev oftast ingenting på helgerna (fastän jag trodde det skulle bli tvärtom). Visst blev det dubbelt fler ord den månaden jag deltog i Camp NaNo, men det blev aldrig så stressigt som med vanliga NaNoWriMo i november. Och nu har jag satt punkt. Redigering fixar jag senare i sommar. 

Nu vet jag bara inte vad jag ska göra med min inplanerade skrivtid. Blir det dikter eller en ny roman? Eller båda? Jag har ju planer för romanen som håller till i min Universe Journal, men det är nog en hel del som behöver kluras ut innan jag sätter mig ner och skriver den boken. Material till dikter finns det också i mitt huvud. 

Att planera skrivprojekt är inte samma sak som att sätta sig ner och skriva. Under planeringen kommer det så många idéer att det riktigt kliar i fingrarna. Allt jag vill är att sätta mig ner och börja skriva. Men planeringen kommer vara viktig om det här nästa romanprojektet ska bli till nåt. Så troligen är det precis det jag gör de närmaste veckorna. Planerar en ny roman. Och när det kliar som värst i fingrarna skriver jag dikter. 

22.05.2018 kl. 11:41

Bokprojekt som dör, andra som lever vilt


I måndags kände jag att min roman Boven i dramat dog. Den bara la sig ner och kola av. Ett projekt jag skrivit på sen hösten 2016. En bok jag skrev om hösten 2017. En bok jag redan redigerat och börjat finputsa. En berättelse jag ansåg var min första riktiga roman. Jaha, jaha. 

Jag är inte särskilt ledsen. Sånt händer. Kanske kommer historien tillbaka till liv, kanske den bara behöver en paus, men det känns inte särskilt troligt just nu. Det har varit nåt som irriterat mig i själva strukturen en längre tid. Jag antar att jag nu bara inte tror på själva berättelsen mera. 

Men kanske den ännu kommer tillbaka till liv. Just nu har jag Professorn som jag håller på att skriva klart. 

Däremot har jag en tredje roman på gång. En roman jag kallar Universumromanen (eftersom jag petar ner detaljer i en anteckningsbok som kallas "The Universe Journal"). Det är en riktigt fräsch historia som jag funderat på ett bra tag redan. Och i går kväll sa den, "Ge mig Boven, ge mig den så att jag får sluka den." Ja, alltså. Min nya roman vill alltså slita itu Boven och ta till sig de bästa bitarna. Återanvända materialet. Så grönt.

Kanske, tänker jag. Kanske

I morse förde Universumromanen liv igen. En ny dialog som absolut måste med i historien. Okej, okej, tänker jag och skriver ner orden.

Den för så mycket liv den här romanen. På ett helt annat sätt än allt annat jag skrivit. Det är som ett åskväder bak i skallen. Det är karaktärer som kräver mycket mer än andra karaktärer. Jag vet inte hur annars jag ska förklara det. Och den kommer kräva  ännu mer uppmärksamhet så fort jag satt punkt åt Professorn. Den står ivrigt i kö och knuffar undan alla andra idéer. 

Är det vanligt att romanidéer beter sig så här? 

16.05.2018 kl. 09:50

Jag vill bara skriva om tanter på lyxkryssning


Det har gått en vecka sen prisutdelningen för Arvid Mörne och en månad sen jag fick veta om min andraplacering. Och aldrig har jag känt tiden gå så långsamt samtidigt som jag fått så lite gjort!

Jag har inte precis varit produktiv de senaste veckorna. Jag kände mig extremt trött i april - vårtrött kanske? - och nu när energin har börjat strömma i ådrorna är det som att jag ser allt, jag vet precis vad som ska göras, men hjärnan bara susar förbi alla projekt och själva jag har svårt att stanna upp och få nåt nerskrivet. 

Men jag ska försöka få ordning på tankarna. Och medan jag gör det ska jag peta ner några enstaka diktfraser som dyker upp i huvudet. De handlar främst om spydiga gamla tanter på kryssning i Karibien, för tydligen är det sånt jag skriver om nu.

Om musor är riktiga så är min tydligen en gammal dam som vill dansa loss i bekväma skor på däcket på en lyxfärja. 

Och så en bild från Karibien! Jag var till Trinidad i november 2016 (för forskning) och det här är det närmaste jag kommit till en egen Karibienkryssning. Bilden är från Maracas Bay. 

14.05.2018 kl. 13:32

Dikterna som vinner en andra pris i Arvid Mörne-tävlingen


"Är det din svärmor du har skrivit om?" är frågan jag förberett mig på. Och den frågan duggar tätt. 
Men nej, svarar jag dem alla. "De är nog helt fiktiva."

II pris i Arvid Mörne-tävlingen ges för en frän svärmorssvit, som hedrar tantperspektiv och galghumoristiskt låter smockan ständigt hänga i luften i uppkäftiga dikter med episkt anslag.

Jag varit lite tveksam om jag skulle lägga upp dikterna hit eller inte, men tänkte jag kan ju testa om nån alls är sugen på att läsa dem.

Det är inte svåra dikter det handlar om, tvärtom skulle jag säga, och det är framför allt dikter jag själv vill läsa. Men såna dikter kan också vinna pris. 

Berätta gärna vad du tycker om dikterna! 

 

Grattis! Du kom igenom alla dikter! Berätta nu gärna vad du tyckte om dem i en kommentar. :) 

11.05.2018 kl. 14:02


 

Hej!

Emma Kanckos heter jag.

29-årig litteraturälskare som skriver skönlitterärt.

Jobbar med översättning och jobbar på en doktorsavhandling.

Bor i Åbo, är hemma från Pedersöre.

 

Min svärmorssvit vann mig andra pris i Arvid Mörne-tävlingen 2018!
Läs dikterna här

Jag går Författarskolan 2018-2019.

Jag är medgrundare till skrivgruppen Fabriksförfattarna.

Här finns jag på Instagram.

Välkommen!

- Emma

emmakanckos (at) hotmail.com

Kategorier

Senaste kommentarer