Att fånga en känsla mellan två pärmar


Lagom till början av NaNoWriMo läser jag om Elizabeth Gilberts Big Magic: Creative Living Beyond Fear. Den boken väcker nånting inom mig som jag behöver just nu.

I romanen jag skriver nu försöker jag fånga en viss känsla, nåt jag inte riktigt kan sätta ord på. Jag vet inte om jag kommer lyckas, men Gilberts bok skickar mig i alla fall i rätt riktning. Jag tänker att om jag får gå och bära på den här känslan tillräckligt länge och tillräckligt ofta så kanske en del av den fastnar bland orden jag skriver. En känsla av stordåd, närhet, mening, nu och universum - på ett ungefär. 

Ibland känns det som om nånting, en energi, tar tag om min ryggrad och tvingar mig framåt. Kalla det öde eller magkänsla eller intuition eller erfarenhet. Men jag liksom vet vart jag är på väg och jag vet att det löser sig (en privilegierad tanke, men ändå). Nåt av det här vill jag ha i min bok eftersom det är en sån bok jag själv skulle vilja läsa. En bok som verkligen tar tag om en, en sån bok vill jag skriva. 

02.11.2018 kl. 10:55

NaNoWriMo har börjat!


NaNoWriMo har börjat och jag har skrivit: 365 ord. 

Det blev en rätt trög start, men jag är ändå riktigt nöjd för jag har i alla fall börjat! Och jag vet att de där skrivna orden är riktigt bra. Jag har en spännande scen på gång som jag varit lite osäker på men som nu börjar bli till nåt bra. Jag ska fortsätta skriva senare ikväll och då hoppas jag komma upp i 833 ord. För ja, som sagt, jag satsar på en "halv" Nano iår. Så istället för 50 000 ord blir det sikte på 25 000 ord, och istället för 1667 ord per dag blir det 833 ord per dag. 

Det fina med Nano är ju att man inte måste skriva ensam. Det finns massor med skrivande människor som vill prata om sitt skrivande just i november, så har man inte en skrivgrupp så finns det många man kan prata med via sociala medier. 

Nu har jag ju dessutom en skrivgrupp också, så det är extra kul. Vi är några stycken som lagt upp egna skrivmål och jag tänker peppa alla så mycket jag bara hinner. Nu funderar/diskuterar vi inom skrivgruppen mest via sociala medier också, så jag gör inte mycket annat än skriver och kollar runt på Facebook och Instagram - men vad gör väl det? Roligt är det i alla fall!

Till dig som skriver och deltar i årets NaNoWriMo önskar jag lycka till! Var stolt över varje skrivet ord och stressa inte ihjäl dig om orden inte kommer som du tänkt. Vill du ha nån som hejar på dig är det bara att meddela mig, jag hejar så gärna! På instagram finns jag här och på NaNoWriMos hemsida heter jag "Abrandnewname" :) 

01.11.2018 kl. 13:59

Läget med min roman


Imorgon börjar NaNoWriMo och jag börjar bli lite pirrig. Det är så mycket på gång nu i höst att jag vet med mig själv att 50 000 ord inte kommer gå, men nu när jag bestämt att sikta på hälften har jag börjat undra om jag ens kommer klara av det. 

Romanen jag skriver nu är... krävande. Berättelsen för en massa oljud, karaktärerna skriker sig hesa och det händer, händer, händer någonting hela tiden. Hjärnan går all in vartefter jag skriver ner mina scener (först för hand, sedan på dator). 

Men jag älskar också den här berättelsen. Så. Himla. Mycket. Och jag vill att den ska bli bra. Jag vill det så pass mycket att jag fick writer's block förra veckan. Men writer's block är bara rädsla och jag vill inte vara rädd. Så igår skrev jag vidare och idag ska jag skriva ännu mer. Och från och med imorgon ska det bli ordentligt ännu mer skrivet. 

31.10.2018 kl. 09:56

Arg och ångestladdad måndag


Så här måndagen efter en händelserik vecka så är jag rätt trög. Jag sneglar på avhandlingen och suckar, flyttar runt lite material i hopp om att texten magiskt ska bli bättre. Jag skulle vilja ta en djupdykning in i mitt romanmanus, men faktum är att jag är alldeles för arg och ångestladdad. Min ilska blir till vansinnigt våldsamma tankar samtidigt som ångesten lamslår. 

Det är inte alls så jag ville inleda veckan, speciellt då jag var så glad över att ha varit på Helsingfors bokmässa. Men det positiva idag är att det sker saker på Fabriksförfattarnas instagramkonto, så dit tycker jag ni ska klicka er och dela med er av lite kärlek. <3 

29.10.2018 kl. 14:15

Det här med bokmässan


Jag hade skrivit in Helsingfors bokmässa i kalendern (och bujon, ja - jag har dubbla) redan nångång i somras. Bokmässan, likt den i Åbo, är liksom nåt jag alltid är medveten om numera. Men att ta sig dit har det blivit sämre med de senaste åren. I år var jag visserligen sjuk under Åbo bokmässa och hade faktiskt tänkt gå, men Helsingfors bokmässa har jag faktiskt bara varit på en gång - för fyra år sedan! (Göteborgs bokmässa har jag ännu inte besökt en endaste gång även om den också lockar varje år.) 

Skärmdump från evenemanget på Facebook.

Så i år då? Nå, jag har tvekat. Jag har varit lite rädd att jag skulle lägga för stor press på mig själv om jag for. Rädd att jag skulle se alla som fått sina böcker publicerade och börja jämföra och fundera, när är det min tur? Kommer det hända? Borde jag jobba snabbare, hårdare, effektivare?

Jag var inställd på att stanna hemma. Ojade för mig själv (på skämt) att universum ger mig en signal om jag ska dit. Och så gick jag och vann Tua Forsströms senaste diktsamling och två biljetter till bokmässan från Förlaget. Jag hade spanat in diktsamlingen sedan tidigare, tänkt att jag skulle köpa den eller i alla fall låna på biblioteket, men så kom den där tävlingen emot (som jag valde att delta i och sedan glömde jag bort hela grejen). 

Nu ser det ändå ut som att jag och L far på bokmässa på lördag. Jag börjar känna mig allt mer ivrig för jag tycker ju trots allt om bokmässor. Även om jag blir helt slutkörd av att se så mycket folk. Men det blir nog bra. Jag ska ta tillfället i akt och köpa några böcker :) 

Är nån annan på väg på bokmässan på lördag? 

26.10.2018 kl. 10:29

Vad jag är DUKTIG!


I går kväll spenderades vid Åbo Svenska Teater/café Tiljan på Nu Imorron - Prestationssamhällets baksida med Eva Frantz och Heidi Hakala, och Lotta Palmgren som moderator. Det var ett jätteintressant samtal och jag berördes av hur öppna både Eva och Heidi var om att vara duktig, om prestationskrav och om att bli utbränd. Eller som Heidi påpekade, om utmattningsdepression. 

Skärmdump från evenemanget på Facebook.

Jag satt i publiken och såg mig runt. Där fanns många som jag antog kände igen sig. Sen tänkte jag, finns det såna som inte känner igen sig? Och sen även, tänk om jag är en av de få som bokstavligen känner igen sig? 

Det spelar ingen roll hur många det egentligen var, eller jo, för jag tror ändå att det var många av oss i publiken som visste precis vad de på scenen pratade om. Men det jag vill komma till är att jag insåg att jag faktiskt visste vad de pratade om. Det var så mycket som mitt inre jag satt och prickade av, "Jepp, det där känner jag igen, och det där, och det där"... Och ändå - ändå - är vägrar jag säga att jag varit/är utbränd på nåt vis. För jag är ju bara trött. Men kanske jag går nära gränsen till att det blir "för mycket". 

Jag kan bläddra tillbaka i kalendern och märka att "Jaha, där hade jag en svacka då jag inte fick något gjort". En vecka här eller en vecka där. Det handlar om svackor. Men i perioden november-december-januari 2016-2017 så fick jag ingenting gjort. Allt var bara mörkt då. Och nu i höst har det tagit mig tre månader att få gjort ett jobb som kanske borde ha tagit ett par veckor. Är det fortfarande svackor om det är tre månader? 

Jag har intalat mig att jag inte tänker bli utbränd av min avhandling. Att jag inte tänker låta det gå så långt. Samtidigt vet jag att dagen efter att jag haft min doktorsdisputation kan bli mörk. Riktigt jävla mörk. För det är då över 10 år av akademiska studier tar slut och jag vet inte vad som väntar. Kanske det också har att göra med att jag kommer ha "klarat mig" så pass långt, att nåt inom mig "släpper" efter det.

Nå, det löns väl inte att tänka så långt just nu. Då blir det bara en självuppfyllande profetia. Det som jag däremot borde tänka mera på är att hitta ett läge som är "mittemellan". Så att det inte blir perioder då jag är jätteproduktiv följt av perioder då ingenting går framåt för att hela kroppen är slutkörd. 

Vilket långt inlägg det här blev, men samtalet i går väckte så många tankar. Till veckoslutet ska jag läsa Heidi Hakalas Bara lite till och försöka fundera ut lite hälsosammare (arbets)vanor. Och så ska jag fundera över vad "att vara duktig" verkligen betyder för mig. 

Vad betyder "att vara duktig" för dig? Har du lärt dig att sätta gränser eller har du alltid vetat var gränsen för "för mycket" går?

24.10.2018 kl. 11:11

Feedback


I går fick jag mer feedback på romanen jag skriver. Första gången jag fick det var i september och då blev det en (väldigt nyttig) diskussion om struktur. I går blev det mera prat om karaktärerna och handlingen.

Jag hade läst mina inlämnade sidor innan feedbacksamtalet och den läsningen fick mig att skämmas till den grad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Vem skriver sånt här? Hur kan nån läsa det här och tycka det är bra?

Men vet ni, jag fick så många fina kommentarer att jag knappt kunde hålla mig för skratt. Det är nåt när en person läser mina egna ord åt mig, och den personen skrattar och tycker det är jättebra, då kan jag inte hålla mig för skratt. Det är en lättnad. Att det jag skrivit tydligen också är roligt hade jag inte tänkt på, men det löns att tänka på. Det och alla andra kommentarer jag fick. 

Det är nytt att få feedback på nåt jag skrivit i ett så här tidigt skede, men jag har ju snabbt insett att det är värt så himla mycket! Och det är ju helt bra att våga släppa taget om ens egna skriverier. Det är bra att få kommentarer och det är bra att höra av nån annan vad som funkar.

Så just nu känns allt bara så otroligt bra. Jag ska försöka hålla tag i den här känslan för jag vet ju att snart rasar självförtroendet igen. Kanske är det bara så det är med skrivande. Att ena stunden tycker man att nåt är jättebra, i andra så vill man bara printa ut alltsammans så att man kan ordna en fin brasa dit ute på gården. Eller kanske det bara är jag.

Brukar ni andra som skriver låta andra läsa era texter? I vilket skede låter ni andra läsa i så fall? 

23.10.2018 kl. 13:43

Halva oktober är förbi


Halva oktober är förbi. Mer än halva egentligen. 

***

I somras gav jag mig själv en deadline till min avhandling, jag hade tänkt ha klart vissa delar tills det, och den deadlinen är nu om en vecka. Nå, redan i somras skrattade jag och tänkte att det var en orimlig deadline. Och nej, jag kommer inte ha klart allt det jag tänkte jag skulle ha klart tills nästa vecka. Men jag är inte långt ifrån heller.

***

Halva oktober är förbi och jag har varit sjuk en hel del, den ena förkylningen efter den andra, plus nån släng av magsjuka/kräksjuka. Jag stressade sönder mig själv känns det som. Så nu är jag rätt slö, försöker bara få nånting gjort till avhandlingen framom att få allt gjort.

Halva oktober är förbi och jag känner mig halv. Halva jag är ännu fast i de akademiska kretsarna, andra halvan lever författarliv. Sånt går bra medan jag ännu har stipendier att betala räkningarna med, men så bra ser det inte ut sen efter januari. Då kommer jag ännu ha en fot kvar i det akademiska (avhandlingen kommer ju inte vara klar), men mitt författarliv kommer också behöva samsas med vad som ser ut att bli ett frilansarliv. Stressigt är det ju att inte veta hur det blir, men samtidigt är det en lättnad att vara så här långt med doktorandskapet. Visst kan det hända att det blir nån månads finansiering för avhandlingen ännu 2019, men det känns långt borta just nu. Just nu är jag bara färdig med allt vad det akademiska heter. 

***

Jag skulle ha velat köra NaNoWriMo fullt ut i november, men nu har jag bestämt att jag får vara nöjd med en halv insats. Jag siktar på en halv nano, 25 000 ord, så där så att jag ger mig själv lite extra tid till skrivandet och romanen, men inte så att det tar över allt. 

Men romanen går ju framåt och det är riktigt inspirerande. Och mellan feberfrossa och rinnande näsa så jobbar jag med avhandlingen också. Det var väl lite det vad jag ville ha sagt.

***

Jag är trött. 

19.10.2018 kl. 15:13

Nyhet! En skrivgrupp i Åbo: Fabriksförfattarna


Nu i höst har något spännande växt fram, och det har nu blivit Fabriksförfattarna i Åbo!

Vi är en grupp skrivande människor som alla har en egen relation till Arken, som ligger på Fabriksgatan i Åbo, och vi har sedan september träffats för att skriva, prata om skrivande och göra skrivövningar tillsammans. 

Nu finns vi också på Instagram och ni får väldigt gärna följa oss om ni är intresserade av vad en skrivgrupp i Åbo kan tänkas hitta på. Vi finns här: Fabriksförfattarna

 

Själv är jag alldeles lyrisk över att ha fått vara med och skapa det här skrivande sällskapet och att jag regelbundet får träffa andra skrivande människor. Ett sammanhang där jag får prata om skrivande och skapande är något jag inte direkt haft förr, i alla fall inte med den regelbundenhet som vår grupp erbjuder, så jag är jättetaggad! Jag hoppas också vi kommer kunna dela med oss av riktigt intressant material på vår instagram, så litteraturälskare kan vilja hålla ögonen öppna. <3

16.10.2018 kl. 13:45

Halverad som skrivande människa


50%
Det har hänt något i min avhandling. Det känns tydligare nu, troligen efter att ha hört orden från andras munnar redan ett par gånger. Nu jobbar jag på the big picture. Det är inte längre skriv ett kapitel, redigera ett annat. Det är en helhet jag jobbar på och försöker få ihop. 

På väggen bredvid mig har jag gjort upp en kalender över oktober, november, december och januari. Jag kryssar av dag för dag. Det var något vi gjorde redan när jag och studiekompisarna skrev gradu och skulle få det färdigt. Det var en slags skräckblandad förtjusning att kryssa över dagarna som gått, att känna hur sista-minuten-paniken växte. Nå, jag har ännu tid att jobba heltid med det här projektet, och även efter januari kommer jag jobba hårt med att få det klart. Men ändå. Jag kryssar över dag efter dag och försöker intala mig att jag nog kommit framåt i arbetet den här dagen också. 

50%
I andra halvan av mitt jag sitter författaren och tjatar att hon också vill ha tid. Men mitt författarjag får nöja sig med sena eftermiddagar och skrivpass på kvällen. Ibland också helger. Jag är med i en nystartad skrivargrupp, jag är väl Vice President eller så, och alla gånger hittills har jag skämts över hur mycket jag jobbat men hur lite jag har att visa upp. Hej, jag heter Emma, jag skriver en doktorsavhandling som inte är färdig ännu och jag har fyra romanmanus som bara ligger i skrivbordslådan och ett femte som jag nu jobbar på flera kvällar i veckan. Så mycket jobb, så mycket på hälft.

Jag försöker räkna sidor, ord, scener för att se hur långt jag kommit på romanmanuset som jag började skriva "på riktigt" i början av september. Över 5 veckor sedan. Någonstans i huvudet mullrar åskvädret som är den här romanen. Hela tiden nu.

100%
För hälften av min tid ska gå till avhandlingen är det tänkt, den andra halvan till mitt skrivande, min roman. Det är allt jag gör; jag bara läser och skriver. Det är så jag vill ha det, jag önskar bara att jag hade något mer att visa upp. Men det tar ännu tid.

Jag intalar mig: min tid kommer. 

11.10.2018 kl. 13:51

Bara en massa frågor


Hur mycket vågar jag lita på att det löser sig?

Att jag löser de problem jag har framför mig?

Hur mycket vågar jag lämna åt ödet?

Hur långt låter jag min rädsla gå?

Vågar jag lita på magkänsla eller kommer stressen tvinga mig längs med banor jag egentligen inte vill gå?

Ska jag våga satsa, ge allt, ge mig själv det jag allra högst drömmer om?

Vågar jag lita på det det löser sig?

Vågar jag lita på att chanserna kommer?

Vågar jag stå mitt kast om världen straffar mig för att jag väljer ett kreativt liv framom något annat?

Vågar jag värdera tid över pengar?

Vågar jag leva med kaos, låta kaos gå vid min sida?

Hur mycket vågar jag egentligen?

08.10.2018 kl. 14:03

Jag vet vad jag skriver nu


Det är slutet av september och det är fyra veckor sedan Författarskolan började. 

Jag har lite svårt att sammanfatta vad som hänt på sistone, men efter att jag fått feedback i tisdags fick jag ny energi och nu brinner det i författarsjälen igen. Jag höll på att gå vilse i min egen roman men nu reder jag upp situationen och ger mig själv välbehövd struktur. Och nya scener fortsätter komma. Karaktärerna är vid liv. Jag tror jag faktiskt vet vad jag skriver nu. 

Det här blir annorlunda från mina tidigare manus som så tydligt hade början, mitt och slut. I dem gick jag inte vilse. Nog för att den här berättelsen har början, mitt och slut den också, men... Det är annorlunda nu. Berättelsen är min lilla skatt som jag har svårt att sätta ord på men jag försöker i alla fall eftersom det faktiskt är någon som frågar vad det är jag skriver. Och min skatt glimrar till när jag möts av positiv feedback och uppmuntrande ord. Hjärtat bultar lite extra hårt för min roman nu. Det bultar för skrivandet, skrivande människor och framför allt bultar det för Författarskolan. 

28.09.2018 kl. 11:35

En lagom arbetstakt


Det varierar rätt mycket hur mycket jag får gjort per vecka. Vissa veckor gör jag massor, andra mindre. Och jag tror det är rätt vanligt.

Förra veckan tänkte jag att "Nu ska jag JOBBA!" och körde "supermåndag" och "supertisdag" för att få jättemycket avklarat. Det slutade förstås med att jag kraschade mitt i veckan och fick sen ingenting mer gjort. 

Den här veckan bestämde jag att jag skulle vara snäll med mig själv. En okej arbetsvecka med en okej mängd jobb. Och så har jag tagit mig igenom hela veckan. Helt okej med jobb avklarat och en helt okej mängd jobb planerat för nästa vecka. 

Det borde ju vara självklart att inte ha som plan att jobba ihjäl sig. Speciellt då jag om och om igen lovat mig själv att jag inte ska ha ihjäl mig över den här avhandlingen. Små mål och inte för många mål per dag, liksom. Ska det vara så svårt? Tydligen har jag stint ti fata ibland.

Ja, ja. Nu ska jag se om jag orkar fixa något smått till avhandlingen ännu innan jag tar lagom mycket helg. 

21.09.2018 kl. 15:33

Jag skriver och jag vet inte vad det blir


Emellanåt vet jag inte alls vad jag håller på med. Nya romanen är kaotisk och omöjlig, men jag tror det kan bli precis en sån där bok jag själv så gärna vill läsa. Inte bara eskapism (vilket förstås är bra det med och är något jag behöver med jämna mellanrum), men att det här i stället blir något som lämnar kvar och bäddar in sig i mitt dna. Ja, jag vet inte riktigt vad jag skriver. 

Jag har funderat lite på romanen Professorn som ligger och vilar nu. Jag vet inte om jag kommer väcka upp den mer. Inte ännu i alla fall. Inte just nu. Den skrevs från en så stressad utgångspunkt och jag vet inte hur mycket av stressen har blötlagt berättelsen. Ja, jag vet inte riktigt vad det blir.

Min läshörna och min läskompis.

Men tillbaka till nya romanen. För det är där jag ska fortsätta. Det är där det brinner. Så det är den berättelsen jag ska skriva.

Den här veckan ska jag lämna in några sidor från min nya värld. Två författare jag ser upp till ska läsa min omöjlighet. Det känns alldeles fruktansvärt nervöst för jag låter aldrig någon läsa mina tidiga texter. Det är andra bullar nu. Det är Författarskolan. Så jag får lov att lära mig att släppa taget från första stund. Släppa kontrollen. Herregud, jag visste inte att mitt kontrollbehov var så här paha. Men ja. Jag skriver och jag lämnar in. Jag låter någon annan läsa så att kanske en dag ännu fler får läsa min omöjliga berättelse.

17.09.2018 kl. 12:38

Söndagsstämning


Idag tänkte jag sitta och skriva. Kanske läsa ut boken jag började på igår. ​Men mest skriva. Pausa. Tänka. Låta orden komma som de kommer. Försöka att inte redigera.

I torsdags läste jag min Svärmorssvit i Pargas. Det gick bra, jag är riktigt nöjd. Det var mitt första riktiga "gig". Jag är ingen estradpoet, tyvärr. Mina dikter är inte skrivna för scen. Men ja, det var inte det som var grejen för mig nu i torsdags heller. Jag ville liksom veta om jag kunde läsa mitt material inför en publik. Utan tonårspojkeröst och darrande händer. Och jo, det kunde jag. Verkligen. Och det lättar inombords en hel del. Att jag vet att jag kan läsa mina egna texter på det där sättet. 

Nu ska jag återgå till romanen. Ute regnar det och jag har en kopp te. Det blir inte mer stämningsfullt än så.

09.09.2018 kl. 12:36


 

Hej!

Emma Kanckos heter jag.

29-årig litteraturälskare som skriver skönlitterärt.

Jobbar med översättning och skriver en doktorsavhandling.

Bor i Åbo, är hemma från Pedersöre.

 

Min svärmorssvit vann mig andra pris i Arvid Mörne-tävlingen 2018!
Läs dikterna här

Jag går Författarskolan 2018-2019.

Jag är medgrundare till skrivgruppen Fabriksförfattarna.

Här finns jag på Instagram.

Välkommen!

- Emma

emmakanckos (at) hotmail.com