Resfeber


Nu börjar resfebern göra mig smått galen. Jag prokrastinerar och känner mig helt virrig, jag lusläser viktiga papper och är nära till tårar när jag föreställer mig hur jag kan ha lyckats fucka upp något. Dessutom häller jag i mig te och finrexin i hopp om att min rispiga hals inte blir en fullskalig förkylning. 

Det är klart att den här resan kommer gå bra. Jag är ju inte egentligen orolig, det är bara att jag är lite nervös över mitt inplanerade jobb i London och Reading. Så för säkerhets skull försöker jag rusta upp självkänslan så att jag inte börjar frustrations- eller nervöshetsgråta någonstans över att saker och ting kanske inte går som planerat. 

Jag är inte bra på att resa ensam, men det är något jag ser fram emot i alla fall. De största orosmomenten har att göra med mig själv. Är jag bara i rätt läge (glad, framåt, skrattande, måldriven, positiv, problemlösande, trevlig) så klarar jag vad som helst. Det vet jag ju. Det är när bluffsyndromet slår till som jag vacklar. 

Men jag tänker inte vackla nu. 

01.09.2017 kl. 13:13

En dröm jag sparar till framtiden


Jag ser jättemycket fram emot att fortsätta med ryskan till hösten. Det hela började med att jag ville lära mig ett nyttigt språk och när jag stod och valde mellan spanska och ryska så tänkte jag (dumt nog): "Ryska blir nog extra svårt och utmanande. Det väljer jag!" 

Jag har aldrig rest till Ryssland och S:t Petersburg lockar verkligen. Någon dag tänker jag nog resa dit. Och någon dag i framtiden tänker jag skicka in en ansökan till Svenska Kulturfonden i hopp om att få spendera tre månader med att skriva och prata ryska. 

Här finns infon. 

Det är såna här drömmar som får fungera som morot sen när läxläsningen till ryskakursen känns extra jobbig. 

31.08.2017 kl. 13:56

Tjuvstart på min skrivhöst

Tänker en del på mitt manus. Sneglar på det. Smakar på en del ord. Och plötsligt sitter jag och skriver fastän det var meningen jag skulle vänta lite till. Och nu är de två första sidorna sprängfyllda med idéer som säkerligen borde spridas ut över de andra 160 sidorna. 

Men det är så inspirerande. Så hoppfullt och spännande. Jag vill låsa in mig på ett rum och bara måla ut berättelsen på sidorna. Få djup i färgerna.

Det var meningen att jag skulle skriva om berättelsen nu i höst, betyder det kanske att hösten redan har kommit igång? 

30.08.2017 kl. 10:01

Ensam i London - vad jag ser fram emot mest

 

Om en dryg vecka bär det av till London. En tio-dagars forskningsresa med förhoppningsvis tillräckligt med fritid att jag hinner återbekanta mig med staden. Det är fyra år sen jag var dit sist och det är runt tio år sen jag var dit för första gången. Åren mellan första och senaste besöket hann det bli rätt många turer till staden, speciellt hösten 2011 och vintern 2012 då jag befann mig i Storbritannien på utbyte. Men ja, nu efter en paus är det dags igen. 

Det jag ser allra mest fram emot är:

  • Att besöka ett (eller troligen flera) Waterstones och gärna andra bokhandlar. 
  • Dricka Starbucks vid Trafalgar Square.
  • Vandra lite längs med Themsen och försöka att inte se så turistig ut. 
  • Sitta på café och skriva poesi
  • Hänga i Hyde Park och utforska området Bayswater lite mer (forskningsrelaterat). 
  • Kolla in marknaden vid Portobello Road. Har hämtat hem ursnygga läderväskor därifrån vid två skilda tillfällen. 
  • Kolla på The Shard. Tror inte jag vågar upp dit, får höjdskräck bara från bilderna på nätet. 
  • Hälsa på statyn från Easter Island inne i British Museum.

Allra mest ser jag fram emot den exkursion jag bokat inför min enda lördag i Storbritannien. Jag ska nämligen sticka utanför stan och iväg till Stonehenge! Stonehenge har alltid varit ett ställe jag velat åka till. Som barn verkade det så magiskt och som vuxen... Ja, rätt magiskt ännu skulle jag säga. Dessutom har jag läst en del religionsvetenskap så ur det perspektivet är det också intressant. Ser i alla fall jättemycket fram emot det! Och dessutom får jag också fara till Bath och kolla in de romerska baden där. Also, Jane Austen bodde i Bath i ett skede i början av 1800-talet. #nerd

Jag tror det här kan bli en riktigt trevlig resa. Att resa ensam var jag inte direkt van med för ett år sedan, men efter att jag kom hem från USA och Trinidad förra november så känner jag mig mycket säkrare med att resa på egen hand. Att våga ta sitt resebagage och bege sig ut i världen alldeles själv är nog något jag skulle rekommendera, så om du ens lite funderar på saken - gör det!

25.08.2017 kl. 12:35

Höstens kurser vid Arbis som jag anmält mig till


För nån vecka sen tänkte jag att kanske jag kunde göra nåt mer i höst. Nåt mer än avhandlingsjobb, forskningsresa till London (om knappt två veckor!) och nanowrimo. Jag började längta efter utmaningar.

Jag har läst Ryska 1 och Ryska 2 via CSK vid ÅA sedan tidigare. Ryska 3 lockade, men jag ville läsa kursen i ett lite lugnare tempo. Så hux flux var jag anmäld till kursen INTERESNO! vid Åbo (finska) Arbis. 

Min finska är inte den bästa, men kursen går varannan vecka, så jag tänker mig att jag hinner reda ut mina språkproblem från lektion till lektion om det så behövs. Nu känns det ändå mest spännande.

Men det var inte tillräckligt. Jag ville ha något mer. Så nu har jag också anmält mig till Estradpoesi, Poetry Slam och Spoken Word vid Åbo (svenska) Arbis.

Den här kursen är jag livrädd för, men förhoppningsvis på ett bra sätt! Jag hoppas jag får tillfälle att bli mer bekväm att stå på scen och presentera material (mitt material!) åt folk. De senaste åren har min scenskräck kommit tillbaka och ibland slår den till så hårt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Och ibland går allt helt okej. Min scenskräck är lite flaky like that. Däremot om allt går vägen med min doktorsexamen så kommer jag ju behöva överleva en doktorsdisputation och då skulle det ju vara trevligt om jag hade lite koll på scenskräcken. Så sist och slutligen finns det säkert mycket jag kan hämta från den här kursen. 

Så en spännande höst minsann! 

Nån annan som är på väg på kurs i höst?

23.08.2017 kl. 13:47

För att Åbo är min hemstad nu.


Åbo. Åbo, Åbo, Åbo. Staden förtjänade inte det som hände i fredags. Åboborna förtjänade det inte. De oskyldiga som skadades eller minste sina liv förtjänade det inte. 

Men eftersom det här är en lite bättre stad så ska vi låta kärleken vinna. Eftersom det här är en lite bättre stad så glömmer vi inte och vi kämpar vidare. Vi drar inte alla för en kam. 

Här har jag bott i nio år nu. Ganska så precist. Igår meddelade Facebook att det var nio år sen jag flyttade hit. Och kanske var det först den här helgen jag faktiskt erkände att det här är min hemstad nu. 

Visst har jag bott här länge. Länge har Åbo varit mitt hem. Men det är först nu jag insett att jag lagt rötter här. Det kommer inte längre vara möjligt att bara ta mitt pick och pack och sticka någon annanstans. Åbo betyder för mycket. 

Jag trodde inte jag var en sån som lägger rötter. Inte så här. 

Åbo är min hemstad nu och när sorgen har lagt sig ska jag våga mig till torget för att ytterligare bekräfta att något hemskt må ha hänt, men Åbo står kvar och växer och blir mer för varje dag. 


Hej Åbo. Du är min stad nu. 

21.08.2017 kl. 09:26

Malala Yousafzai


Ni kan omöjligen inte ha hört om henne. Utbildningsaktivisten som har ett nobelpris i bakfickan och som nästan dog i ett mordförsök. 

Jag blir så lycklig när jag läser om Malala i olika former av nyheter. Jag läste hennes bok för snart tre år sedan och jag vet att jag inombords ännu höjer henne till skyarna, att jag förväntar mig så fruktansvärt mycket av henne i framtiden trots att hon redan nu gjort massor. Men alltså, herregud, den här tjejen... Hur fantastisk är hon inte? 

Om vi någonsin är tvungna att rösta om en Världens President, President of the World, ja... Då får hon nog min röst. Det känns ganska stort att tänka så om en 20-åring i dagsläget när det verkar som om hela världen står i lågor. 

Månne det är dags att läsa om hennes bok?

Vem vet vad hon ännu kan åstadkomma. Vem vet vad all denna press kommer ha för inverkan på henne. Jag visste inte vad livet skulle bli när jag var i den åldern, men något säger mig att hon har lite bättre koll. Tills dess känns det lite trevligt att veta att hon ska börja studera vid Oxford University till hösten. 

18.08.2017 kl. 09:35

Svarta kläder.


Jag vet inte varför, men alltid efter en mental svacka så dras jag till svarta kläder. Inte för att de skulle kännas "dystrare", utan jag får bara intrycket att svarta, stilrena kläder är det snyggaste som finns. För när jag är nere i svackan är det ju ingenting som känns snyggt, speciellt inte på mig. Svartklädd på sommarens begravning kände jag mig så felklädd. För stor och för mycket. 

Men nu är avhandlingsskrivandet igång igen, jag känner mig mer produktiv och lite gladare, så jag ögnar igenom skåpen efter svarta kläder inför höstens nystart. Hittar inga bra, beställer från Zalando (det är enklare att hitta kläder online när man ändå vet sin plus size-storlek än att plöja igenom affärer och komma hem utan det man ville ha). Min hårfärg blev plötsligt också lite mörkare än vad jag tidigare tänkt (men det ljusnar ju upp). 

Kanske började det med skorna jag köpte efter Tallinnresan. Man ska inte få vara så förtjust i skor, men gud... Hur mycket älskar jag inte de här skorna? 

Så till hösten, kanske främst med tanke på mina dagar i London i september, så blir det svart. Mycket svart. Och jag kommer känna mig jävligt snygg. 

16.08.2017 kl. 11:04

Kaffe.


Jag borde få tankarna i nya banor. "Back to school"-banor. Har så himla mycket jobb framför mig och det måste bli gjort nu

Boostar humöret med Sia och kaffe. Ska hälla i mig ännu en kopp och börja skriva. 
 

15.08.2017 kl. 09:14

Semester - får man ha sånt som doktorand?


När man livnär sig på stipendier och egentligen borde åstadkomma en hel del så känns det lite tveksamt om man ens får ta semester under sommaren. Visst, det händer inte direkt mycket vid uni under sommarn så så länge man inte dyker upp vid insten så är det ingen som riktigt vet vad man håller på med under sommarmånderna. Fast det hjälper ju inte mot ångesten över att man hela tiden borde komma framåt med evighetsprojektet. 

Ifjol tog jag inte ledigt. Det var ett fiasko. Så i år tog jag ledigt i tre veckor. Och vad blev det av årets semester?

Mest blev det väl en efterlängtad paus (obviously). Det blev en dryg vecka hemma i Åbo med nödvändig återhämtning. Sen blev det en natt i Tallinn för dit hade varken jag eller L varit förr. En natt i Helsingfors hann det också bli. 

Och det blev en hel vecka i Österbotten tills jag riktigt herregud-jag-dör-längtade tillbaka till Åbo.

 

Jag unnade mig ledighet i år. Nästa sommar ser det kanske inte lika bra ut, det hänger förstås på min ekonomi och hur det är ställt med avhandlingen. 

För nu, i augusti 2017, börjar mitt fjärde år som doktorand. Nu borde jag vara klar snart. Det ser lite si sådär ut med den saken. Men det fixar sig. Jag tänker fixa det.

Just nu är jag bara tacksam att jag med relativt gott samvete tog en ordentlig sommarpaus. 

10.08.2017 kl. 13:08

Detta tangentbord: 400 sidor text.


Usch vad jag går runt och känner mig konstig just nu. Otillräcklig. Det är något stressigt också, troligen avhandlingen som bråkar bak i huvudet och det faktum att jag inte fått något jobb gjort alls under måndag och tisdag. Lite bättre idag, men långt ifrån bra. Kanske jag bara får acceptera att min mjukstart blev en halv jobbvecka? 

Just nu försöker jag sortera de 180+ sidorna med renskrivet material som jag renskrev klart innan semestern. Inte min text, men det är ändå jag som skrivit det nu. Så jag måste liksom dubbelkolla att allt finns med. Alla mina foton - bilder från anteckningsböcker fyllda med handskriven text - har blivit ett stort dokument som behöver ordnas upp. Bara det känns som ett gigaprojekt. 

Sen har jag runt 20 sidor jag borde skriva-redigera-renskriva den här veckan. Min analys som inte alls lockar just nu. Men jag ska börja pricka av varje sida. Det dokumentet, 110 sidor av mina egna funderingar, borde också redigeras under höstens lopp. 

Så dessa nästan 300 sidor har jag petat ner hittills i år. Inte konstigt att jag är stel i nacken och borde söka upp en massör.

Sen kan jag ju lite stolt medge att jag fått ihop en lite mer ordentlig version av romanen också. Runt 165 sidor bashistoria. Det ska bli mer, det ska skrivas om. Men ändå. Tänk så många sidor det blivit bara i år. Lätt över 400 sidor. Som jag petat ihop på mitt tangentbord. Alltså, jag älskar min dator. Den har fått ta emot så många ord. 

Jag borde kanske inte vara så hård mot mig själv. So what att hjärnan inte riktigt kommit igång ännu? Det har varit en tuff vår och en ännu tuffare höst ska det bli. Jag undrar hur många sidor jag samlat på mig i slutet av december.

Och jag som påstår att jag inte riktigt samlar på nåt. 

09.08.2017 kl. 14:01

Inomhus och utomhus


Jag går runt och bär på en konstig känsla. Att världen är uppdelad, som om det fanns inomhus och utomhus lika konkret i världen som att det finns ett innanför och utanför ytterdörren. När jag är inomhus är allt vardagligt, det är här alla sociala medier finns. Här finns jobb och nätverk man kan bläddra i, som en bok. Det är här jag ibland har svårt att andas. Men utomhus så finns det plötsligt luft. Jag slungas ut i universum och skapandets glädje störtar in i mig så jag springer snabbt tillbaka in, för jag måste vara inomhus för att få tag i papper och penna. Det är en sån konstig uppdelning och jag önskar jag fick en jämnare balans mellan världarna. 

Jag tror det är den här känslan som jagar mig. Den som desperat försöker ta formen av en dikt. 

08.08.2017 kl. 11:31

Är sommaren över nu?


Tre sommarveckor flög förbi och kulminerade i söndagsångest igår kväll. Det blev en hel del att ta in under min så kallade semester, en massa känslor som jag inte riktigt fått uttryckt ordentligt. Men jag tror en dikt håller på att formas. Det var ett tag sedan sist, dikter kommer och går i mitt fall, men det är på gång. Ord och tankar sveper förbi, ibland nappar jag tag i en versrad och petar ner den i Evernote. Jag hoppas poesin tar form inom de kommande veckorna.

Fast nu är semestern över och jag har planerat in en massa jobb för de kommande veckorna. Det ska skrivas, redigeras och kollas upp och forskas utomlands en sväng. Innan jag vet ordet så kommer det vara vinter. Det är så mycket jag vill hinna med. Inte precis FOMO, men jag vill att min tid ska ta form, som den där dikten. Ta näst-intill-konkret form i kunskap, som en skriven text eller en kursbok jag förstört med understreckningar och kommentarer längs med sidorna. Kanske något konkret som kunde läggas till på CV:et.

För det är som om det blev höst nu. En regnig måndag i augusti. Jag längtar efter tjockare tröjor och snygga te- och kaffemuggar för jag tror jag lär dricka mer kaffe från och med nu. Och det känns lite melankoliskt för björklöven kommer snart gulna. Men jag hoppas ännu på den där dikten. Den kommer nog födas fram i den här stämningen. 

07.08.2017 kl. 10:18

Kan alla bara sluta predika?

Så trött nu. Så trött på andra människor. Jag måste sluta kolla sociala medier och läsa bloggar. Blir ju bara irriterad i längden. 

Jag önskar jag skulle skriva något som fick folk att haja till. Något stort och tankeväckande. 

Men just nu nöjer jag mig med att skriva. Kanske går det att vända och vrida på texten i ett senare skede och göra det till något mer än vad det är. 

Snart, snart får jag ta ledigt. Snart, snart ska jag sluta låta världens carpe diem-predikare fucka upp min hjärna. 

På tal om det. Häromdagen ringde Jehovas Vittnen på dörren. Och senare på dagen stod ett gäng nunnor i grannskapet och plockade blommor. Det kändes tungt i hjärtat. Varför ska folk predika så mycket? 

15.07.2017 kl. 15:31

Fejk-måndag


Idag håller jag fejk-måndag. Under helgen var jag i Österbotten och måndag-tisdag hade jag en vän på besök, så jag har utnämnt denna dag till fejk-måndag och kommer hålla en fejk-vecka fram tills min fejk-fredag (alltså söndag). Efter det blir det semester. 

Det går ganska bra med min fejk-måndag. Det hjälper visserligen att igår kändes som söndag och dagen innan som lördag. Nu håller jag som bäst på att knåpa ihop sidor till mitt avhandlingskapitel. Sådär runt tjugo sidor tänkte jag få ihop under min fejk-vecka. So far so good. Ska ännu idag skriva åtminstone en sida till och sedan fundera lite med redigeringen. Men det känns helt okej. Klockan är inte så mycket ännu och förmiddagen blev rätt lugn. Visst önskar jag ju nu att jag fått färdigt mitt jobb tidigare - då hade jag ju tagit ledigt redan nu. Men ibland går det inte att tvinga fram sidorna, så då får man sitta här och skriva fast solen skiner dit ute. 

 

12.07.2017 kl. 15:05


 

Hej!

Emma Kanckos heter jag.

29-årig litteraturälskare som skriver skönlitterärt.

Jobbar med översättning och jobbar på en doktorsavhandling.

Bor i Åbo, är hemma från Pedersöre.

 

Min svärmorssvit vann mig andra pris i Arvid Mörne-tävlingen 2018!
Läs dikterna här

Jag går Författarskolan 2018-2019.

Jag är medgrundare till skrivgruppen Fabriksförfattarna.

Här finns jag på Instagram.

Välkommen!

- Emma

emmakanckos (at) hotmail.com