Tankar om doktorandtiden


Det finns definitivt fördelar med att vara doktorand. Man får jobba med ett ämne som verkligen intresserar en, man får förhoppningsvis lite mer klirr i kassan än man fick som studerande, man har tid att vara flexibel i sitt arbete och forma sitt CV utifrån det man själv vill åstadkomma. Och om man jobbar mycket hemifrån är det ingen som kollar en över axeln och ser hur ofta man är på Facebook, eller ens om man sitter vid datorn utan i stället ligger i soffan och tar en liten tupplur. 

Jag har trivts bra i min roll som doktorand, kanske för att mycket har påmint mig om de bästa stunderna inom studietiden (då man var akademisk alltså, inte själva festandet och det emotionella kaoset som ibland urartat men som också ibland är precis det man behövt). De där stunderna då jag fått känna att jag kanske faktiskt vet nånting om någonting, det där bubblandet intresset för ett ämne och hjärtklappningarna när man märker att man faktiskt tycker något är helt jävla intressant.

Men... Så mycket tid som jag har lagt ner på det här och så mycket jobb det ännu finns att göra! Nog dröjer det ännu ett tag innan jag på riktigt ger mig ut i arbetslivet. Först ska avhandlingen bli klar. Och visst, skrivandet är väldigt intressant och jag har nu insett att slutresultatet troligen kommer bli helt just precis det jag vill ha gjort och kanske kommer det bli något jag kommer kunna känna mig riktigt stolt över.

I bästa scenariot leder avhandlingen och doktorandtiden mig till drömyrket, eller åtminstone ett jobb jag inte hatar (vilket hittills varit de flesta, förutom just doktorandstudierna -- men de är ju trots allt främst studier, även om de inkluderar mycket jobb). Jag har en idé om vad jag vill göra i framtiden. Och så har jag en annan idé som jag minst lika gärna vill göra. Och en tredje som jag känner att jag helt bra kunde göra. Sist och slutligen är det fler framtidsplaner än vad jag hade när jag studerade, så doktorandtiden har åtminstone givit mig det. Och det är ju helt bra att hålla i minnet. 

03.10.2017 kl. 10:29

Lätta och tunga steg ner för Kaskisbacken


Hösten är verkligen igång och känner mig som om jag ramlat in mitt i. Det kändes så somrigt i London, och sen hade jag ju problem med ryggen (håller tummarna att allt är i skick nu!), så jag har inte helt hängt med att det är höst i Åbo nu. 

Men här sitter jag nu. Avhandlingsjobbet har tagit fart, jag gör upp planer för resten av hösten, jag sitter och fyller i boken Ready, Set, Novel inför NaNoWriMo i november, och jag går på Arbiskurser och känner mig levande. 

Arbiskurserna har definitivt varit ett bra val. Har haft Estradpoesi två gånger och båda gångerna har jag gått därifrån lättare. Orden har oftast ramlat ur mig de där måndagskvällarna, inte sällan oredigerade, men jag har båda gångerna gått därifrån och känt att jag (för stunden) fått tömt mig själv på kreativitet. Lite lättare går stegen ner för Kaskisgatan. Lite mer inspirerad för att fortsätta på nästa projekt. 

Igår var jag på min första ryskalektion. Jag hade missat första lektionen (kursen går varannan vecka) och var så nervös för jag visste inte vad klassen höll på med, jag visste inte hur långt hunna de andra var och jag kände att jag glömt så fruktansvärt mycket sedan jag läste Ryska 2 vid CSK. Nå, ryskan visade sig inte vara något problem. Jag hängde med och jag ser fram emot att lära mig mer. Däremot kände jag mig så himla långsam. Det var så mycket finska!

Det är väldigt länge sedan jag hört och själv pratat så där mycket finska. Jag kände mig lite vilsen, men försökte hålla god min -- jag tror nämligen inte de andra på lektionen satt och tänkte på fem olika språk (eller kanske de gjorde, jag känner ingen där). Det blev i alla fall ett inre kris där hjärnan uppfattade finskan och ryskan, översatte till antingen svenska eller engelska, och försökte så gott det gick att inte blanda in tyskan. 

Efteråt var jag alldeles tung i kroppen, som efter-en-tung-joggingrunda-då-man-egentligen-inte-orkat-men-sen-kommit-igång-och-så-flyter-det-på-tills-man-kommer-hem-och-så-är-man-alldeles-slutkörd-sortens tung i kroppen. Det var tunga steg ner för Kaskisbacken igår, med huvudet fullt av tankar och språk. Men så jävla bra. Så där stolt-över-mig-själv bra. 

Så det här blir nog bra. Den här hösten blir bra. Och jag räknar med lätta steg varje måndag och tunga steg varannan tisdag. 

27.09.2017 kl. 10:27

Måndagstanke

 

Allt jag skriver kanske inte är bra.

Men att jag skriver är alltid det. 

25.09.2017 kl. 16:57

Kontor från soffan


Eftersom ryggen inte alls vill ge med sig har jag gjort upp mitt kontor i soffan. Omringad av pappershögar och ryskaböcker sitter jag här och jobbar på ansökningar, redovisningar och översättningar från ryska. Jag antar det är tur att jag i alla fall kan sitta här, men nog vore det ju praktiskt om jag kunde sitta vid mitt skrivbord eller vid matbordet. Nåja. Det är väl inte precis ovanligt att folk som jobbar hemifrån jobbar från soffan i sina myskläder heller. Bring on the painkillers bara, annars allt ok. 

Inte ens min läshörna funkar för min rygg just nu. Men den är ändå full med hundhår eftersom hunden gillar att mysa där lika mycket som jag.  

21.09.2017 kl. 14:51

Mysigt värre Tuesday edition


Idag är en sån där dag där jag började med en liten sovmorgon och fortsatte förmiddagen med att dricka te och läsa en bok i väntan på att värktabletterna skulle kicka in. Det blir liksom inte mycket jobb gjort när det gör ont att sitta framför datorn, så då kan man ju lika bra ha det lite höstmysigt och mysa i soffan med hunden och en bra bok. (Konstigt nog klagar inte min rygg alls när jag sitter i soffan, kanske för att den är så himla bekväm.)

Det är mörkt och lite ruggit ute, frös till och med när jag var ute med hunden vid lunchen. Får nog lov att leta fram stickade sockor, hälla i mig mera te och fortsätta dagen i sådär lagom lugn takt. 

Lite jobb har det nog ändå blivit. Petar som bäst ihop min redovisning för Londonvistelsen och försöker ordna mitt nya material därifrån. Sen ska jag få ihop en stipendieansökan också. Men allt det där kräver inte alltför mycket. Vilket är förstås positivt när man käkar värkmedicin och hjärnan inte riktigt hänger med. 

19.09.2017 kl. 13:44

Londonresan


Jag förstår inte riktigt hur det är måndag redan. För en vecka sen var det redan min andra måndag i London, men hur jag plötsligt kommit hit från då -- ja, jag vet inte riktigt. Jag käkar värkmedicin ännu eftersom ryggen bråkar. Är rätt så virrig i hjärnan och kan inte fokusera på nåt. Känner mig gammal men låtsas inte om det. 

Jag hängde en hel del vid Trafalgar Square när jag var i London. Och gick i parker och besökte muséer. Sa hej till gamla minnen, petade ner diktstrofer och köpte en massa böcker. Det var nästan så att resväskan inte gick att stänga när jag skulle hemåt. Jag fick faktiskt sätta mig på den och hoppas att dragkedjan inte skulle ge efter. 

Stonehenge var rätt så mäktigt och det var skönt att åka runt i the English countryside. Min exkursion var definitivt värt sina pengar. Hon som var reseledare, Rosie, var så himla kul och hade så mycket intressant att berätta. Det känns alltid skönt i själen när man ser någon som är på rätt ställe, som gör precis det de borde göra. 

London är ändå London. Dyrt och fullt med turister, men också massor med snubbar i kostym och en jävla massa smörgåsar som ska föreställa lunch. Är så himla trött på bröd, och då undvek jag alla dessa wraps, sandwiches, baguettes och bagels så gott det gick. 

Så, vad vill jag egentligen säga? Jag är glad att jag är hemma, men jag är också glad att jag var i London och forskade. Jag gjorde i princip allt det jag ville göra. Så det är väl inte mer än så. Nöjd är jag väl. 

Fler bilder finns på min Instagram. Helt öppet om någon vill snoka runt. 

18.09.2017 kl. 14:22

Jag lyckades jinxa mig själv - London


Lol, suck och stön. I mitt förra inlägg så var jag lite nervös över min Londonresa och försökte övertyga mig själv att allt kommer gå bra. 

Nåjo. Jag lyckades nog jinxa mig själv. 

Dagen innan resan kände jag plötsligt hur det högg till i nedre delen av ryggen och efter att jag tagit värkmedicin och vilat en stund så var jag i ett sådant skick att jag inte ens slapp upp ur sängen.

Så hela kvällen spenderades vid jouren vid Åbo sjukhus. Troligen var det fråga om någon muskel som kommit i kläm, för fasen om det inte gjorde ont. Dessutom strålande värken hela vägen ner till knäna. Jag fick muskelavslappnande och värkmedicin på recept efter att ha suttit fyra timmar och väntat på läkare. Apoteket hade redan stängt vid det laget, men jag fick fixat min medicin på vägen till flygplatsen tidigt följande morgon. 

Medicinen hjälpte bra, även om ryggen har blivit sämre nu sedan jag kom hem i onsdags. Antar att det inte var bra att sitta på flygplatsen några timmar och sedan sitta i flyg i tre timmar, följt av en två timmars bilresa. 

Kan ju också berätta att jag under mina dagar i London fick en allergisk reaktion så att hela ansiktet blev fullt med eksem och huden runt ögonen blev så rött att jag såg ut som en röd panda. Alternativt såg det ut som att jag gick och grät hela tiden medan jag vandrade runt i storstaden. 

***

Så jo, men sånt händer. Men jag är hemma nu i alla fall. Lite skrämmande är det ändå att läsa att det skett en explosion i tunnelbanan i London idag. Jag rörde mig inte i det området när jag var i där, men tankarna går ju dit till de drabbade. 

15.09.2017 kl. 15:44

Resfeber


Nu börjar resfebern göra mig smått galen. Jag prokrastinerar och känner mig helt virrig, jag lusläser viktiga papper och är nära till tårar när jag föreställer mig hur jag kan ha lyckats fucka upp något. Dessutom häller jag i mig te och finrexin i hopp om att min rispiga hals inte blir en fullskalig förkylning. 

Det är klart att den här resan kommer gå bra. Jag är ju inte egentligen orolig, det är bara att jag är lite nervös över mitt inplanerade jobb i London och Reading. Så för säkerhets skull försöker jag rusta upp självkänslan så att jag inte börjar frustrations- eller nervöshetsgråta någonstans över att saker och ting kanske inte går som planerat. 

Jag är inte bra på att resa ensam, men det är något jag ser fram emot i alla fall. De största orosmomenten har att göra med mig själv. Är jag bara i rätt läge (glad, framåt, skrattande, måldriven, positiv, problemlösande, trevlig) så klarar jag vad som helst. Det vet jag ju. Det är när bluffsyndromet slår till som jag vacklar. 

Men jag tänker inte vackla nu. 

01.09.2017 kl. 13:13

En dröm jag sparar till framtiden


Jag ser jättemycket fram emot att fortsätta med ryskan till hösten. Det hela började med att jag ville lära mig ett nyttigt språk och när jag stod och valde mellan spanska och ryska så tänkte jag (dumt nog): "Ryska blir nog extra svårt och utmanande. Det väljer jag!" 

Jag har aldrig rest till Ryssland och S:t Petersburg lockar verkligen. Någon dag tänker jag nog resa dit. Och någon dag i framtiden tänker jag skicka in en ansökan till Svenska Kulturfonden i hopp om att få spendera tre månader med att skriva och prata ryska. 

Här finns infon. 

Det är såna här drömmar som får fungera som morot sen när läxläsningen till ryskakursen känns extra jobbig. 

31.08.2017 kl. 13:56

Tjuvstart på min skrivhöst

Tänker en del på mitt manus. Sneglar på det. Smakar på en del ord. Och plötsligt sitter jag och skriver fastän det var meningen jag skulle vänta lite till. Och nu är de två första sidorna sprängfyllda med idéer som säkerligen borde spridas ut över de andra 160 sidorna. 

Men det är så inspirerande. Så hoppfullt och spännande. Jag vill låsa in mig på ett rum och bara måla ut berättelsen på sidorna. Få djup i färgerna.

Det var meningen att jag skulle skriva om berättelsen nu i höst, betyder det kanske att hösten redan har kommit igång? 

30.08.2017 kl. 10:01

Ensam i London - vad jag ser fram emot mest

 

Om en dryg vecka bär det av till London. En tio-dagars forskningsresa med förhoppningsvis tillräckligt med fritid att jag hinner återbekanta mig med staden. Det är fyra år sen jag var dit sist och det är runt tio år sen jag var dit för första gången. Åren mellan första och senaste besöket hann det bli rätt många turer till staden, speciellt hösten 2011 och vintern 2012 då jag befann mig i Storbritannien på utbyte. Men ja, nu efter en paus är det dags igen. 

Det jag ser allra mest fram emot är:

  • Att besöka ett (eller troligen flera) Waterstones och gärna andra bokhandlar. 
  • Dricka Starbucks vid Trafalgar Square.
  • Vandra lite längs med Themsen och försöka att inte se så turistig ut. 
  • Sitta på café och skriva poesi
  • Hänga i Hyde Park och utforska området Bayswater lite mer (forskningsrelaterat). 
  • Kolla in marknaden vid Portobello Road. Har hämtat hem ursnygga läderväskor därifrån vid två skilda tillfällen. 
  • Kolla på The Shard. Tror inte jag vågar upp dit, får höjdskräck bara från bilderna på nätet. 
  • Hälsa på statyn från Easter Island inne i British Museum.

Allra mest ser jag fram emot den exkursion jag bokat inför min enda lördag i Storbritannien. Jag ska nämligen sticka utanför stan och iväg till Stonehenge! Stonehenge har alltid varit ett ställe jag velat åka till. Som barn verkade det så magiskt och som vuxen... Ja, rätt magiskt ännu skulle jag säga. Dessutom har jag läst en del religionsvetenskap så ur det perspektivet är det också intressant. Ser i alla fall jättemycket fram emot det! Och dessutom får jag också fara till Bath och kolla in de romerska baden där. Also, Jane Austen bodde i Bath i ett skede i början av 1800-talet. #nerd

Jag tror det här kan bli en riktigt trevlig resa. Att resa ensam var jag inte direkt van med för ett år sedan, men efter att jag kom hem från USA och Trinidad förra november så känner jag mig mycket säkrare med att resa på egen hand. Att våga ta sitt resebagage och bege sig ut i världen alldeles själv är nog något jag skulle rekommendera, så om du ens lite funderar på saken - gör det!

25.08.2017 kl. 12:35

Höstens kurser vid Arbis som jag anmält mig till


För nån vecka sen tänkte jag att kanske jag kunde göra nåt mer i höst. Nåt mer än avhandlingsjobb, forskningsresa till London (om knappt två veckor!) och nanowrimo. Jag började längta efter utmaningar.

Jag har läst Ryska 1 och Ryska 2 via CSK vid ÅA sedan tidigare. Ryska 3 lockade, men jag ville läsa kursen i ett lite lugnare tempo. Så hux flux var jag anmäld till kursen INTERESNO! vid Åbo (finska) Arbis. 

Min finska är inte den bästa, men kursen går varannan vecka, så jag tänker mig att jag hinner reda ut mina språkproblem från lektion till lektion om det så behövs. Nu känns det ändå mest spännande.

Men det var inte tillräckligt. Jag ville ha något mer. Så nu har jag också anmält mig till Estradpoesi, Poetry Slam och Spoken Word vid Åbo (svenska) Arbis.

Den här kursen är jag livrädd för, men förhoppningsvis på ett bra sätt! Jag hoppas jag får tillfälle att bli mer bekväm att stå på scen och presentera material (mitt material!) åt folk. De senaste åren har min scenskräck kommit tillbaka och ibland slår den till så hårt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Och ibland går allt helt okej. Min scenskräck är lite flaky like that. Däremot om allt går vägen med min doktorsexamen så kommer jag ju behöva överleva en doktorsdisputation och då skulle det ju vara trevligt om jag hade lite koll på scenskräcken. Så sist och slutligen finns det säkert mycket jag kan hämta från den här kursen. 

Så en spännande höst minsann! 

Nån annan som är på väg på kurs i höst?

23.08.2017 kl. 13:47

För att Åbo är min hemstad nu.


Åbo. Åbo, Åbo, Åbo. Staden förtjänade inte det som hände i fredags. Åboborna förtjänade det inte. De oskyldiga som skadades eller minste sina liv förtjänade det inte. 

Men eftersom det här är en lite bättre stad så ska vi låta kärleken vinna. Eftersom det här är en lite bättre stad så glömmer vi inte och vi kämpar vidare. Vi drar inte alla för en kam. 

Här har jag bott i nio år nu. Ganska så precist. Igår meddelade Facebook att det var nio år sen jag flyttade hit. Och kanske var det först den här helgen jag faktiskt erkände att det här är min hemstad nu. 

Visst har jag bott här länge. Länge har Åbo varit mitt hem. Men det är först nu jag insett att jag lagt rötter här. Det kommer inte längre vara möjligt att bara ta mitt pick och pack och sticka någon annanstans. Åbo betyder för mycket. 

Jag trodde inte jag var en sån som lägger rötter. Inte så här. 

Åbo är min hemstad nu och när sorgen har lagt sig ska jag våga mig till torget för att ytterligare bekräfta att något hemskt må ha hänt, men Åbo står kvar och växer och blir mer för varje dag. 


Hej Åbo. Du är min stad nu. 

21.08.2017 kl. 09:26

Malala Yousafzai


Ni kan omöjligen inte ha hört om henne. Utbildningsaktivisten som har ett nobelpris i bakfickan och som nästan dog i ett mordförsök. 

Jag blir så lycklig när jag läser om Malala i olika former av nyheter. Jag läste hennes bok för snart tre år sedan och jag vet att jag inombords ännu höjer henne till skyarna, att jag förväntar mig så fruktansvärt mycket av henne i framtiden trots att hon redan nu gjort massor. Men alltså, herregud, den här tjejen... Hur fantastisk är hon inte? 

Om vi någonsin är tvungna att rösta om en Världens President, President of the World, ja... Då får hon nog min röst. Det känns ganska stort att tänka så om en 20-åring i dagsläget när det verkar som om hela världen står i lågor. 

Månne det är dags att läsa om hennes bok?

Vem vet vad hon ännu kan åstadkomma. Vem vet vad all denna press kommer ha för inverkan på henne. Jag visste inte vad livet skulle bli när jag var i den åldern, men något säger mig att hon har lite bättre koll. Tills dess känns det lite trevligt att veta att hon ska börja studera vid Oxford University till hösten. 

18.08.2017 kl. 09:35

Svarta kläder.


Jag vet inte varför, men alltid efter en mental svacka så dras jag till svarta kläder. Inte för att de skulle kännas "dystrare", utan jag får bara intrycket att svarta, stilrena kläder är det snyggaste som finns. För när jag är nere i svackan är det ju ingenting som känns snyggt, speciellt inte på mig. Svartklädd på sommarens begravning kände jag mig så felklädd. För stor och för mycket. 

Men nu är avhandlingsskrivandet igång igen, jag känner mig mer produktiv och lite gladare, så jag ögnar igenom skåpen efter svarta kläder inför höstens nystart. Hittar inga bra, beställer från Zalando (det är enklare att hitta kläder online när man ändå vet sin plus size-storlek än att plöja igenom affärer och komma hem utan det man ville ha). Min hårfärg blev plötsligt också lite mörkare än vad jag tidigare tänkt (men det ljusnar ju upp). 

Kanske började det med skorna jag köpte efter Tallinnresan. Man ska inte få vara så förtjust i skor, men gud... Hur mycket älskar jag inte de här skorna? 

Så till hösten, kanske främst med tanke på mina dagar i London i september, så blir det svart. Mycket svart. Och jag kommer känna mig jävligt snygg. 

16.08.2017 kl. 11:04


 

Hej!

Emma Kanckos heter jag.

29-årig litteraturälskare som skriver skönlitterärt.

Jobbar med översättning och skriver en doktorsavhandling.

Bor i Åbo, är hemma från Pedersöre.

 

Min svärmorssvit vann mig andra pris i Arvid Mörne-tävlingen 2018!
Läs dikterna här

Jag går Författarskolan 2018-2019.

Jag är medgrundare till skrivgruppen Fabriksförfattarna.

Här finns jag på Instagram.

Välkommen!

- Emma

emmakanckos (at) hotmail.com