Sista preptober, i morgon NaNoWriMo



 

I morgon börjar den. Den stora skrivutmaningen. Och just nu sitter jag mest och singlar slant: ska jag vara uppe sent och börja efter 12-slaget, eller ska jag stiga upp tidigt och komma igång genast från morgonen?

Jag minns inte alls hur jag gjort tidigare år. Kanske jag bara satt mig ner och skrev. Men i år har jag inte ett nytt manus att skriva och i år tänkte jag sikta på mer än 50 000 ord. Jag vill så gärna komma ända fram till slutet av historien den 30 november. Få en fullständig och fräsch version innan det blir december. 

Det kanske inte alls kommer gå, men jag ska banne mig försöka. Tror jag kommer rapportera en hel del på instagram, kanske blir det en del inlägg här också. Men mest lär jag nog hänga på hemsidan och uppdatera min statistik med jämna mellanrum. Ni hittar mig där under namnet Abrandnewname. Feel free att lägga till mig som writing buddy om ni också ska ta tag i utmaningen. Tidigare år har jag klarat mig utan writing buddies, men i år är det nog andra bullar. 

31.10.2017 kl. 13:34

Om en vecka..!


Det stormar lite utomhus och det stormar lite inom mig. Jag jobbar vidare med alla mina femtielva projekt och känner i stort att jag rör mig framåt. Bra så. 

Om en vecka börjar dessutom NaNoWriMo. Är så himla förväntansfull! Men samtidigt hugger mitt största tema i berättelsen (bekräftelse) tag i mig och försöker dra mig ner till en stressnivå där jag inte tänkt traska omkring själv. Det är ju karaktärerna som ska deala med det problemet. 

Men det liksom guppar till i hjärtat nu och då. Det gungar i hjärnan. Så jag börjar undra: Kan det påverka mig negativt att skriva den här berättelsen? Kan huvudkaraktärens åkommor smitta av sig genom tangentbordet? Helt galna tankar, men det blåser så himla mycket dit ute att rim och reson försvunnit ut genom fönstret. 

Kanske är det dags för en kaffe och fundera vad jag egentligen håller på med?

25.10.2017 kl. 12:03

Lagom mycket liv


Det är måndag. Jag har fått undanfixat det viktigaste i jobbväg för idag och ska nu sitta och plugga ryska nån timme innan det är middag och sen iväg på estradpoesikursen. Ganska lagom program för en måndag. I bakhuvudet snurrar romanen som ska skrivas om ord för ord i november. Några diktstrofer swishar förbi nu och då också. 

Vad har jag mer att säga idag? En kompis fyller år idag, en kollega disputerade i fredags och det har blivit så kallt att jag plockat fram en tjockare jacka ur skåpet och köpt nya höstskor. Det är lagom mycket liv i mitt liv just nu, men också rätt så lugnt och skönt. 

23.10.2017 kl. 15:04

Preptober!


Med ungefär två veckor tills årets NaNoWriMo är jag i full gång med Preptober. Jag sneglar på manuset, jag läser om hur man inte skriver en roman, jag går igenom min Ready, Set, Novel!-bok och försöker tänka ut olika scenarier som jag kan jobba in i romanen utan att det blir för tungläst. Det där med att hitta rätt balans kommer bli största utmaningen i år - inte för smockfullt med detaljer, galna klichéer eller för mycket subplot, men inte heller för rakt på sak, utan djup och utan igenkänningskänsla. 

I det här skedet börjar jag ha så höga förväntingar att allt riskerar att falla sönder så fort jag ska få igång rutinen att skriva, varje dag, i en månad. 1 667 ord varje dag är medeltalet. Hittills under mina tre tidigare nanowrimo-höstar har det varierat ganska stort med antal ord från dag till dag. Men två av tre höstar fick jag ändå ihop 50 000 ord, och hösten jag inte fick det (ifjol) fick jag i stället det råmanus jag nu jobbar vidare med. 

Jag har sett fram emot den här omskrivningen så länge. Låtit historien växa sig fram och nu är det dags att rensa bort allt som känns fel eller onödigt och lägga till sånt som bidrar till historien. Jag vet inte riktigt vad slutresultatet kommer bli, men det är en viss känsla jag jagar - som jag vill att hela boken ska hedra och samtidigt förstöra. Höga förväntningar för en månads skrivande? Nej, inte alls.  

Är vi fler som bestämt oss för att ta oss an utmaningen NaNoWriMo i år? 

17.10.2017 kl. 11:45

Me too


Svårt att missa de orden idag på sociala medier. 

Me too.
If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote 'Me too' as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem. Please, copy/paste.

Mina erfarenheter är knappast några skräckhistorier, men de är ändå sånt som lämnat kvar och skavt. Länge. Fått mig att bli osäker, fått mig att ifrågasätta (gick jag för långt?), fått mig att ibland tänka 'Tur att jag är tjock, då ligger jag inte lika mycket i riskzonen' (som om det vore sant).

Men även de små berättelserna lurar i skuggorna. Även historier som blir skrattsalvor när man hällt i sig vin bland vännerna har en mörk baksida. Att vi accepterar, vi tror det är så här det är. Rycker på axlarna, skakar av oss och går vidare. Låter det skava inombords utan att säga det till någon. En överlevnadsinstinkt som inte "förtjänar" rampljuset innan Något Förfärligt Har Hänt. 

Det är viktigt att belysa utan att skamma. Kanske där det därför jag hoppas att MeToo-hashtaggen ska spridas, men att jag samtidigt önskade att den inte behövdes. 

16.10.2017 kl. 16:14

Sömnlösa nätters vulkanutbrott


Börjar känna mig i skick igen, men tycks gå runt med en ilska som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Kanske får jag den invävd i romanskrivandet i november, tills vidare får det bli nätter när det dröjer timmar innan jag somnar eftersom jag i detalj skäller ut olika personer - riktiga och fiktiva, vänner och obekanta. Men hellre så här än att jag har vulkanutbrott och slänger lava i ansiktet på folk. Kanske är det att vara vuxen, att inte låta känslorna bubbla fram för minsta lilla grej. 


Eskilstuna.

12.10.2017 kl. 13:30

Återhämtning


Det blev en tjejhelg i Eskilstuna och jag kan inte minnas när jag senast pratat så där mycket. Hela fredagen var jag bara bla-bla-bla-bla-bla-bla-bla. Lördagen var jag väl mer bla-bla-bla-bla och söndagen bara lite bla-bla. I går var jag hes. I dag orkar jag inte prata. Orkar inte vara social. Känner mig krasslig och trött och har blivit förkyld. 

Det var en fantastiskt bra helg, men nog är jag ju lite väl ur form när det gäller att vara social. Det liksom tömmer mig på energi. Den emotionella tröttheten är tyngre än vilken som helst krapula. Som allt annat vet jag att jag kunde träna upp min sociala uthållighet, men det får bli en annan gång.  

Det var en så sabla bra helg. Verkligen. Fast nog är det skönt att komma hem och vara tyst en stund också. Att vila och skriva och vara kreativ. 

10.10.2017 kl. 11:54

Det jag sysslar med fram tills jul


Okej, det här är en lista över det jag håller på med och som jag ska få fixat inom de närmaste veckorna och som helt enkelt skrivs för att jag ska hålla lite koll just-precis-nu-när-allt-känns-ganska-mycket och så att jag kan prokrastinera lite. HAHAHA. 

  1. Renskriv handskriven roman från en anteckningsbok, ca. 200 sidor
  2. Redigera de 200 sidorna jag har med renskrivet material från den andra handskrivna romanen från en anteckningsbok
  3. Skriv ett kapitel till avhandlingen, troligen mellan 50 och 100 sidor
  4. Skriv introduktion(er) till det renskrivna materialet (ca. 15 sidor)
  5. Redigera kapitlet jag skrev i våras/somras (100 sidor)
    ***
  6. Läs ryska och gå på ryskakurs (for funsies) 
  7. Hänga på estradpoesikursen varje måndag kväll (måndagens höjdpunkt!)
  8. Planera romanskrivandet i november
  9. Delta i NaNoWriMo i november och skriv om romanen (i nuläget runt 160 sidor)
  10. Skriva den där dikten som hänger i bakhuvuet

HAHA, NÄÄ.

Det här kommer ju inte gå vägen. Fingers crossed att jag blir klar med någon av punkterna (1-5) tills slutet av januari i alla fall. Men det där roliga (6-10), det ska jag i alla fall göra. Det kallas att prioritera. 

#humblebrag #fattaironin #feil_i_huvu #impostorsyndrome

03.10.2017 kl. 13:48

Tankar om doktorandtiden


Det finns definitivt fördelar med att vara doktorand. Man får jobba med ett ämne som verkligen intresserar en, man får förhoppningsvis lite mer klirr i kassan än man fick som studerande, man har tid att vara flexibel i sitt arbete och forma sitt CV utifrån det man själv vill åstadkomma. Och om man jobbar mycket hemifrån är det ingen som kollar en över axeln och ser hur ofta man är på Facebook, eller ens om man sitter vid datorn utan i stället ligger i soffan och tar en liten tupplur. 

Jag har trivts bra i min roll som doktorand, kanske för att mycket har påmint mig om de bästa stunderna inom studietiden (då man var akademisk alltså, inte själva festandet och det emotionella kaoset som ibland urartat men som också ibland är precis det man behövt). De där stunderna då jag fått känna att jag kanske faktiskt vet nånting om någonting, det där bubblandet intresset för ett ämne och hjärtklappningarna när man märker att man faktiskt tycker något är helt jävla intressant.

Men... Så mycket tid som jag har lagt ner på det här och så mycket jobb det ännu finns att göra! Nog dröjer det ännu ett tag innan jag på riktigt ger mig ut i arbetslivet. Först ska avhandlingen bli klar. Och visst, skrivandet är väldigt intressant och jag har nu insett att slutresultatet troligen kommer bli helt just precis det jag vill ha gjort och kanske kommer det bli något jag kommer kunna känna mig riktigt stolt över.

I bästa scenariot leder avhandlingen och doktorandtiden mig till drömyrket, eller åtminstone ett jobb jag inte hatar (vilket hittills varit de flesta, förutom just doktorandstudierna -- men de är ju trots allt främst studier, även om de inkluderar mycket jobb). Jag har en idé om vad jag vill göra i framtiden. Och så har jag en annan idé som jag minst lika gärna vill göra. Och en tredje som jag känner att jag helt bra kunde göra. Sist och slutligen är det fler framtidsplaner än vad jag hade när jag studerade, så doktorandtiden har åtminstone givit mig det. Och det är ju helt bra att hålla i minnet. 

03.10.2017 kl. 10:29

Lätta och tunga steg ner för Kaskisbacken


Hösten är verkligen igång och känner mig som om jag ramlat in mitt i. Det kändes så somrigt i London, och sen hade jag ju problem med ryggen (håller tummarna att allt är i skick nu!), så jag har inte helt hängt med att det är höst i Åbo nu. 

Men här sitter jag nu. Avhandlingsjobbet har tagit fart, jag gör upp planer för resten av hösten, jag sitter och fyller i boken Ready, Set, Novel inför NaNoWriMo i november, och jag går på Arbiskurser och känner mig levande. 

Arbiskurserna har definitivt varit ett bra val. Har haft Estradpoesi två gånger och båda gångerna har jag gått därifrån lättare. Orden har oftast ramlat ur mig de där måndagskvällarna, inte sällan oredigerade, men jag har båda gångerna gått därifrån och känt att jag (för stunden) fått tömt mig själv på kreativitet. Lite lättare går stegen ner för Kaskisgatan. Lite mer inspirerad för att fortsätta på nästa projekt. 

Igår var jag på min första ryskalektion. Jag hade missat första lektionen (kursen går varannan vecka) och var så nervös för jag visste inte vad klassen höll på med, jag visste inte hur långt hunna de andra var och jag kände att jag glömt så fruktansvärt mycket sedan jag läste Ryska 2 vid CSK. Nå, ryskan visade sig inte vara något problem. Jag hängde med och jag ser fram emot att lära mig mer. Däremot kände jag mig så himla långsam. Det var så mycket finska!

Det är väldigt länge sedan jag hört och själv pratat så där mycket finska. Jag kände mig lite vilsen, men försökte hålla god min -- jag tror nämligen inte de andra på lektionen satt och tänkte på fem olika språk (eller kanske de gjorde, jag känner ingen där). Det blev i alla fall ett inre kris där hjärnan uppfattade finskan och ryskan, översatte till antingen svenska eller engelska, och försökte så gott det gick att inte blanda in tyskan. 

Efteråt var jag alldeles tung i kroppen, som efter-en-tung-joggingrunda-då-man-egentligen-inte-orkat-men-sen-kommit-igång-och-så-flyter-det-på-tills-man-kommer-hem-och-så-är-man-alldeles-slutkörd-sortens tung i kroppen. Det var tunga steg ner för Kaskisbacken igår, med huvudet fullt av tankar och språk. Men så jävla bra. Så där stolt-över-mig-själv bra. 

Så det här blir nog bra. Den här hösten blir bra. Och jag räknar med lätta steg varje måndag och tunga steg varannan tisdag. 

27.09.2017 kl. 10:27

Måndagstanke

 

Allt jag skriver kanske inte är bra.

Men att jag skriver är alltid det. 

25.09.2017 kl. 16:57

Kontor från soffan


Eftersom ryggen inte alls vill ge med sig har jag gjort upp mitt kontor i soffan. Omringad av pappershögar och ryskaböcker sitter jag här och jobbar på ansökningar, redovisningar och översättningar från ryska. Jag antar det är tur att jag i alla fall kan sitta här, men nog vore det ju praktiskt om jag kunde sitta vid mitt skrivbord eller vid matbordet. Nåja. Det är väl inte precis ovanligt att folk som jobbar hemifrån jobbar från soffan i sina myskläder heller. Bring on the painkillers bara, annars allt ok. 

Inte ens min läshörna funkar för min rygg just nu. Men den är ändå full med hundhår eftersom hunden gillar att mysa där lika mycket som jag.  

21.09.2017 kl. 14:51

Mysigt värre Tuesday edition


Idag är en sån där dag där jag började med en liten sovmorgon och fortsatte förmiddagen med att dricka te och läsa en bok i väntan på att värktabletterna skulle kicka in. Det blir liksom inte mycket jobb gjort när det gör ont att sitta framför datorn, så då kan man ju lika bra ha det lite höstmysigt och mysa i soffan med hunden och en bra bok. (Konstigt nog klagar inte min rygg alls när jag sitter i soffan, kanske för att den är så himla bekväm.)

Det är mörkt och lite ruggit ute, frös till och med när jag var ute med hunden vid lunchen. Får nog lov att leta fram stickade sockor, hälla i mig mera te och fortsätta dagen i sådär lagom lugn takt. 

Lite jobb har det nog ändå blivit. Petar som bäst ihop min redovisning för Londonvistelsen och försöker ordna mitt nya material därifrån. Sen ska jag få ihop en stipendieansökan också. Men allt det där kräver inte alltför mycket. Vilket är förstås positivt när man käkar värkmedicin och hjärnan inte riktigt hänger med. 

19.09.2017 kl. 13:44

Londonresan


Jag förstår inte riktigt hur det är måndag redan. För en vecka sen var det redan min andra måndag i London, men hur jag plötsligt kommit hit från då -- ja, jag vet inte riktigt. Jag käkar värkmedicin ännu eftersom ryggen bråkar. Är rätt så virrig i hjärnan och kan inte fokusera på nåt. Känner mig gammal men låtsas inte om det. 

Jag hängde en hel del vid Trafalgar Square när jag var i London. Och gick i parker och besökte muséer. Sa hej till gamla minnen, petade ner diktstrofer och köpte en massa böcker. Det var nästan så att resväskan inte gick att stänga när jag skulle hemåt. Jag fick faktiskt sätta mig på den och hoppas att dragkedjan inte skulle ge efter. 

Stonehenge var rätt så mäktigt och det var skönt att åka runt i the English countryside. Min exkursion var definitivt värt sina pengar. Hon som var reseledare, Rosie, var så himla kul och hade så mycket intressant att berätta. Det känns alltid skönt i själen när man ser någon som är på rätt ställe, som gör precis det de borde göra. 

London är ändå London. Dyrt och fullt med turister, men också massor med snubbar i kostym och en jävla massa smörgåsar som ska föreställa lunch. Är så himla trött på bröd, och då undvek jag alla dessa wraps, sandwiches, baguettes och bagels så gott det gick. 

Så, vad vill jag egentligen säga? Jag är glad att jag är hemma, men jag är också glad att jag var i London och forskade. Jag gjorde i princip allt det jag ville göra. Så det är väl inte mer än så. Nöjd är jag väl. 

Fler bilder finns på min Instagram. Helt öppet om någon vill snoka runt. 

18.09.2017 kl. 14:22

Jag lyckades jinxa mig själv - London


Lol, suck och stön. I mitt förra inlägg så var jag lite nervös över min Londonresa och försökte övertyga mig själv att allt kommer gå bra. 

Nåjo. Jag lyckades nog jinxa mig själv. 

Dagen innan resan kände jag plötsligt hur det högg till i nedre delen av ryggen och efter att jag tagit värkmedicin och vilat en stund så var jag i ett sådant skick att jag inte ens slapp upp ur sängen.

Så hela kvällen spenderades vid jouren vid Åbo sjukhus. Troligen var det fråga om någon muskel som kommit i kläm, för fasen om det inte gjorde ont. Dessutom strålande värken hela vägen ner till knäna. Jag fick muskelavslappnande och värkmedicin på recept efter att ha suttit fyra timmar och väntat på läkare. Apoteket hade redan stängt vid det laget, men jag fick fixat min medicin på vägen till flygplatsen tidigt följande morgon. 

Medicinen hjälpte bra, även om ryggen har blivit sämre nu sedan jag kom hem i onsdags. Antar att det inte var bra att sitta på flygplatsen några timmar och sedan sitta i flyg i tre timmar, följt av en två timmars bilresa. 

Kan ju också berätta att jag under mina dagar i London fick en allergisk reaktion så att hela ansiktet blev fullt med eksem och huden runt ögonen blev så rött att jag såg ut som en röd panda. Alternativt såg det ut som att jag gick och grät hela tiden medan jag vandrade runt i storstaden. 

***

Så jo, men sånt händer. Men jag är hemma nu i alla fall. Lite skrämmande är det ändå att läsa att det skett en explosion i tunnelbanan i London idag. Jag rörde mig inte i det området när jag var i där, men tankarna går ju dit till de drabbade. 

15.09.2017 kl. 15:44


 

Hej!

Emma Kanckos heter jag.

29-årig litteraturälskare som skriver skönlitterärt.

Jobbar med översättning och jobbar på en doktorsavhandling.

Bor i Åbo, är hemma från Pedersöre.

 

Min svärmorssvit vann mig andra pris i Arvid Mörne-tävlingen 2018!
Läs dikterna här

Jag går Författarskolan 2018-2019.

Jag är medgrundare till skrivgruppen Fabriksförfattarna.

Här finns jag på Instagram.

Välkommen!

- Emma

emmakanckos (at) hotmail.com