Jag skriver en humoristisk roman.


Jag måste skriva det här innan jag glömmer. Innan jag plötsligt inte längre vågar. Men just nu, just i dag så här efter nästsista kursveckoslutet på Författarskolan:

Jag har aldrig trott på mitt eget skrivande eller min egen röst så mycket som jag gör nu.

Jag fick så himla mycket fin feedback det här veckoslutet. Och jag tror poletten slutligen trillade ner: 

Jag skriver en humoristisk roman.

När bluffsyndromet är som värst känns det som alla fina kommentarer är lögner. Att gillande miner och någon enstaka person som nickar - att det bara är sympatier, att andra tycker synd om mig. För det kan väl inte vara så att folk faktiskt gillat det jag skrivit?

Men jag fattar det nu. Man kan inte fejka skrattet - inte det där som frustar fram ur maggropen. Inte det där som plötsligt bara kommer, som ingen riktigt räknat med. Allra minst jag själv. Men när folk som hört mig läsa något ur mitt manus fnissar till, brister ut i skratt, frustar fram något ur djupet... Det är inte fejk. 

Och kanske är det något av det allra viktigaste jag lärt mig på den här kursen. Att jag kan lita på min intuition. Att jag skriver roligt. Att jag är en humorist. Och att det finns de som tror på mig.

Bättre sent än aldrig att börja ta till sig sånt som jag ändå fått höra sedan hösten. Speciellt nu när det bara är en kurshelg kvar. Framför mig är en sommar där jag ska skriva om, bearbeta, ge läsaren mer, finputsa, sammanställa, helt enkelt göra manuset så färdigt som jag bara kan få det. Ett fantastiskt stort arbete som gör mig L-Y-C-K-L-I-G. 

Mitt råmanus med sin n:te arbetstitel. Säkert döps den ännu om, men tills vidare heter min roman Vivian, Caroline och jag.

Sist lite reklam, bara för att den här kursen har gett mig ALLT:  Man kan nu söka in till Författarskolan 2019-2020

20.05.2019 kl. 17:32

Det är väl just såhär man inte ska göra


Den stora tröttheten orsakade en två timmars tupplur på soffan idag. Men det är okej, jag har ingenting bokat för det här veckoslutet. Faktum är att jag är ensam hemma med hunden och bara hade tänkt vila upp mig. Det har varit mycket att reda ut hittills iår, så mycket jag varit osäker över. Men med tanken Let the chips fall where they may har jag försökt lägga ångesten åt sidan. Det har gått rätt bra.

Men igår gick det inte alls.

Efter att ha fått översättningsjobb undanstökat och sedan bara ha en massa tid till att tänka, ja, det var ju som en inbjudan till ångesten att ta över. Så jag tänkte likt Arya Stark (ja, vi har kollat på GOT hemma hos oss också): Not today.

Och så började jag skriva på något nytt. Sådär som man säkert inte ska göra medan man vilar med sitt manus och förbereder ytterligare redigeringsarbete. 

Men hon väntade på mig. Hon har väntat i månader redan och jag fann så mycket tröst i att börja skriva hennes berättelse. Jag vet inte vad det blir ännu, men jag har några idéer och det är allt som behövs i början. Så igår började jag officiellt jobba på en ny roman.

Och lugnet lägger sig i själen. Skapandeprocessen gör mig så lycklig. Skrivandet gör mig lycklig. Just nu kan jag inte göra nåt åt Författarskolanromanen som går under arbetsnamnet Vivian, Caroline och jag. Jag känner att jag måste låta manuset vila medan jag väntar på kommentarer.

Men hennes roman kan jag börja peta på.
Ebba har väntat länge nog.

04.05.2019 kl. 12:26

Råmanus 2.0


Det blev inget lugnt och skönt påsklov för min del, men det betyder inte att jag inte haft roligt! Efter att ha fått feedback på romanen strax innan påsk stod det klart att jag ska lämna in hela råmanuset till handledaren... idag. Eller om några dagar om jag inte får ihop det, men jag har alltså jobbat en hel del med råmanuset under påsken så det lutar lite mot att jag skickar in det idag.

Det betyder förstås inte att boken är färdig. Men jag har den senaste veckan bearbetat, flyttat runt och ändrat i materialet, så nu börjar helheten bli bättre, helt enkelt. Ett råmanus 2.0 som jag vågar låta andra läsa, i sin helhet. 

De kommentarer jag får senare i vår kommer påverka hur jag bearbetar och redigerar berättelsen sen i sommar. Men jag håller fast vid att det finns mycket i den här berättelsen som jag tycker om och jag tror att som råmanus är texten faktiskt i rätt bra skick. Men nu i sommar vill jag få det skrivet så bra jag bara kan. 

Jag har några scener jag vill skriva om och fixa ännu idag innan jag skickar iväg råmanuset. Men efter det kommer jag nog behöva pausa lite. Inte mycket, men lite. Återhämta mig och ställa in hjärnan på mer redigering.

25.04.2019 kl. 11:56

Det går bra nu, del 2


Eftersom jag varit busy, busy, busy med översättningsjobb har det inte blivit mycket bloggande. Men, ja, vad ska jag säga? Peppar, peppar, ta i trä - för här går det mesta ännu riktigt smidigt.

Två minuter efter att jag publicerat mitt förra inlägg så fick jag ett mejl där jag blev meddelad att jag fått ännu ett stipendium! Två stipendier för min roman - min roman som inte ens är färdig - har det alltså blivit den här våren och det resulterar i en skrivsommar. Så jävla härligt!

Idag har jag fått feedback på min senaste inlämning till Författarskolan och jag kände liksom redan imorse att något... skiftade. Som om naturen vänt blad (det är nästan sommarvärme i Åbo idag) och som om jag får göra det också. Nu efter att ha fått feedback och nya mål att ta sikte på så känns det som om bearbetningen av romanen börjar på allvar. Det är spännande, för tack vare dagens feedback ser jag plötsligt vad den här boken kunde bli. Vart den kanske varit på väg hela tiden men jag har varit för blind för att se det.

Ja, ja. Det går bra. Jag är glad och lycklig. Det kommer bli en fantastisk sommar. 

Om nån känner för att rain on my parade kan jag hänvisa er till refrängen i Lily Allens låt Fuck You. Hah. Bye.

18.04.2019 kl. 14:44

Den där romanen jag skriver


Den där romanen jag skriver - ja, råmanuset blev ju klart förra veckan. Det blev en intressant process att skriva boken, jag har i princip kommit ett visst antal sidor framåt för varje inlämning jag haft till Författarskolan. Det här betyder ju också att jag har fått feedback på romanen vartefter berättelsen utvecklats så nu när jag ska bearbeta min värld så känns det inte alls lika skrämmande som med, t.ex. ett NaNoWriMo-manus. Jag vet ju liksom vad jag ska ta tag i och var jag ska börja. 

Jag ska låta texten vila lite vartefter, men just nu ser jag ändå jättemycket fram emot att läsa allt från början till slut i ett enda svep innan jag djupdyker för att ordentligt ordna upp saker och ting. Här kommer pengarna från Kulturfonden bra till hands, det betyder att det faktiskt får ta tid att bearbeta manuset. 

Jag tänkte jag skulle göra upp en tidtabell för redigeringsarbetet. Grovt taget har jag det redan, men jag funkar bra med deadlines så jag vill planera in några såna åt mig också. Men ju närmare sommaren kommer, desto bättre kommer manuset att bli. Till hösten vill jag skicka in det till förlag.

Romanen är humoristisk. Lite mörk humor, skulle jag säga. Jag har blivit kallad "en jättebra humorist", så vi ska se hur det påverkar materialet. Men jag kan säga att jag både älskar och hatar karaktärerna. Och jag hoppas läsare gör det också.

Så vad handlar boken om då? Äh, det kan jag gå in på en annan gång. 


Utprintat råmanus till romanen av yours truly. 

18.03.2019 kl. 13:36

Jag fick stipendium för min bok!


Jag höll på att printa ut mitt råmanus till romanen då jag än en gång sneglade på emailen. Och där fanns det plötsligt, från Svenska kulturfonden, alldeles tydligt: Ansökan nr 147156 beviljad. Jag hade fått stipendium från kulturfonden! För min roman! 

Så galet och härligt och fantastiskt! En summa på 2000e ska landa på mitt konto och ska stöda mig i redigeringen av min roman (vilken jag alltså samtidigt som mejlet kom höll på att printa ut)! Det var som menat!

Det är första gången jag sökt om bidrag för litterärt arbete från kulturfonden OCH ANSÖKAN BLEV BEVILJAD! Herregud, vilken lycka!

Om det finns nyfikna som undrar vad jag skrivit i min projektansökan så handlar det alltså om en redigeringsperiod för romanen. Jag tror att det vägde tungt att jag fick 2:a pris i Arvid Mörne-tävlingen ifjol och att jag hade utomordentligt häftiga personer som mina referenser. Men jag nämnde förstås att jag går Författarskolan och att jag är med i skrivgruppen Fabriksförfattarna. Och att jag helt enkelt tänker skicka in den här boken till förlag när jag väl är klar.

Det här ska bli min debutroman. 


Blev så himla glad av att få stipendium FÖR MIN BOK!

15.03.2019 kl. 11:44

Att ta plats (på scen) - Poetry Pub 6.3


I onsdags var jag poet. Jag var på open mic på Poetry Pub. 

Att ta plats kommer inte naturligt. Att frivilligt ställa mig på scen kommer inte naturligt. Inte heller att dela med mig av nåt kreativt, sånt jag länge bara för mig själv. Tusentals ord som förblir fångna i skrivbordslådan. Dikter, noveller, romanmanus som aldrig kommer finnas för nån annan än mig själv. 

Men i onsdags steg jag fram på scen. Läste en dikt som (i min mening) inte var särskilt bra, men det spelade ingen roll. Jag ville ta plats. Jag ville öva att stå framför andra och inte gå sönder.

Att ta plats kom inte naturligt. Det tycktes aldrig finnas plats för mig. Det fanns ingen plats att få. Bara att ta.

Jag vill ta plats inom den finlandssvenska litteraturen. Jag tänker inte bli förbisedd. Jag har för mycket att ge.

Jag tänker ta plats.

Tack Lotta Palmgren för fotot!

08.03.2019 kl. 12:39

Spännande tider


Ja, nu har jag inte bloggat på länge känns det som. 

Julen kom och gick, ryggen var ett helvete, men nu är den bra igen och jag har en nyfunnen glädje i att röra på mig vilket jag definitivt har utnyttjat denna evighetslånga januari. Ut och gå, varje dag, för att varje dag försöka få lite solljus (eller i alla fall naturligt ljus) i ansiktet. 

Men det är spännande tider. 

Avhandlingen redigeras lite i taget och jag har väl insett att min dröm om en doktorsexamen innan 30 är liiite överdrivet. Jag fyller 30 i år, i december, men trots att jag ska försöka mitt bästa att få allt klart i år så tvivlar jag att det finns ett disputationsdatum åt mig under 2019. 

Arbetslös blir jag ju också snart - på fredag, faktiskt. Slut på stipendier, i alla fall för stunden. Jag blir arbetslös, men inte sysslolös. Utan inkomst i alla fall tills det finns nåt att skörda från frilanslivet och det livet tänker jag börja med nu genast i februari, så vi får se vad det blir! 2019 är lite av ett "mellanår", lyckas jag inte balansera mina inkomster och utgifter tills slutet av året får jag ju lov att byta riktning. 

Så många frågetecken, så många tankar... 

Jag skriver min bok. Den blir inte alls som jag tänkt mig i  juli-augusti, men jag fick bekräftat att den ändå har den där känslan jag försökte fånga när handledaren använde just precis de ord jag tänkt men aldrig uttalat när hon beskrev min roman. Nu skriver jag vidare och siktar på ett färdigt råmanus tills nångång i mars, ungefär.

Och den blir så jävla bra, ska jag säga. Det här är verkligen nåt som kunde bli min debutroman.

28.01.2019 kl. 16:39

Det onödigaste och det viktigaste som finns


Det är inte alltid lätt att motivera varför jag skriver. Jag tror alla som skriver har nån motivering som de formulerat efter ett tag. För efter ett tag dyker frågan "Varför?" alltid upp och har man otur följs den av ett dåligt undangömt fnys. Ibland kanske inte undangömt alls. 

För att skriva en bok, en roman, kan verka som det onödigaste som finns. Ingen ber dig skriva den och det kan hända att ingen nånsin läser den. Att skriva en bok är inte samma sak som att bygga hus, eller rädda liv som läkare, eller vara lärare. 

Men en bok kan bli ens hem, den kan rädda ens liv och den kan vara en lärare. 

Som tur finns det också människor som blir väldigt positivt inställda till att man skriver. Jag kan väl bara låta cynisk ibland för det tog mig rätt länge innan jag stötte på den här sortens människor.

Men att skriva är också det viktigaste som finns. Att skapa, att ge andra underhållning och/eller öppna läsare/publiken till nya insikter och nya världar. 

Så ja, det händer att jag säger att skriva är onödigt. Men det är bara för att jag inte hunnit poängtera att det också är viktigt. Det är båda, samtidigt, för att dubbeltänk är möjligt. 

Bild från sidan "The Best Movie Lines" på Facebook.

Nu är jag inget stort Marvel-fan, men klart att jag inser att Stan Lee var en jätte i världen. Och citatet på bilden påminner mig om hur viktigt det är med underhållning. Med att skriva.

Så varför skriver jag? Jag skriver för att det är den jag är, jag är en skrivande människa och det här är vad jag ska göra med mitt liv. Det är en självklarhet som jag bara på senaste år börjat säga högt. Jag har en författarsjäl och när man berättar för världen och universum vad ens dröm är så är kan universum vara väldigt tillmötesgående. Jag skriver för att det inte finns en Plan B, inte egentligen. 

13.11.2018 kl. 16:05

Om det går framåt


Ja, enligt min egen tracker på nanowrimo.org ser det inte ut att gå så bra med skrivandet...

Jag har alltså gjort upp en egen tracker med mitt mål på 25 000 ord eftersom jag ville känna att det verkligen går framåt - och den känslan tänkte jag att jag inte skulle få om jag hade mål på 50 000 med den automatiska trackern för NaNoWriMo. Anyway, nu just ser det inte ut att gå framåt mycket med mitt mål på en halv Nano heller, men jag lovar - det har skett framsteg!

Det har varit Författarskolanhelg i Karis och jag har fått massor med ny inspiration för min roman - inspiration som började tryta redan någon dag innan mitt veckoslut i Karis. Men därtill har vi också skrivit massor med gruppen den här helgen, så jag kommer kunna skarva in det jag skrivit under helgen till mitt material och skriva runt det. Så jag tror jag har chans att få lite bättre statistik i mitt Nano-projekt inom de närmsta dagarna.

Det viktigaste den här helgen var ändå all positiv feedback. Jag har jättesvårt att ta emot positiv feedback, mitt impostor syndrome/bluffsyndrom (eller är det bara ett svackande självförtroende?) gör att det ofta känns som om någon ljuger mig rakt upp i ansiktet om de säger att jag gjort något bra. Det händer alldeles för ofta men den här helgen gjorde jag mitt bästa att lägga undan den känslan och bara försöka tänka: Om den här personen säger att det jag skrivit är bra, att materialet är roligt, då är det nog det också. 

På tåget hem på söndag kunde jag tacksamt bara inse att allt det som händer i mitt skrivande liv, det händer i rättan tid. Och det är en bra känsla att kunna lita på sitt skrivande, tiden och universum. 

12.11.2018 kl. 12:11

Att fånga en känsla mellan två pärmar


Lagom till början av NaNoWriMo läser jag om Elizabeth Gilberts Big Magic: Creative Living Beyond Fear. Den boken väcker nånting inom mig som jag behöver just nu.

I romanen jag skriver nu försöker jag fånga en viss känsla, nåt jag inte riktigt kan sätta ord på. Jag vet inte om jag kommer lyckas, men Gilberts bok skickar mig i alla fall i rätt riktning. Jag tänker att om jag får gå och bära på den här känslan tillräckligt länge och tillräckligt ofta så kanske en del av den fastnar bland orden jag skriver. En känsla av stordåd, närhet, mening, nu och universum - på ett ungefär. 

Ibland känns det som om nånting, en energi, tar tag om min ryggrad och tvingar mig framåt. Kalla det öde eller magkänsla eller intuition eller erfarenhet. Men jag liksom vet vart jag är på väg och jag vet att det löser sig (en privilegierad tanke, men ändå). Nåt av det här vill jag ha i min bok eftersom det är en sån bok jag själv skulle vilja läsa. En bok som verkligen tar tag om en, en sån bok vill jag skriva. 

02.11.2018 kl. 10:55

NaNoWriMo har börjat!


NaNoWriMo har börjat och jag har skrivit: 365 ord. 

Det blev en rätt trög start, men jag är ändå riktigt nöjd för jag har i alla fall börjat! Och jag vet att de där skrivna orden är riktigt bra. Jag har en spännande scen på gång som jag varit lite osäker på men som nu börjar bli till nåt bra. Jag ska fortsätta skriva senare ikväll och då hoppas jag komma upp i 833 ord. För ja, som sagt, jag satsar på en "halv" Nano iår. Så istället för 50 000 ord blir det sikte på 25 000 ord, och istället för 1667 ord per dag blir det 833 ord per dag. 

Det fina med Nano är ju att man inte måste skriva ensam. Det finns massor med skrivande människor som vill prata om sitt skrivande just i november, så har man inte en skrivgrupp så finns det många man kan prata med via sociala medier. 

Nu har jag ju dessutom en skrivgrupp också, så det är extra kul. Vi är några stycken som lagt upp egna skrivmål och jag tänker peppa alla så mycket jag bara hinner. Nu funderar/diskuterar vi inom skrivgruppen mest via sociala medier också, så jag gör inte mycket annat än skriver och kollar runt på Facebook och Instagram - men vad gör väl det? Roligt är det i alla fall!

Till dig som skriver och deltar i årets NaNoWriMo önskar jag lycka till! Var stolt över varje skrivet ord och stressa inte ihjäl dig om orden inte kommer som du tänkt. Vill du ha nån som hejar på dig är det bara att meddela mig, jag hejar så gärna! På instagram finns jag här och på NaNoWriMos hemsida heter jag "Abrandnewname" :) 

01.11.2018 kl. 13:59

Läget med min roman


Imorgon börjar NaNoWriMo och jag börjar bli lite pirrig. Det är så mycket på gång nu i höst att jag vet med mig själv att 50 000 ord inte kommer gå, men nu när jag bestämt att sikta på hälften har jag börjat undra om jag ens kommer klara av det. 

Romanen jag skriver nu är... krävande. Berättelsen för en massa oljud, karaktärerna skriker sig hesa och det händer, händer, händer någonting hela tiden. Hjärnan går all in vartefter jag skriver ner mina scener (först för hand, sedan på dator). 

Men jag älskar också den här berättelsen. Så. Himla. Mycket. Och jag vill att den ska bli bra. Jag vill det så pass mycket att jag fick writer's block förra veckan. Men writer's block är bara rädsla och jag vill inte vara rädd. Så igår skrev jag vidare och idag ska jag skriva ännu mer. Och från och med imorgon ska det bli ordentligt ännu mer skrivet. 

31.10.2018 kl. 09:56

Feedback


I går fick jag mer feedback på romanen jag skriver. Första gången jag fick det var i september och då blev det en (väldigt nyttig) diskussion om struktur. I går blev det mera prat om karaktärerna och handlingen.

Jag hade läst mina inlämnade sidor innan feedbacksamtalet och den läsningen fick mig att skämmas till den grad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Vem skriver sånt här? Hur kan nån läsa det här och tycka det är bra?

Men vet ni, jag fick så många fina kommentarer att jag knappt kunde hålla mig för skratt. Det är nåt när en person läser mina egna ord åt mig, och den personen skrattar och tycker det är jättebra, då kan jag inte hålla mig för skratt. Det är en lättnad. Att det jag skrivit tydligen också är roligt hade jag inte tänkt på, men det löns att tänka på. Det och alla andra kommentarer jag fick. 

Det är nytt att få feedback på nåt jag skrivit i ett så här tidigt skede, men jag har ju snabbt insett att det är värt så himla mycket! Och det är ju helt bra att våga släppa taget om ens egna skriverier. Det är bra att få kommentarer och det är bra att höra av nån annan vad som funkar.

Så just nu känns allt bara så otroligt bra. Jag ska försöka hålla tag i den här känslan för jag vet ju att snart rasar självförtroendet igen. Kanske är det bara så det är med skrivande. Att ena stunden tycker man att nåt är jättebra, i andra så vill man bara printa ut alltsammans så att man kan ordna en fin brasa dit ute på gården. Eller kanske det bara är jag.

Brukar ni andra som skriver låta andra läsa era texter? I vilket skede låter ni andra läsa i så fall? 

23.10.2018 kl. 13:43

Halva oktober är förbi


Halva oktober är förbi. Mer än halva egentligen. 

***

I somras gav jag mig själv en deadline till min avhandling, jag hade tänkt ha klart vissa delar tills det, och den deadlinen är nu om en vecka. Nå, redan i somras skrattade jag och tänkte att det var en orimlig deadline. Och nej, jag kommer inte ha klart allt det jag tänkte jag skulle ha klart tills nästa vecka. Men jag är inte långt ifrån heller.

***

Halva oktober är förbi och jag har varit sjuk en hel del, den ena förkylningen efter den andra, plus nån släng av magsjuka/kräksjuka. Jag stressade sönder mig själv känns det som. Så nu är jag rätt slö, försöker bara få nånting gjort till avhandlingen framom att få allt gjort.

Halva oktober är förbi och jag känner mig halv. Halva jag är ännu fast i de akademiska kretsarna, andra halvan lever författarliv. Sånt går bra medan jag ännu har stipendier att betala räkningarna med, men så bra ser det inte ut sen efter januari. Då kommer jag ännu ha en fot kvar i det akademiska (avhandlingen kommer ju inte vara klar), men mitt författarliv kommer också behöva samsas med vad som ser ut att bli ett frilansarliv. Stressigt är det ju att inte veta hur det blir, men samtidigt är det en lättnad att vara så här långt med doktorandskapet. Visst kan det hända att det blir nån månads finansiering för avhandlingen ännu 2019, men det känns långt borta just nu. Just nu är jag bara färdig med allt vad det akademiska heter. 

***

Jag skulle ha velat köra NaNoWriMo fullt ut i november, men nu har jag bestämt att jag får vara nöjd med en halv insats. Jag siktar på en halv nano, 25 000 ord, så där så att jag ger mig själv lite extra tid till skrivandet och romanen, men inte så att det tar över allt. 

Men romanen går ju framåt och det är riktigt inspirerande. Och mellan feberfrossa och rinnande näsa så jobbar jag med avhandlingen också. Det var väl lite det vad jag ville ha sagt.

***

Jag är trött. 

19.10.2018 kl. 15:13


 

Hej!

Emma Kanckos heter jag.

29-årig litteraturälskare som skriver skönlitterärt.

Jobbar med översättning och jobbar på en doktorsavhandling.

Bor i Åbo, är hemma från Pedersöre.

 

Min svärmorssvit vann mig andra pris i Arvid Mörne-tävlingen 2018!
Läs dikterna här

Jag går Författarskolan 2018-2019.

Jag är medgrundare till skrivgruppen Fabriksförfattarna.

Här finns jag på Instagram.

Välkommen!

- Emma

emmakanckos (at) hotmail.com

Kategorier

Senaste kommentarer