Den där romanen jag skriver


Den där romanen jag skriver - ja, råmanuset blev ju klart förra veckan. Det blev en intressant process att skriva boken, jag har i princip kommit ett visst antal sidor framåt för varje inlämning jag haft till Författarskolan. Det här betyder ju också att jag har fått feedback på romanen vartefter berättelsen utvecklats så nu när jag ska bearbeta min värld så känns det inte alls lika skrämmande som med, t.ex. ett NaNoWriMo-manus. Jag vet ju liksom vad jag ska ta tag i och var jag ska börja. 

Jag ska låta texten vila lite vartefter, men just nu ser jag ändå jättemycket fram emot att läsa allt från början till slut i ett enda svep innan jag djupdyker för att ordentligt ordna upp saker och ting. Här kommer pengarna från Kulturfonden bra till hands, det betyder att det faktiskt får ta tid att bearbeta manuset. 

Jag tänkte jag skulle göra upp en tidtabell för redigeringsarbetet. Grovt taget har jag det redan, men jag funkar bra med deadlines så jag vill planera in några såna åt mig också. Men ju närmare sommaren kommer, desto bättre kommer manuset att bli. Till hösten vill jag skicka in det till förlag.

Romanen är humoristisk. Lite mörk humor, skulle jag säga. Jag har blivit kallad "en jättebra humorist", så vi ska se hur det påverkar materialet. Men jag kan säga att jag både älskar och hatar karaktärerna. Och jag hoppas läsare gör det också.

Så vad handlar boken om då? Äh, det kan jag gå in på en annan gång. 


Utprintat råmanus till romanen av yours truly. 

18.03.2019 kl. 13:36

Jag fick stipendium för min bok!


Jag höll på att printa ut mitt råmanus till romanen då jag än en gång sneglade på emailen. Och där fanns det plötsligt, från Svenska kulturfonden, alldeles tydligt: Ansökan nr 147156 beviljad. Jag hade fått stipendium från kulturfonden! För min roman! 

Så galet och härligt och fantastiskt! En summa på 2000e ska landa på mitt konto och ska stöda mig i redigeringen av min roman (vilken jag alltså samtidigt som mejlet kom höll på att printa ut)! Det var som menat!

Det är första gången jag sökt om bidrag för litterärt arbete från kulturfonden OCH ANSÖKAN BLEV BEVILJAD! Herregud, vilken lycka!

Om det finns nyfikna som undrar vad jag skrivit i min projektansökan så handlar det alltså om en redigeringsperiod för romanen. Jag tror att det vägde tungt att jag fick 2:a pris i Arvid Mörne-tävlingen ifjol och att jag hade utomordentligt häftiga personer som mina referenser. Men jag nämnde förstås att jag går Författarskolan och att jag är med i skrivgruppen Fabriksförfattarna. Och att jag helt enkelt tänker skicka in den här boken till förlag när jag väl är klar.

Det här ska bli min debutroman. 


Blev så himla glad av att få stipendium FÖR MIN BOK!

15.03.2019 kl. 11:44

Att ta plats (på scen) - Poetry Pub 6.3


I onsdags var jag poet. Jag var på open mic på Poetry Pub. 

Att ta plats kommer inte naturligt. Att frivilligt ställa mig på scen kommer inte naturligt. Inte heller att dela med mig av nåt kreativt, sånt jag länge bara för mig själv. Tusentals ord som förblir fångna i skrivbordslådan. Dikter, noveller, romanmanus som aldrig kommer finnas för nån annan än mig själv. 

Men i onsdags steg jag fram på scen. Läste en dikt som (i min mening) inte var särskilt bra, men det spelade ingen roll. Jag ville ta plats. Jag ville öva att stå framför andra och inte gå sönder.

Att ta plats kom inte naturligt. Det tycktes aldrig finnas plats för mig. Det fanns ingen plats att få. Bara att ta.

Jag vill ta plats inom den finlandssvenska litteraturen. Jag tänker inte bli förbisedd. Jag har för mycket att ge.

Jag tänker ta plats.

Tack Lotta Palmgren för fotot!

08.03.2019 kl. 12:39

Spännande tider


Ja, nu har jag inte bloggat på länge känns det som. 

Julen kom och gick, ryggen var ett helvete, men nu är den bra igen och jag har en nyfunnen glädje i att röra på mig vilket jag definitivt har utnyttjat denna evighetslånga januari. Ut och gå, varje dag, för att varje dag försöka få lite solljus (eller i alla fall naturligt ljus) i ansiktet. 

Men det är spännande tider. 

Avhandlingen redigeras lite i taget och jag har väl insett att min dröm om en doktorsexamen innan 30 är liiite överdrivet. Jag fyller 30 i år, i december, men trots att jag ska försöka mitt bästa att få allt klart i år så tvivlar jag att det finns ett disputationsdatum åt mig under 2019. 

Arbetslös blir jag ju också snart - på fredag, faktiskt. Slut på stipendier, i alla fall för stunden. Jag blir arbetslös, men inte sysslolös. Utan inkomst i alla fall tills det finns nåt att skörda från frilanslivet och det livet tänker jag börja med nu genast i februari, så vi får se vad det blir! 2019 är lite av ett "mellanår", lyckas jag inte balansera mina inkomster och utgifter tills slutet av året får jag ju lov att byta riktning. 

Så många frågetecken, så många tankar... 

Jag skriver min bok. Den blir inte alls som jag tänkt mig i  juli-augusti, men jag fick bekräftat att den ändå har den där känslan jag försökte fånga när handledaren använde just precis de ord jag tänkt men aldrig uttalat när hon beskrev min roman. Nu skriver jag vidare och siktar på ett färdigt råmanus tills nångång i mars, ungefär.

Och den blir så jävla bra, ska jag säga. Det här är verkligen nåt som kunde bli min debutroman.

28.01.2019 kl. 16:39

Det onödigaste och det viktigaste som finns


Det är inte alltid lätt att motivera varför jag skriver. Jag tror alla som skriver har nån motivering som de formulerat efter ett tag. För efter ett tag dyker frågan "Varför?" alltid upp och har man otur följs den av ett dåligt undangömt fnys. Ibland kanske inte undangömt alls. 

För att skriva en bok, en roman, kan verka som det onödigaste som finns. Ingen ber dig skriva den och det kan hända att ingen nånsin läser den. Att skriva en bok är inte samma sak som att bygga hus, eller rädda liv som läkare, eller vara lärare. 

Men en bok kan bli ens hem, den kan rädda ens liv och den kan vara en lärare. 

Som tur finns det också människor som blir väldigt positivt inställda till att man skriver. Jag kan väl bara låta cynisk ibland för det tog mig rätt länge innan jag stötte på den här sortens människor.

Men att skriva är också det viktigaste som finns. Att skapa, att ge andra underhållning och/eller öppna läsare/publiken till nya insikter och nya världar. 

Så ja, det händer att jag säger att skriva är onödigt. Men det är bara för att jag inte hunnit poängtera att det också är viktigt. Det är båda, samtidigt, för att dubbeltänk är möjligt. 

Bild från sidan "The Best Movie Lines" på Facebook.

Nu är jag inget stort Marvel-fan, men klart att jag inser att Stan Lee var en jätte i världen. Och citatet på bilden påminner mig om hur viktigt det är med underhållning. Med att skriva.

Så varför skriver jag? Jag skriver för att det är den jag är, jag är en skrivande människa och det här är vad jag ska göra med mitt liv. Det är en självklarhet som jag bara på senaste år börjat säga högt. Jag har en författarsjäl och när man berättar för världen och universum vad ens dröm är så är kan universum vara väldigt tillmötesgående. Jag skriver för att det inte finns en Plan B, inte egentligen. 

13.11.2018 kl. 16:05

Om det går framåt


Ja, enligt min egen tracker på nanowrimo.org ser det inte ut att gå så bra med skrivandet...

Jag har alltså gjort upp en egen tracker med mitt mål på 25 000 ord eftersom jag ville känna att det verkligen går framåt - och den känslan tänkte jag att jag inte skulle få om jag hade mål på 50 000 med den automatiska trackern för NaNoWriMo. Anyway, nu just ser det inte ut att gå framåt mycket med mitt mål på en halv Nano heller, men jag lovar - det har skett framsteg!

Det har varit Författarskolanhelg i Karis och jag har fått massor med ny inspiration för min roman - inspiration som började tryta redan någon dag innan mitt veckoslut i Karis. Men därtill har vi också skrivit massor med gruppen den här helgen, så jag kommer kunna skarva in det jag skrivit under helgen till mitt material och skriva runt det. Så jag tror jag har chans att få lite bättre statistik i mitt Nano-projekt inom de närmsta dagarna.

Det viktigaste den här helgen var ändå all positiv feedback. Jag har jättesvårt att ta emot positiv feedback, mitt impostor syndrome/bluffsyndrom (eller är det bara ett svackande självförtroende?) gör att det ofta känns som om någon ljuger mig rakt upp i ansiktet om de säger att jag gjort något bra. Det händer alldeles för ofta men den här helgen gjorde jag mitt bästa att lägga undan den känslan och bara försöka tänka: Om den här personen säger att det jag skrivit är bra, att materialet är roligt, då är det nog det också. 

På tåget hem på söndag kunde jag tacksamt bara inse att allt det som händer i mitt skrivande liv, det händer i rättan tid. Och det är en bra känsla att kunna lita på sitt skrivande, tiden och universum. 

12.11.2018 kl. 12:11

Att fånga en känsla mellan två pärmar


Lagom till början av NaNoWriMo läser jag om Elizabeth Gilberts Big Magic: Creative Living Beyond Fear. Den boken väcker nånting inom mig som jag behöver just nu.

I romanen jag skriver nu försöker jag fånga en viss känsla, nåt jag inte riktigt kan sätta ord på. Jag vet inte om jag kommer lyckas, men Gilberts bok skickar mig i alla fall i rätt riktning. Jag tänker att om jag får gå och bära på den här känslan tillräckligt länge och tillräckligt ofta så kanske en del av den fastnar bland orden jag skriver. En känsla av stordåd, närhet, mening, nu och universum - på ett ungefär. 

Ibland känns det som om nånting, en energi, tar tag om min ryggrad och tvingar mig framåt. Kalla det öde eller magkänsla eller intuition eller erfarenhet. Men jag liksom vet vart jag är på väg och jag vet att det löser sig (en privilegierad tanke, men ändå). Nåt av det här vill jag ha i min bok eftersom det är en sån bok jag själv skulle vilja läsa. En bok som verkligen tar tag om en, en sån bok vill jag skriva. 

02.11.2018 kl. 10:55

NaNoWriMo har börjat!


NaNoWriMo har börjat och jag har skrivit: 365 ord. 

Det blev en rätt trög start, men jag är ändå riktigt nöjd för jag har i alla fall börjat! Och jag vet att de där skrivna orden är riktigt bra. Jag har en spännande scen på gång som jag varit lite osäker på men som nu börjar bli till nåt bra. Jag ska fortsätta skriva senare ikväll och då hoppas jag komma upp i 833 ord. För ja, som sagt, jag satsar på en "halv" Nano iår. Så istället för 50 000 ord blir det sikte på 25 000 ord, och istället för 1667 ord per dag blir det 833 ord per dag. 

Det fina med Nano är ju att man inte måste skriva ensam. Det finns massor med skrivande människor som vill prata om sitt skrivande just i november, så har man inte en skrivgrupp så finns det många man kan prata med via sociala medier. 

Nu har jag ju dessutom en skrivgrupp också, så det är extra kul. Vi är några stycken som lagt upp egna skrivmål och jag tänker peppa alla så mycket jag bara hinner. Nu funderar/diskuterar vi inom skrivgruppen mest via sociala medier också, så jag gör inte mycket annat än skriver och kollar runt på Facebook och Instagram - men vad gör väl det? Roligt är det i alla fall!

Till dig som skriver och deltar i årets NaNoWriMo önskar jag lycka till! Var stolt över varje skrivet ord och stressa inte ihjäl dig om orden inte kommer som du tänkt. Vill du ha nån som hejar på dig är det bara att meddela mig, jag hejar så gärna! På instagram finns jag här och på NaNoWriMos hemsida heter jag "Abrandnewname" :) 

01.11.2018 kl. 13:59

Läget med min roman


Imorgon börjar NaNoWriMo och jag börjar bli lite pirrig. Det är så mycket på gång nu i höst att jag vet med mig själv att 50 000 ord inte kommer gå, men nu när jag bestämt att sikta på hälften har jag börjat undra om jag ens kommer klara av det. 

Romanen jag skriver nu är... krävande. Berättelsen för en massa oljud, karaktärerna skriker sig hesa och det händer, händer, händer någonting hela tiden. Hjärnan går all in vartefter jag skriver ner mina scener (först för hand, sedan på dator). 

Men jag älskar också den här berättelsen. Så. Himla. Mycket. Och jag vill att den ska bli bra. Jag vill det så pass mycket att jag fick writer's block förra veckan. Men writer's block är bara rädsla och jag vill inte vara rädd. Så igår skrev jag vidare och idag ska jag skriva ännu mer. Och från och med imorgon ska det bli ordentligt ännu mer skrivet. 

31.10.2018 kl. 09:56

Feedback


I går fick jag mer feedback på romanen jag skriver. Första gången jag fick det var i september och då blev det en (väldigt nyttig) diskussion om struktur. I går blev det mera prat om karaktärerna och handlingen.

Jag hade läst mina inlämnade sidor innan feedbacksamtalet och den läsningen fick mig att skämmas till den grad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Vem skriver sånt här? Hur kan nån läsa det här och tycka det är bra?

Men vet ni, jag fick så många fina kommentarer att jag knappt kunde hålla mig för skratt. Det är nåt när en person läser mina egna ord åt mig, och den personen skrattar och tycker det är jättebra, då kan jag inte hålla mig för skratt. Det är en lättnad. Att det jag skrivit tydligen också är roligt hade jag inte tänkt på, men det löns att tänka på. Det och alla andra kommentarer jag fick. 

Det är nytt att få feedback på nåt jag skrivit i ett så här tidigt skede, men jag har ju snabbt insett att det är värt så himla mycket! Och det är ju helt bra att våga släppa taget om ens egna skriverier. Det är bra att få kommentarer och det är bra att höra av nån annan vad som funkar.

Så just nu känns allt bara så otroligt bra. Jag ska försöka hålla tag i den här känslan för jag vet ju att snart rasar självförtroendet igen. Kanske är det bara så det är med skrivande. Att ena stunden tycker man att nåt är jättebra, i andra så vill man bara printa ut alltsammans så att man kan ordna en fin brasa dit ute på gården. Eller kanske det bara är jag.

Brukar ni andra som skriver låta andra läsa era texter? I vilket skede låter ni andra läsa i så fall? 

23.10.2018 kl. 13:43

Halva oktober är förbi


Halva oktober är förbi. Mer än halva egentligen. 

***

I somras gav jag mig själv en deadline till min avhandling, jag hade tänkt ha klart vissa delar tills det, och den deadlinen är nu om en vecka. Nå, redan i somras skrattade jag och tänkte att det var en orimlig deadline. Och nej, jag kommer inte ha klart allt det jag tänkte jag skulle ha klart tills nästa vecka. Men jag är inte långt ifrån heller.

***

Halva oktober är förbi och jag har varit sjuk en hel del, den ena förkylningen efter den andra, plus nån släng av magsjuka/kräksjuka. Jag stressade sönder mig själv känns det som. Så nu är jag rätt slö, försöker bara få nånting gjort till avhandlingen framom att få allt gjort.

Halva oktober är förbi och jag känner mig halv. Halva jag är ännu fast i de akademiska kretsarna, andra halvan lever författarliv. Sånt går bra medan jag ännu har stipendier att betala räkningarna med, men så bra ser det inte ut sen efter januari. Då kommer jag ännu ha en fot kvar i det akademiska (avhandlingen kommer ju inte vara klar), men mitt författarliv kommer också behöva samsas med vad som ser ut att bli ett frilansarliv. Stressigt är det ju att inte veta hur det blir, men samtidigt är det en lättnad att vara så här långt med doktorandskapet. Visst kan det hända att det blir nån månads finansiering för avhandlingen ännu 2019, men det känns långt borta just nu. Just nu är jag bara färdig med allt vad det akademiska heter. 

***

Jag skulle ha velat köra NaNoWriMo fullt ut i november, men nu har jag bestämt att jag får vara nöjd med en halv insats. Jag siktar på en halv nano, 25 000 ord, så där så att jag ger mig själv lite extra tid till skrivandet och romanen, men inte så att det tar över allt. 

Men romanen går ju framåt och det är riktigt inspirerande. Och mellan feberfrossa och rinnande näsa så jobbar jag med avhandlingen också. Det var väl lite det vad jag ville ha sagt.

***

Jag är trött. 

19.10.2018 kl. 15:13

Nyhet! En skrivgrupp i Åbo: Fabriksförfattarna


Nu i höst har något spännande växt fram, och det har nu blivit Fabriksförfattarna i Åbo!

Vi är en grupp skrivande människor som alla har en egen relation till Arken, som ligger på Fabriksgatan i Åbo, och vi har sedan september träffats för att skriva, prata om skrivande och göra skrivövningar tillsammans. 

Nu finns vi också på Instagram och ni får väldigt gärna följa oss om ni är intresserade av vad en skrivgrupp i Åbo kan tänkas hitta på. Vi finns här: Fabriksförfattarna

 

Själv är jag alldeles lyrisk över att ha fått vara med och skapa det här skrivande sällskapet och att jag regelbundet får träffa andra skrivande människor. Ett sammanhang där jag får prata om skrivande och skapande är något jag inte direkt haft förr, i alla fall inte med den regelbundenhet som vår grupp erbjuder, så jag är jättetaggad! Jag hoppas också vi kommer kunna dela med oss av riktigt intressant material på vår instagram, så litteraturälskare kan vilja hålla ögonen öppna. <3

16.10.2018 kl. 13:45

Halverad som skrivande människa


50%
Det har hänt något i min avhandling. Det känns tydligare nu, troligen efter att ha hört orden från andras munnar redan ett par gånger. Nu jobbar jag på the big picture. Det är inte längre skriv ett kapitel, redigera ett annat. Det är en helhet jag jobbar på och försöker få ihop. 

På väggen bredvid mig har jag gjort upp en kalender över oktober, november, december och januari. Jag kryssar av dag för dag. Det var något vi gjorde redan när jag och studiekompisarna skrev gradu och skulle få det färdigt. Det var en slags skräckblandad förtjusning att kryssa över dagarna som gått, att känna hur sista-minuten-paniken växte. Nå, jag har ännu tid att jobba heltid med det här projektet, och även efter januari kommer jag jobba hårt med att få det klart. Men ändå. Jag kryssar över dag efter dag och försöker intala mig att jag nog kommit framåt i arbetet den här dagen också. 

50%
I andra halvan av mitt jag sitter författaren och tjatar att hon också vill ha tid. Men mitt författarjag får nöja sig med sena eftermiddagar och skrivpass på kvällen. Ibland också helger. Jag är med i en nystartad skrivargrupp, jag är väl Vice President eller så, och alla gånger hittills har jag skämts över hur mycket jag jobbat men hur lite jag har att visa upp. Hej, jag heter Emma, jag skriver en doktorsavhandling som inte är färdig ännu och jag har fyra romanmanus som bara ligger i skrivbordslådan och ett femte som jag nu jobbar på flera kvällar i veckan. Så mycket jobb, så mycket på hälft.

Jag försöker räkna sidor, ord, scener för att se hur långt jag kommit på romanmanuset som jag började skriva "på riktigt" i början av september. Över 5 veckor sedan. Någonstans i huvudet mullrar åskvädret som är den här romanen. Hela tiden nu.

100%
För hälften av min tid ska gå till avhandlingen är det tänkt, den andra halvan till mitt skrivande, min roman. Det är allt jag gör; jag bara läser och skriver. Det är så jag vill ha det, jag önskar bara att jag hade något mer att visa upp. Men det tar ännu tid.

Jag intalar mig: min tid kommer. 

11.10.2018 kl. 13:51

Jag vet vad jag skriver nu


Det är slutet av september och det är fyra veckor sedan Författarskolan började. 

Jag har lite svårt att sammanfatta vad som hänt på sistone, men efter att jag fått feedback i tisdags fick jag ny energi och nu brinner det i författarsjälen igen. Jag höll på att gå vilse i min egen roman men nu reder jag upp situationen och ger mig själv välbehövd struktur. Och nya scener fortsätter komma. Karaktärerna är vid liv. Jag tror jag faktiskt vet vad jag skriver nu. 

Det här blir annorlunda från mina tidigare manus som så tydligt hade början, mitt och slut. I dem gick jag inte vilse. Nog för att den här berättelsen har början, mitt och slut den också, men... Det är annorlunda nu. Berättelsen är min lilla skatt som jag har svårt att sätta ord på men jag försöker i alla fall eftersom det faktiskt är någon som frågar vad det är jag skriver. Och min skatt glimrar till när jag möts av positiv feedback och uppmuntrande ord. Hjärtat bultar lite extra hårt för min roman nu. Det bultar för skrivandet, skrivande människor och framför allt bultar det för Författarskolan. 

28.09.2018 kl. 11:35

Jag skriver och jag vet inte vad det blir


Emellanåt vet jag inte alls vad jag håller på med. Nya romanen är kaotisk och omöjlig, men jag tror det kan bli precis en sån där bok jag själv så gärna vill läsa. Inte bara eskapism (vilket förstås är bra det med och är något jag behöver med jämna mellanrum), men att det här i stället blir något som lämnar kvar och bäddar in sig i mitt dna. Ja, jag vet inte riktigt vad jag skriver. 

Jag har funderat lite på romanen Professorn som ligger och vilar nu. Jag vet inte om jag kommer väcka upp den mer. Inte ännu i alla fall. Inte just nu. Den skrevs från en så stressad utgångspunkt och jag vet inte hur mycket av stressen har blötlagt berättelsen. Ja, jag vet inte riktigt vad det blir.

Min läshörna och min läskompis.

Men tillbaka till nya romanen. För det är där jag ska fortsätta. Det är där det brinner. Så det är den berättelsen jag ska skriva.

Den här veckan ska jag lämna in några sidor från min nya värld. Två författare jag ser upp till ska läsa min omöjlighet. Det känns alldeles fruktansvärt nervöst för jag låter aldrig någon läsa mina tidiga texter. Det är andra bullar nu. Det är Författarskolan. Så jag får lov att lära mig att släppa taget från första stund. Släppa kontrollen. Herregud, jag visste inte att mitt kontrollbehov var så här paha. Men ja. Jag skriver och jag lämnar in. Jag låter någon annan läsa så att kanske en dag ännu fler får läsa min omöjliga berättelse.

17.09.2018 kl. 12:38


 

Hej!

Emma Kanckos heter jag och jag är en 29-årig litteraturälskare som jobbar på min doktorsavhandling i litteratur vid engelska språket och litteraturen vid ÅA. Bor i Åbo, är hemma från Pedersöre.

Min svärmorssvit vann mig andra pris i Arvid Mörne-tävlingen 2018!
Läs dikterna här

Jag går Författarskolan 2018-2019.

Jag är medgrundare till skrivgruppen Fabriksförfattarna.

Här finns jag på Instagram.

Välkommen!

- Emma

emmakanckos (at) hotmail.com

 

P.S. Älskar NaNoWriMo! På deras sida hittar ni mig som Abrandnewname

 

Kategorier

Senaste kommentarer