När kroppen säger ge upp nu, ta jullov


Förra veckan var en tankeställare, med högt blodtryck och sånt, så jag fick börja fundera vad jag egentligen håller på med.

Den här hösten har jag varit förkyld titt som tätt och kroppen har protesterat med både det ena och det andra. Men som om det inte var tillräckligt har jag den här veckan ätit en massa värkmedicin för att ryggen sa fuck this shit den också. Jag har alltså inte haft problem med ryggen sen förra hösten (och då  för första gången) då jag kvällen innan jag skulle på forskningsresa till London knappt slapp upp ur sängen för att det plötsligt gjorde så ont.

Nå, över ett år har allt varit bra, men under helgen satt jag snett på tåget från Författarskolanhelgen i Karis (satt bredvid en lång och bred karl och själv är jag ju inte heller petit så det var trångt och obekvämt = satt lutad mot fönstret = ryggen klagade redan följande morgon).

Ja, ja. Jag fyllde ju 29 förra helgen också, så det är väl ålderskrämpor. 

Long story short, jag tar jullov nu. 

20.12.2018 kl. 14:35

Jag kraschar


Alltså den här veckan. Alltså den här hösten. Alltså det här året.

Alltså det här livet.

I måndags kraschade jag i en storm av tårar och, passligt nog hos läkaren, med alldeles för högt blodtryck.

Den här veckan var det meningen jag skulle få en massa gjort och delta i ett och annat. Nu pausar jag upp i stället. Känner efter. Kör mindfulness och allt sånt. Tar pulsen. 

Har hörlurarna på och lyssnar på Great Wild Open med Thirty Seconds to Mars. På repreat. 

Det här året har det blivit så mycket av allt och det kulminerar nu. I fredags gratulerade min ena handledare mig för att jag fått ihop hela manuset till min avhandling. Så gott som hela avhandlingen har blivit skrivet de senaste två åren. 300 sidor avhandling, plus 300 sidor bilagor. Som handledaren sa, Det är ju i princip två avhandlingar. Det krävs ännu redigering, men allt som ska finnas finns där. Så grattis till mig, jag är på väg att få ihop det. Och samtidigt rasar jag samman. 

Men nånstans mellan alltsammans kikar jag på mitt romanmanus. Jag skriver och kiknar av skratt. Jag tycker det blir jättekul. Jag skrattar åt mina egna skämt. Nå, om ingen annan tycker det är kul så tycker jag det i alla fall. Jag skriver vidare. It sets me free

 

Men jag hoppas på ett lite lugnare 2019. För hoppas kan man. 

12.12.2018 kl. 14:41

Ingen vinnare, men flera "wins"


Så... Det gick inte så bra med årets NaNoWriMo-försök att nå 25 000 ord. Livet tog över --- och det är helt okej! Imorgon ska jag dessutom iväg och hälsa på en vän över helgen, så min statistik ser inte ut att bli bättre. Men jag tänker ta med mig min anteckningsbok och skriva medan jag reser!


Inte direkt nån vinnande statistik eller graf för min del i år.

Jag har skrivit knappt 15 000 ord. Plus det jag hade innan gör att jag är ungefär i mitten av min berättelse. Längs med skrivandet har både fokus och genre ändrat en del och jag har fått höra att min berättelse är rolig. Jag! Rolig! Jag -- en humorist!

Egentligen vet jag inte varför det var så konstigt för mig att medge att det finns en hel del humor i min berättelse. Min röst har alltid varit lite humoristisk då jag skriver. Och till min avhandling undersöker jag en författare som också skrev roligt. Och i mina tidigare studier har jag där också fastnat för de roliga författarna. Kanske går det tillbaka ända till barndomen då jag älskade amerikanska sit coms (det gör jag visserligen ännu) och lärde mig engelska som 5-åring när jag glodde på Cartoon Network. Jag hade tänkt skriva om röda trådar genom min karaktärs liv i min bok, men i stället hittade jag en röd tråd i mig själv. 

Samtidigt är jag så fruktansvärt nöjd med mitt skrivande just nu. Detta trots att jag knappt skrivit alls på en vecka. En känd Instagrammare som försöker bli publicerad författare hade idag i sina Stories att hon verkligen hoppats på en "win" i år när det gällde hennes kreativa liv. Året börjar lida mot sitt slut och det är helt rimligt att börja kika på det som hänt de föregående månaderna. 

Jag kanske inte blev nån NaNoWriMo-vinnare, men jag tror ändå jag fått min beskärda del av "wins" det här året med Arvid Mörne-priset och Författarskolan. Det har gått framåt i min så kallade författarkarriär och jag är redan nu jättetaggad inför vad 2019 kommer bli. Jag hoppas det fortsätter på samma spår, för mitt hjärta säger mig att jag hittat rätt -- och mitt hjärta säger att jag får våga hoppas på att det blir ännu bättre. 

28.11.2018 kl. 12:09

Det onödigaste och det viktigaste som finns


Det är inte alltid lätt att motivera varför jag skriver. Jag tror alla som skriver har nån motivering som de formulerat efter ett tag. För efter ett tag dyker frågan "Varför?" alltid upp och har man otur följs den av ett dåligt undangömt fnys. Ibland kanske inte undangömt alls. 

För att skriva en bok, en roman, kan verka som det onödigaste som finns. Ingen ber dig skriva den och det kan hända att ingen nånsin läser den. Att skriva en bok är inte samma sak som att bygga hus, eller rädda liv som läkare, eller vara lärare. 

Men en bok kan bli ens hem, den kan rädda ens liv och den kan vara en lärare. 

Som tur finns det också människor som blir väldigt positivt inställda till att man skriver. Jag kan väl bara låta cynisk ibland för det tog mig rätt länge innan jag stötte på den här sortens människor.

Men att skriva är också det viktigaste som finns. Att skapa, att ge andra underhållning och/eller öppna läsare/publiken till nya insikter och nya världar. 

Så ja, det händer att jag säger att skriva är onödigt. Men det är bara för att jag inte hunnit poängtera att det också är viktigt. Det är båda, samtidigt, för att dubbeltänk är möjligt. 

Bild från sidan "The Best Movie Lines" på Facebook.

Nu är jag inget stort Marvel-fan, men klart att jag inser att Stan Lee var en jätte i världen. Och citatet på bilden påminner mig om hur viktigt det är med underhållning. Med att skriva.

Så varför skriver jag? Jag skriver för att det är den jag är, jag är en skrivande människa och det här är vad jag ska göra med mitt liv. Det är en självklarhet som jag bara på senaste år börjat säga högt. Jag har en författarsjäl och när man berättar för världen och universum vad ens dröm är så är kan universum vara väldigt tillmötesgående. Jag skriver för att det inte finns en Plan B, inte egentligen. 

13.11.2018 kl. 16:05

Arg och ångestladdad måndag


Så här måndagen efter en händelserik vecka så är jag rätt trög. Jag sneglar på avhandlingen och suckar, flyttar runt lite material i hopp om att texten magiskt ska bli bättre. Jag skulle vilja ta en djupdykning in i mitt romanmanus, men faktum är att jag är alldeles för arg och ångestladdad. Min ilska blir till vansinnigt våldsamma tankar samtidigt som ångesten lamslår. 

Det är inte alls så jag ville inleda veckan, speciellt då jag var så glad över att ha varit på Helsingfors bokmässa. Men det positiva idag är att det sker saker på Fabriksförfattarnas instagramkonto, så dit tycker jag ni ska klicka er och dela med er av lite kärlek. <3 

29.10.2018 kl. 14:15

Det här med bokmässan


Jag hade skrivit in Helsingfors bokmässa i kalendern (och bujon, ja - jag har dubbla) redan nångång i somras. Bokmässan, likt den i Åbo, är liksom nåt jag alltid är medveten om numera. Men att ta sig dit har det blivit sämre med de senaste åren. I år var jag visserligen sjuk under Åbo bokmässa och hade faktiskt tänkt gå, men Helsingfors bokmässa har jag faktiskt bara varit på en gång - för fyra år sedan! (Göteborgs bokmässa har jag ännu inte besökt en endaste gång även om den också lockar varje år.) 

Skärmdump från evenemanget på Facebook.

Så i år då? Nå, jag har tvekat. Jag har varit lite rädd att jag skulle lägga för stor press på mig själv om jag for. Rädd att jag skulle se alla som fått sina böcker publicerade och börja jämföra och fundera, när är det min tur? Kommer det hända? Borde jag jobba snabbare, hårdare, effektivare?

Jag var inställd på att stanna hemma. Ojade för mig själv (på skämt) att universum ger mig en signal om jag ska dit. Och så gick jag och vann Tua Forsströms senaste diktsamling och två biljetter till bokmässan från Förlaget. Jag hade spanat in diktsamlingen sedan tidigare, tänkt att jag skulle köpa den eller i alla fall låna på biblioteket, men så kom den där tävlingen emot (som jag valde att delta i och sedan glömde jag bort hela grejen). 

Nu ser det ändå ut som att jag och L far på bokmässa på lördag. Jag börjar känna mig allt mer ivrig för jag tycker ju trots allt om bokmässor. Även om jag blir helt slutkörd av att se så mycket folk. Men det blir nog bra. Jag ska ta tillfället i akt och köpa några böcker :) 

Är nån annan på väg på bokmässan på lördag? 

26.10.2018 kl. 10:29

Vad jag är DUKTIG!


I går kväll spenderades vid Åbo Svenska Teater/café Tiljan på Nu Imorron - Prestationssamhällets baksida med Eva Frantz och Heidi Hakala, och Lotta Palmgren som moderator. Det var ett jätteintressant samtal och jag berördes av hur öppna både Eva och Heidi var om att vara duktig, om prestationskrav och om att bli utbränd. Eller som Heidi påpekade, om utmattningsdepression. 

Skärmdump från evenemanget på Facebook.

Jag satt i publiken och såg mig runt. Där fanns många som jag antog kände igen sig. Sen tänkte jag, finns det såna som inte känner igen sig? Och sen även, tänk om jag är en av de få som bokstavligen känner igen sig? 

Det spelar ingen roll hur många det egentligen var, eller jo, för jag tror ändå att det var många av oss i publiken som visste precis vad de på scenen pratade om. Men det jag vill komma till är att jag insåg att jag faktiskt visste vad de pratade om. Det var så mycket som mitt inre jag satt och prickade av, "Jepp, det där känner jag igen, och det där, och det där"... Och ändå - ändå - är vägrar jag säga att jag varit/är utbränd på nåt vis. För jag är ju bara trött. Men kanske jag går nära gränsen till att det blir "för mycket". 

Jag kan bläddra tillbaka i kalendern och märka att "Jaha, där hade jag en svacka då jag inte fick något gjort". En vecka här eller en vecka där. Det handlar om svackor. Men i perioden november-december-januari 2016-2017 så fick jag ingenting gjort. Allt var bara mörkt då. Och nu i höst har det tagit mig tre månader att få gjort ett jobb som kanske borde ha tagit ett par veckor. Är det fortfarande svackor om det är tre månader? 

Jag har intalat mig att jag inte tänker bli utbränd av min avhandling. Att jag inte tänker låta det gå så långt. Samtidigt vet jag att dagen efter att jag haft min doktorsdisputation kan bli mörk. Riktigt jävla mörk. För det är då över 10 år av akademiska studier tar slut och jag vet inte vad som väntar. Kanske det också har att göra med att jag kommer ha "klarat mig" så pass långt, att nåt inom mig "släpper" efter det.

Nå, det löns väl inte att tänka så långt just nu. Då blir det bara en självuppfyllande profetia. Det som jag däremot borde tänka mera på är att hitta ett läge som är "mittemellan". Så att det inte blir perioder då jag är jätteproduktiv följt av perioder då ingenting går framåt för att hela kroppen är slutkörd. 

Vilket långt inlägg det här blev, men samtalet i går väckte så många tankar. Till veckoslutet ska jag läsa Heidi Hakalas Bara lite till och försöka fundera ut lite hälsosammare (arbets)vanor. Och så ska jag fundera över vad "att vara duktig" verkligen betyder för mig. 

Vad betyder "att vara duktig" för dig? Har du lärt dig att sätta gränser eller har du alltid vetat var gränsen för "för mycket" går?

24.10.2018 kl. 11:11

Halva oktober är förbi


Halva oktober är förbi. Mer än halva egentligen. 

***

I somras gav jag mig själv en deadline till min avhandling, jag hade tänkt ha klart vissa delar tills det, och den deadlinen är nu om en vecka. Nå, redan i somras skrattade jag och tänkte att det var en orimlig deadline. Och nej, jag kommer inte ha klart allt det jag tänkte jag skulle ha klart tills nästa vecka. Men jag är inte långt ifrån heller.

***

Halva oktober är förbi och jag har varit sjuk en hel del, den ena förkylningen efter den andra, plus nån släng av magsjuka/kräksjuka. Jag stressade sönder mig själv känns det som. Så nu är jag rätt slö, försöker bara få nånting gjort till avhandlingen framom att få allt gjort.

Halva oktober är förbi och jag känner mig halv. Halva jag är ännu fast i de akademiska kretsarna, andra halvan lever författarliv. Sånt går bra medan jag ännu har stipendier att betala räkningarna med, men så bra ser det inte ut sen efter januari. Då kommer jag ännu ha en fot kvar i det akademiska (avhandlingen kommer ju inte vara klar), men mitt författarliv kommer också behöva samsas med vad som ser ut att bli ett frilansarliv. Stressigt är det ju att inte veta hur det blir, men samtidigt är det en lättnad att vara så här långt med doktorandskapet. Visst kan det hända att det blir nån månads finansiering för avhandlingen ännu 2019, men det känns långt borta just nu. Just nu är jag bara färdig med allt vad det akademiska heter. 

***

Jag skulle ha velat köra NaNoWriMo fullt ut i november, men nu har jag bestämt att jag får vara nöjd med en halv insats. Jag siktar på en halv nano, 25 000 ord, så där så att jag ger mig själv lite extra tid till skrivandet och romanen, men inte så att det tar över allt. 

Men romanen går ju framåt och det är riktigt inspirerande. Och mellan feberfrossa och rinnande näsa så jobbar jag med avhandlingen också. Det var väl lite det vad jag ville ha sagt.

***

Jag är trött. 

19.10.2018 kl. 15:13

Nyhet! En skrivgrupp i Åbo: Fabriksförfattarna


Nu i höst har något spännande växt fram, och det har nu blivit Fabriksförfattarna i Åbo!

Vi är en grupp skrivande människor som alla har en egen relation till Arken, som ligger på Fabriksgatan i Åbo, och vi har sedan september träffats för att skriva, prata om skrivande och göra skrivövningar tillsammans. 

Nu finns vi också på Instagram och ni får väldigt gärna följa oss om ni är intresserade av vad en skrivgrupp i Åbo kan tänkas hitta på. Vi finns här: Fabriksförfattarna

 

Själv är jag alldeles lyrisk över att ha fått vara med och skapa det här skrivande sällskapet och att jag regelbundet får träffa andra skrivande människor. Ett sammanhang där jag får prata om skrivande och skapande är något jag inte direkt haft förr, i alla fall inte med den regelbundenhet som vår grupp erbjuder, så jag är jättetaggad! Jag hoppas också vi kommer kunna dela med oss av riktigt intressant material på vår instagram, så litteraturälskare kan vilja hålla ögonen öppna. <3

16.10.2018 kl. 13:45

Halverad som skrivande människa


50%
Det har hänt något i min avhandling. Det känns tydligare nu, troligen efter att ha hört orden från andras munnar redan ett par gånger. Nu jobbar jag på the big picture. Det är inte längre skriv ett kapitel, redigera ett annat. Det är en helhet jag jobbar på och försöker få ihop. 

På väggen bredvid mig har jag gjort upp en kalender över oktober, november, december och januari. Jag kryssar av dag för dag. Det var något vi gjorde redan när jag och studiekompisarna skrev gradu och skulle få det färdigt. Det var en slags skräckblandad förtjusning att kryssa över dagarna som gått, att känna hur sista-minuten-paniken växte. Nå, jag har ännu tid att jobba heltid med det här projektet, och även efter januari kommer jag jobba hårt med att få det klart. Men ändå. Jag kryssar över dag efter dag och försöker intala mig att jag nog kommit framåt i arbetet den här dagen också. 

50%
I andra halvan av mitt jag sitter författaren och tjatar att hon också vill ha tid. Men mitt författarjag får nöja sig med sena eftermiddagar och skrivpass på kvällen. Ibland också helger. Jag är med i en nystartad skrivargrupp, jag är väl Vice President eller så, och alla gånger hittills har jag skämts över hur mycket jag jobbat men hur lite jag har att visa upp. Hej, jag heter Emma, jag skriver en doktorsavhandling som inte är färdig ännu och jag har fyra romanmanus som bara ligger i skrivbordslådan och ett femte som jag nu jobbar på flera kvällar i veckan. Så mycket jobb, så mycket på hälft.

Jag försöker räkna sidor, ord, scener för att se hur långt jag kommit på romanmanuset som jag började skriva "på riktigt" i början av september. Över 5 veckor sedan. Någonstans i huvudet mullrar åskvädret som är den här romanen. Hela tiden nu.

100%
För hälften av min tid ska gå till avhandlingen är det tänkt, den andra halvan till mitt skrivande, min roman. Det är allt jag gör; jag bara läser och skriver. Det är så jag vill ha det, jag önskar bara att jag hade något mer att visa upp. Men det tar ännu tid.

Jag intalar mig: min tid kommer. 

11.10.2018 kl. 13:51

Bara en massa frågor


Hur mycket vågar jag lita på att det löser sig?

Att jag löser de problem jag har framför mig?

Hur mycket vågar jag lämna åt ödet?

Hur långt låter jag min rädsla gå?

Vågar jag lita på magkänsla eller kommer stressen tvinga mig längs med banor jag egentligen inte vill gå?

Ska jag våga satsa, ge allt, ge mig själv det jag allra högst drömmer om?

Vågar jag lita på det det löser sig?

Vågar jag lita på att chanserna kommer?

Vågar jag stå mitt kast om världen straffar mig för att jag väljer ett kreativt liv framom något annat?

Vågar jag värdera tid över pengar?

Vågar jag leva med kaos, låta kaos gå vid min sida?

Hur mycket vågar jag egentligen?

08.10.2018 kl. 14:03

En lagom arbetstakt


Det varierar rätt mycket hur mycket jag får gjort per vecka. Vissa veckor gör jag massor, andra mindre. Och jag tror det är rätt vanligt.

Förra veckan tänkte jag att "Nu ska jag JOBBA!" och körde "supermåndag" och "supertisdag" för att få jättemycket avklarat. Det slutade förstås med att jag kraschade mitt i veckan och fick sen ingenting mer gjort. 

Den här veckan bestämde jag att jag skulle vara snäll med mig själv. En okej arbetsvecka med en okej mängd jobb. Och så har jag tagit mig igenom hela veckan. Helt okej med jobb avklarat och en helt okej mängd jobb planerat för nästa vecka. 

Det borde ju vara självklart att inte ha som plan att jobba ihjäl sig. Speciellt då jag om och om igen lovat mig själv att jag inte ska ha ihjäl mig över den här avhandlingen. Små mål och inte för många mål per dag, liksom. Ska det vara så svårt? Tydligen har jag stint ti fata ibland.

Ja, ja. Nu ska jag se om jag orkar fixa något smått till avhandlingen ännu innan jag tar lagom mycket helg. 

21.09.2018 kl. 15:33

Söndagsstämning


Idag tänkte jag sitta och skriva. Kanske läsa ut boken jag började på igår. ​Men mest skriva. Pausa. Tänka. Låta orden komma som de kommer. Försöka att inte redigera.

I torsdags läste jag min Svärmorssvit i Pargas. Det gick bra, jag är riktigt nöjd. Det var mitt första riktiga "gig". Jag är ingen estradpoet, tyvärr. Mina dikter är inte skrivna för scen. Men ja, det var inte det som var grejen för mig nu i torsdags heller. Jag ville liksom veta om jag kunde läsa mitt material inför en publik. Utan tonårspojkeröst och darrande händer. Och jo, det kunde jag. Verkligen. Och det lättar inombords en hel del. Att jag vet att jag kan läsa mina egna texter på det där sättet. 

Nu ska jag återgå till romanen. Ute regnar det och jag har en kopp te. Det blir inte mer stämningsfullt än så.

09.09.2018 kl. 12:36

Ratatas höstlista och kvällens diktuppläsning!

 

Löven gulnar utanför mitt fönster. Det måste vara höst nu. 

Ikväll ska jag läsa upp min diktsvit inför en publik. Från början till slut, mina dikter, högt, helst med inlevelse, framför andra. Man kunde kanske tro att det är sånt jag gjort förr, men icke. Till Arvid Mörne-prisutdelningen läste jag två av dikterna, det skulle hållas kort och tur var det för jag var så jävla nervös. Scenskräck. 

Men idag är jag inte nervös. (Ja, jag har övat läsa högt här hemma.) När jag tackade ja i våras, försomras, när det nu var, så tänkte jag att jo, det här blir bra till hösten. Nu är diktläsningen ikväll, så nu måste det vara höst. 


Från min Insta igår kväll. Evenemanget är alltså ikväll. 

 

Och Ratatas höstlista fyller folk i. Det måste vara höst nu. Så jag fyller i den jag också!

 

Vad är dina mål i höst?

Att skriva så mycket som möjligt! Jag ska skriva och redigera avhandlingen, men också skriva en ny roman är det tänkt. Den jag ska få jobba med under Författarskolan.

Vad ser du mest fram emot?

Allt med Författarskolan! Så himla glad att jag får vara med! Och sen lite annat smått och gott som ännu planeras... 

Känner du dig klar med sommaren?

O, ja. Alltid. Hit med hösten nu. 

Hur såg din höst ut för ett år sedan?

För ett år sedan var jag i London på forskningsresa. Vilket förstås var fantastiskt, men jag var ännu väldigt osäker om vart avhandlingen var på väg och hade en ingrodd stress och ångest från forskningsresorna till Texas och Trinidad hösten 2016. Resultaten blev rätt tydliga: kvällen innan London fick jag ryggskott (eller något liknande, det förblev oklart) och satt vid akuten vid TYKS och medan jag var i London fick jag en konstig allergisk reaktion som gav mig utslag i hela ansiktet (jättefräscht alltså). Det var en hektisk höst och kroppen började protestera. 

Hur såg din höst ut för fem år sedan?

För fem år sen var det också en hektisk höst. Jag skulle skriva klart min gradu och gick från att ha lite material här och där till en 100-sidig text, vilket i dåläget var det längsta jag skrivit. Men examen fick jag sen lagom till födelsedag och jul. 

Vad var bäst och sämst med sommaren?

Resor och utfärder. Att träffa gamla, kära vänner och nya, härliga vänner. Skrivkursen på Nötö. Att bli antagen till Författarskolan. Och så fick jag en dikt publicerad i Presens här nu nyligen i augusti, så det blev en riktigt bra sommar! Sämst var ju hettan. Herregud, jag klarar inte av det. 

Vad för kultur har du tänkt konsumera i höst?

Romaner, kanske någon diktsamling. Det var prat med en vän om att eventuellt se Taru sormusten herrasta på Åbo stadsteater. Allt är lite öppet ännu, men det blir nog bra tror jag.

Vad blir ditt mest använda plagg i höst?

Jag hoppas att det blir mina klänningar i tjockare material. Sommarklänningar är trevliga, men höstklänningar till vardags är min grej.
Fast hemma blir det mest mysbyxor och t-skjorta.

06.09.2018 kl. 11:47

Tårar


Jag har känt mig nära till tårar hela helgen och det fortsätter även i dag. Första helgen av Författarskolan är över och jag känner det ordlösa så starkt, så starkt. Jävlar, här ska skrivas! Och gestaltas! Och gråtas, troligen. 

Jag är på rätt plats. Det är rätt tid.

Det är en sån frihet att snacka intuition. Det ligger så långt borta från min vardag, men det är precis vad jag behöver. 

Det är ordlöst men det är fysiskt.

Tårarna kommer. 

03.09.2018 kl. 11:43


 

Hej!

Emma Kanckos heter jag och jag är en 29-årig litteraturälskare som jobbar på min doktorsavhandling i litteratur vid engelska språket och litteraturen vid ÅA. Bor i Åbo, är hemma från Pedersöre.

Min svärmorssvit vann mig andra pris i Arvid Mörne-tävlingen 2018!
Läs dikterna här

Jag går Författarskolan 2018-2019.

Jag är medgrundare till skrivgruppen Fabriksförfattarna.

Här finns jag på Instagram.

Välkommen!

- Emma

emmakanckos (at) hotmail.com

 

P.S. Älskar NaNoWriMo! På deras sida hittar ni mig som Abrandnewname

 

Kategorier

Senaste kommentarer