Det går bra nu


Ja, jag medger: det är lugnt på bloggen. Men det har förstås en orsak. Jag har gått och blivit översättare, tydligen. 

Än så länge ramlar det inte in särskilt mycket jobb eller pengar, men lite jobb har jag fått. Och jag har budgetat för min livssituation de kommande månaderna, så, ja... Jag har det riktigt bra! Jag bollar visserligen avhandling, roman och översättning, men jag försöker ta det lugnt och göra allt i min egen takt. Än så länge går det riktigt bra (men som sagt, har inte så hiskeligt många översättningsjobb ännu).

Det är lite spännande att det blev så här. Att mina språkstudier ändå kommer till användning. Och att det är så här de kommande månaderna ser ut. Jag är väldigt optimistisk, även om jag bestämt att jag måste se överhelheten med översättning/inkomst/avhandling/roman senast i höst. Kanske försöka få ett deltidsjobb om det behövs. Men tills vidare är allt okej. Riktigt bra.

Jag är så sjukt tacksam och löjligt glad över hur saker och ting ordnar sig. Jag känner också att jag kan ge mig själv en liten klapp på axeln, för något av allt det här är ju också tack vare mig. Allt har inte att göra med mina privilegier och förutsättningar. En orsak till att det går bra nu har faktiskt att göra med att jag gjort en del smarta val också. Så tänker jag i alla fall. Sedan jag valde att satsa på en skrivkarriär har pusselbitarna börjat falla på plats. Det är helt galet, men jag känner att jag är på väg. Jag jobbar med passion. Jag är lycklig.

Peppar, peppar, ta i trä att det fortsätter såhär. Motstånd och kaos är förstås en del av livet, men på det stora hela hoppas jag att jag kan fortsätta längs med den här vägen.

Nu blev det otroligt jag-centrerat och flummigt. Vi avslutar här med en bild på mig i råddig måndagfrisyr (bilden är alltså från igår) och mina två jobbdatorer (en till frilansandet - mitt översättningsminne kräver Windows - och min gamla Mac till avhandlingen och kreativt skrivande):

02.04.2019 kl. 12:29

En författare läser ju mycket


En författare ska läsa mycket. Så står det i så gott som alla handböcker om skrivande. Så säger de flesta författare.

Men jag är så missnöjd med mitt läsande hittills i år! Fyra böcker har jag tagit mig igenom, lika många är på hälft och ska läsas ut (så småningom, någon gång) och några är påbörjade men lagda tillbaka i bokhyllan (och en ska tillbaka till Åbo stadsbibliotek oläst... Den boken var skriven av Jörn Donner - förlåt, Jörn). 

Jag har ett mål på att läsa 40 böcker i år, men snart är ju mars förbi och då har en FJÄRDEDEL AV ÅRET gått. Vart har tiden tagit vägen? Nå, hittills har året sett ut så här, ungefär: Skrivliv, prokrastinering, avhandling, prokrastinering, jobbsökning, papperskrig med TE-byrån, prokrastinering, skrivliv. Romanen har fått mycket kärlek (och pengar!), men det har blivit väldigt lite läsning (och väldigt lite avhandling, haha, jag kommer aldrig få den klar). 

Okej, så jag hinner ännu läsa ikapp mig. Bara jag får någon ordning på min vardag så hoppas jag hitta en läsrutin igen.

Kanske kör jag någon läsmaraton senare i sommar. 

Kan någon rekommendera snabblästa böcker så jag får fart på läsningen? 


Haruki Murakami tycker också att författare ska läsa mycket. 

20.03.2019 kl. 15:22

Jag fick stipendium för min bok!


Jag höll på att printa ut mitt råmanus till romanen då jag än en gång sneglade på emailen. Och där fanns det plötsligt, från Svenska kulturfonden, alldeles tydligt: Ansökan nr 147156 beviljad. Jag hade fått stipendium från kulturfonden! För min roman! 

Så galet och härligt och fantastiskt! En summa på 2000e ska landa på mitt konto och ska stöda mig i redigeringen av min roman (vilken jag alltså samtidigt som mejlet kom höll på att printa ut)! Det var som menat!

Det är första gången jag sökt om bidrag för litterärt arbete från kulturfonden OCH ANSÖKAN BLEV BEVILJAD! Herregud, vilken lycka!

Om det finns nyfikna som undrar vad jag skrivit i min projektansökan så handlar det alltså om en redigeringsperiod för romanen. Jag tror att det vägde tungt att jag fick 2:a pris i Arvid Mörne-tävlingen ifjol och att jag hade utomordentligt häftiga personer som mina referenser. Men jag nämnde förstås att jag går Författarskolan och att jag är med i skrivgruppen Fabriksförfattarna. Och att jag helt enkelt tänker skicka in den här boken till förlag när jag väl är klar.

Det här ska bli min debutroman. 


Blev så himla glad av att få stipendium FÖR MIN BOK!

15.03.2019 kl. 11:44

Att ta plats (på scen) - Poetry Pub 6.3


I onsdags var jag poet. Jag var på open mic på Poetry Pub. 

Att ta plats kommer inte naturligt. Att frivilligt ställa mig på scen kommer inte naturligt. Inte heller att dela med mig av nåt kreativt, sånt jag länge bara för mig själv. Tusentals ord som förblir fångna i skrivbordslådan. Dikter, noveller, romanmanus som aldrig kommer finnas för nån annan än mig själv. 

Men i onsdags steg jag fram på scen. Läste en dikt som (i min mening) inte var särskilt bra, men det spelade ingen roll. Jag ville ta plats. Jag ville öva att stå framför andra och inte gå sönder.

Att ta plats kom inte naturligt. Det tycktes aldrig finnas plats för mig. Det fanns ingen plats att få. Bara att ta.

Jag vill ta plats inom den finlandssvenska litteraturen. Jag tänker inte bli förbisedd. Jag har för mycket att ge.

Jag tänker ta plats.

Tack Lotta Palmgren för fotot!

08.03.2019 kl. 12:39

Så många bollar att hålla reda på


Jag har tänkt skriva ett inlägg i några dagar nu, men varje gång jag börjar så blir jag helt stirrig. Ska jag verkligen lägga "skriv ett blogginlägg" på min att-göra-lista också?

Februari håller på att bli allt och ingenting. Det är mycket spring hit och dit, möten och telefonsamtal, mejl och blanketter. Jag bollar pappersarbete på flera håll, jag bollar förhandlingar till ett stundande frilansliv, jag bollar femtielva olika grejer jag borde göra till min doktorsavhandling och jag bollar med skrivandet till romanen.

Är det konstigt att jag börjar bli lite virrig i hjärnan? 

Det går ändå framåt, speciellt med romanen. Jag hade två veckors writer's block efter förra inlämningen (som var i slutet av januari), men nu har nånting lossnat. Nu skriver jag igen. Jag hade tänkt få råmanuset klart i mars och, ja, kanske finns det ännu en chans att jag faktiskt får det färdigt så pass snart. Sen har jag en del luckor att fylla i och scener att skriva om, men det räknar jag som en del av grovjobbet till en kreativ bearbetning. 

Men jag vill inte ta ut nåt i förskott. Februari är inte över än och jag har ännu många saker att pricka av på min lista. Att inte stressa ihjäl mig är en av dem. 

21.02.2019 kl. 14:16

Om män och deras fiktiva kvinnor


Jag läser en hel del Buzzfeed-artiklar. Det är underhållning och det kan leda till nån skrividé ibland, men ska förstås inte tas på blodigt allvar.

I dag kom jag över en artikel (som jag nog läst tidigare i nåt format antar jag) om misstag manliga skribenter gör när de skriver om fiktiva kvinnor. Läs HÄR.

Den kanske kändaste inlägget på tumblr då det kommer till det här ämnet. Vet däremot inte om det faktiskt är på riktigt?! 

Nu måste jag väl påpeka att jag tycker att män kan skriva om kvinnor och kvinnor kan skriva om män. Skrivandet för mig i alla fall är om nåt större än så, att det handlar om att skriva om människor. Jag har själv haft både manliga och kvinnliga karaktärer (också nån icke-binär) i mina texter, men sen om det blivit bra eller inte så kan jag inte i det här skedet avgöra.

Jag fnissar nog till en hel del då jag läser Buzzfeed-artikeln, men det är just det den är till för. Den är underhållning. Och på rak arm kan jag väl inte nu genast komma på nån bok jag verkligen tyckte illa om just på grund av det här temat, även om jag i mitt huvud döpt om Kjell Westös Den Svavelgula Himlen till Jag, Stella och Min Penis (men det är nog en annan historia och ett annat tema).

Vad har ni att säga om såna här artiklar? 

08.02.2019 kl. 12:52

Gårdagens Poetry Pub i Åbo


Efter en tung arbetsdag (avhandling, jobbsökning, tupplur) slängde jag i mig en Panadol 1g och stack till Skärgårdsbaren för lite träff med Fabriksförfattarna och Poetry Pub! En riktigt prima kväll! Ni får rätta mig om jag har fel, men energin i baren var så positivt laddad att det var svårt att inte bli helt bubblig, glad och sådär finlandssvenskt jättetrevlig som jag rätt sällan blir. Kan också ha nåt att göra med a) förkylning på kommande b) 1g Panadol i systemet c) en old school whiskey cola och mojito.

Men det jag vill säga är att det var länge sen jag kände mig som om jag faktiskt platsade in nånstans. ​Omringad av kanske 90% litteraturvetare som var yngre än mig kände jag mig så hoppfull till poesi och skrivande och skrivande människor att jag än en gång fick fråga mig att why God why bytte jag aldrig till litteraturvetenskap när jag studerade? Då skulle jag minsann inte sitta här med en ännu oklar doktorsavhandling i engelska.

På gott humör som jag var passade jag på att komma upp på scen då det bads om försökskaniner till en iscensatt autofiktiv scen. Nu undrar jag om jag inte borde ta mig upp på scen nästa gång också och utnyttja det där med Open Mic. Kunde bli kul. Kunde bli en chans för mig att unleash my inner mean girl, men genom poesi förstås. Vad tror ni? 

Jag satt passligt mitt i publiken och fick en helt okej blid av de inbjudna gästerna Heidi von Wright och Jolin Slotte och konferencier Roxanna Fellman.

07.02.2019 kl. 12:50

Spännande tider


Ja, nu har jag inte bloggat på länge känns det som. 

Julen kom och gick, ryggen var ett helvete, men nu är den bra igen och jag har en nyfunnen glädje i att röra på mig vilket jag definitivt har utnyttjat denna evighetslånga januari. Ut och gå, varje dag, för att varje dag försöka få lite solljus (eller i alla fall naturligt ljus) i ansiktet. 

Men det är spännande tider. 

Avhandlingen redigeras lite i taget och jag har väl insett att min dröm om en doktorsexamen innan 30 är liiite överdrivet. Jag fyller 30 i år, i december, men trots att jag ska försöka mitt bästa att få allt klart i år så tvivlar jag att det finns ett disputationsdatum åt mig under 2019. 

Arbetslös blir jag ju också snart - på fredag, faktiskt. Slut på stipendier, i alla fall för stunden. Jag blir arbetslös, men inte sysslolös. Utan inkomst i alla fall tills det finns nåt att skörda från frilanslivet och det livet tänker jag börja med nu genast i februari, så vi får se vad det blir! 2019 är lite av ett "mellanår", lyckas jag inte balansera mina inkomster och utgifter tills slutet av året får jag ju lov att byta riktning. 

Så många frågetecken, så många tankar... 

Jag skriver min bok. Den blir inte alls som jag tänkt mig i  juli-augusti, men jag fick bekräftat att den ändå har den där känslan jag försökte fånga när handledaren använde just precis de ord jag tänkt men aldrig uttalat när hon beskrev min roman. Nu skriver jag vidare och siktar på ett färdigt råmanus tills nångång i mars, ungefär.

Och den blir så jävla bra, ska jag säga. Det här är verkligen nåt som kunde bli min debutroman.

28.01.2019 kl. 16:39

När kroppen säger ge upp nu, ta jullov


Förra veckan var en tankeställare, med högt blodtryck och sånt, så jag fick börja fundera vad jag egentligen håller på med.

Den här hösten har jag varit förkyld titt som tätt och kroppen har protesterat med både det ena och det andra. Men som om det inte var tillräckligt har jag den här veckan ätit en massa värkmedicin för att ryggen sa fuck this shit den också. Jag har alltså inte haft problem med ryggen sen förra hösten (och då  för första gången) då jag kvällen innan jag skulle på forskningsresa till London knappt slapp upp ur sängen för att det plötsligt gjorde så ont.

Nå, över ett år har allt varit bra, men under helgen satt jag snett på tåget från Författarskolanhelgen i Karis (satt bredvid en lång och bred karl och själv är jag ju inte heller petit så det var trångt och obekvämt = satt lutad mot fönstret = ryggen klagade redan följande morgon).

Ja, ja. Jag fyllde ju 29 förra helgen också, så det är väl ålderskrämpor. 

Long story short, jag tar jullov nu. 

20.12.2018 kl. 14:35

Jag kraschar


Alltså den här veckan. Alltså den här hösten. Alltså det här året.

Alltså det här livet.

I måndags kraschade jag i en storm av tårar och, passligt nog hos läkaren, med alldeles för högt blodtryck.

Den här veckan var det meningen jag skulle få en massa gjort och delta i ett och annat. Nu pausar jag upp i stället. Känner efter. Kör mindfulness och allt sånt. Tar pulsen. 

Har hörlurarna på och lyssnar på Great Wild Open med Thirty Seconds to Mars. På repreat. 

Det här året har det blivit så mycket av allt och det kulminerar nu. I fredags gratulerade min ena handledare mig för att jag fått ihop hela manuset till min avhandling. Så gott som hela avhandlingen har blivit skrivet de senaste två åren. 300 sidor avhandling, plus 300 sidor bilagor. Som handledaren sa, Det är ju i princip två avhandlingar. Det krävs ännu redigering, men allt som ska finnas finns där. Så grattis till mig, jag är på väg att få ihop det. Och samtidigt rasar jag samman. 

Men nånstans mellan alltsammans kikar jag på mitt romanmanus. Jag skriver och kiknar av skratt. Jag tycker det blir jättekul. Jag skrattar åt mina egna skämt. Nå, om ingen annan tycker det är kul så tycker jag det i alla fall. Jag skriver vidare. It sets me free

 

Men jag hoppas på ett lite lugnare 2019. För hoppas kan man. 

12.12.2018 kl. 14:41

Ingen vinnare, men flera "wins"


Så... Det gick inte så bra med årets NaNoWriMo-försök att nå 25 000 ord. Livet tog över --- och det är helt okej! Imorgon ska jag dessutom iväg och hälsa på en vän över helgen, så min statistik ser inte ut att bli bättre. Men jag tänker ta med mig min anteckningsbok och skriva medan jag reser!


Inte direkt nån vinnande statistik eller graf för min del i år.

Jag har skrivit knappt 15 000 ord. Plus det jag hade innan gör att jag är ungefär i mitten av min berättelse. Längs med skrivandet har både fokus och genre ändrat en del och jag har fått höra att min berättelse är rolig. Jag! Rolig! Jag -- en humorist!

Egentligen vet jag inte varför det var så konstigt för mig att medge att det finns en hel del humor i min berättelse. Min röst har alltid varit lite humoristisk då jag skriver. Och till min avhandling undersöker jag en författare som också skrev roligt. Och i mina tidigare studier har jag där också fastnat för de roliga författarna. Kanske går det tillbaka ända till barndomen då jag älskade amerikanska sit coms (det gör jag visserligen ännu) och lärde mig engelska som 5-åring när jag glodde på Cartoon Network. Jag hade tänkt skriva om röda trådar genom min karaktärs liv i min bok, men i stället hittade jag en röd tråd i mig själv. 

Samtidigt är jag så fruktansvärt nöjd med mitt skrivande just nu. Detta trots att jag knappt skrivit alls på en vecka. En känd Instagrammare som försöker bli publicerad författare hade idag i sina Stories att hon verkligen hoppats på en "win" i år när det gällde hennes kreativa liv. Året börjar lida mot sitt slut och det är helt rimligt att börja kika på det som hänt de föregående månaderna. 

Jag kanske inte blev nån NaNoWriMo-vinnare, men jag tror ändå jag fått min beskärda del av "wins" det här året med Arvid Mörne-priset och Författarskolan. Det har gått framåt i min så kallade författarkarriär och jag är redan nu jättetaggad inför vad 2019 kommer bli. Jag hoppas det fortsätter på samma spår, för mitt hjärta säger mig att jag hittat rätt -- och mitt hjärta säger att jag får våga hoppas på att det blir ännu bättre. 

28.11.2018 kl. 12:09

Det onödigaste och det viktigaste som finns


Det är inte alltid lätt att motivera varför jag skriver. Jag tror alla som skriver har nån motivering som de formulerat efter ett tag. För efter ett tag dyker frågan "Varför?" alltid upp och har man otur följs den av ett dåligt undangömt fnys. Ibland kanske inte undangömt alls. 

För att skriva en bok, en roman, kan verka som det onödigaste som finns. Ingen ber dig skriva den och det kan hända att ingen nånsin läser den. Att skriva en bok är inte samma sak som att bygga hus, eller rädda liv som läkare, eller vara lärare. 

Men en bok kan bli ens hem, den kan rädda ens liv och den kan vara en lärare. 

Som tur finns det också människor som blir väldigt positivt inställda till att man skriver. Jag kan väl bara låta cynisk ibland för det tog mig rätt länge innan jag stötte på den här sortens människor.

Men att skriva är också det viktigaste som finns. Att skapa, att ge andra underhållning och/eller öppna läsare/publiken till nya insikter och nya världar. 

Så ja, det händer att jag säger att skriva är onödigt. Men det är bara för att jag inte hunnit poängtera att det också är viktigt. Det är båda, samtidigt, för att dubbeltänk är möjligt. 

Bild från sidan "The Best Movie Lines" på Facebook.

Nu är jag inget stort Marvel-fan, men klart att jag inser att Stan Lee var en jätte i världen. Och citatet på bilden påminner mig om hur viktigt det är med underhållning. Med att skriva.

Så varför skriver jag? Jag skriver för att det är den jag är, jag är en skrivande människa och det här är vad jag ska göra med mitt liv. Det är en självklarhet som jag bara på senaste år börjat säga högt. Jag har en författarsjäl och när man berättar för världen och universum vad ens dröm är så är kan universum vara väldigt tillmötesgående. Jag skriver för att det inte finns en Plan B, inte egentligen. 

13.11.2018 kl. 16:05

Arg och ångestladdad måndag


Så här måndagen efter en händelserik vecka så är jag rätt trög. Jag sneglar på avhandlingen och suckar, flyttar runt lite material i hopp om att texten magiskt ska bli bättre. Jag skulle vilja ta en djupdykning in i mitt romanmanus, men faktum är att jag är alldeles för arg och ångestladdad. Min ilska blir till vansinnigt våldsamma tankar samtidigt som ångesten lamslår. 

Det är inte alls så jag ville inleda veckan, speciellt då jag var så glad över att ha varit på Helsingfors bokmässa. Men det positiva idag är att det sker saker på Fabriksförfattarnas instagramkonto, så dit tycker jag ni ska klicka er och dela med er av lite kärlek. <3 

29.10.2018 kl. 14:15

Det här med bokmässan


Jag hade skrivit in Helsingfors bokmässa i kalendern (och bujon, ja - jag har dubbla) redan nångång i somras. Bokmässan, likt den i Åbo, är liksom nåt jag alltid är medveten om numera. Men att ta sig dit har det blivit sämre med de senaste åren. I år var jag visserligen sjuk under Åbo bokmässa och hade faktiskt tänkt gå, men Helsingfors bokmässa har jag faktiskt bara varit på en gång - för fyra år sedan! (Göteborgs bokmässa har jag ännu inte besökt en endaste gång även om den också lockar varje år.) 

Skärmdump från evenemanget på Facebook.

Så i år då? Nå, jag har tvekat. Jag har varit lite rädd att jag skulle lägga för stor press på mig själv om jag for. Rädd att jag skulle se alla som fått sina böcker publicerade och börja jämföra och fundera, när är det min tur? Kommer det hända? Borde jag jobba snabbare, hårdare, effektivare?

Jag var inställd på att stanna hemma. Ojade för mig själv (på skämt) att universum ger mig en signal om jag ska dit. Och så gick jag och vann Tua Forsströms senaste diktsamling och två biljetter till bokmässan från Förlaget. Jag hade spanat in diktsamlingen sedan tidigare, tänkt att jag skulle köpa den eller i alla fall låna på biblioteket, men så kom den där tävlingen emot (som jag valde att delta i och sedan glömde jag bort hela grejen). 

Nu ser det ändå ut som att jag och L far på bokmässa på lördag. Jag börjar känna mig allt mer ivrig för jag tycker ju trots allt om bokmässor. Även om jag blir helt slutkörd av att se så mycket folk. Men det blir nog bra. Jag ska ta tillfället i akt och köpa några böcker :) 

Är nån annan på väg på bokmässan på lördag? 

26.10.2018 kl. 10:29

Vad jag är DUKTIG!


I går kväll spenderades vid Åbo Svenska Teater/café Tiljan på Nu Imorron - Prestationssamhällets baksida med Eva Frantz och Heidi Hakala, och Lotta Palmgren som moderator. Det var ett jätteintressant samtal och jag berördes av hur öppna både Eva och Heidi var om att vara duktig, om prestationskrav och om att bli utbränd. Eller som Heidi påpekade, om utmattningsdepression. 

Skärmdump från evenemanget på Facebook.

Jag satt i publiken och såg mig runt. Där fanns många som jag antog kände igen sig. Sen tänkte jag, finns det såna som inte känner igen sig? Och sen även, tänk om jag är en av de få som bokstavligen känner igen sig? 

Det spelar ingen roll hur många det egentligen var, eller jo, för jag tror ändå att det var många av oss i publiken som visste precis vad de på scenen pratade om. Men det jag vill komma till är att jag insåg att jag faktiskt visste vad de pratade om. Det var så mycket som mitt inre jag satt och prickade av, "Jepp, det där känner jag igen, och det där, och det där"... Och ändå - ändå - är vägrar jag säga att jag varit/är utbränd på nåt vis. För jag är ju bara trött. Men kanske jag går nära gränsen till att det blir "för mycket". 

Jag kan bläddra tillbaka i kalendern och märka att "Jaha, där hade jag en svacka då jag inte fick något gjort". En vecka här eller en vecka där. Det handlar om svackor. Men i perioden november-december-januari 2016-2017 så fick jag ingenting gjort. Allt var bara mörkt då. Och nu i höst har det tagit mig tre månader att få gjort ett jobb som kanske borde ha tagit ett par veckor. Är det fortfarande svackor om det är tre månader? 

Jag har intalat mig att jag inte tänker bli utbränd av min avhandling. Att jag inte tänker låta det gå så långt. Samtidigt vet jag att dagen efter att jag haft min doktorsdisputation kan bli mörk. Riktigt jävla mörk. För det är då över 10 år av akademiska studier tar slut och jag vet inte vad som väntar. Kanske det också har att göra med att jag kommer ha "klarat mig" så pass långt, att nåt inom mig "släpper" efter det.

Nå, det löns väl inte att tänka så långt just nu. Då blir det bara en självuppfyllande profetia. Det som jag däremot borde tänka mera på är att hitta ett läge som är "mittemellan". Så att det inte blir perioder då jag är jätteproduktiv följt av perioder då ingenting går framåt för att hela kroppen är slutkörd. 

Vilket långt inlägg det här blev, men samtalet i går väckte så många tankar. Till veckoslutet ska jag läsa Heidi Hakalas Bara lite till och försöka fundera ut lite hälsosammare (arbets)vanor. Och så ska jag fundera över vad "att vara duktig" verkligen betyder för mig. 

Vad betyder "att vara duktig" för dig? Har du lärt dig att sätta gränser eller har du alltid vetat var gränsen för "för mycket" går?

24.10.2018 kl. 11:11


 

Hej!

Emma Kanckos heter jag.

29-årig litteraturälskare som skriver skönlitterärt.

Jobbar med översättning och skriver en doktorsavhandling.

Bor i Åbo, är hemma från Pedersöre.

 

Min svärmorssvit vann mig andra pris i Arvid Mörne-tävlingen 2018!
Läs dikterna här

Jag går Författarskolan 2018-2019.

Jag är medgrundare till skrivgruppen Fabriksförfattarna.

Här finns jag på Instagram.

Välkommen!

- Emma

emmakanckos (at) hotmail.com

Kategorier

Senaste kommentarer