Feedback


I går fick jag mer feedback på romanen jag skriver. Första gången jag fick det var i september och då blev det en (väldigt nyttig) diskussion om struktur. I går blev det mera prat om karaktärerna och handlingen.

Jag hade läst mina inlämnade sidor innan feedbacksamtalet och den läsningen fick mig att skämmas till den grad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Vem skriver sånt här? Hur kan nån läsa det här och tycka det är bra?

Men vet ni, jag fick så många fina kommentarer att jag knappt kunde hålla mig för skratt. Det är nåt när en person läser mina egna ord åt mig, och den personen skrattar och tycker det är jättebra, då kan jag inte hålla mig för skratt. Det är en lättnad. Att det jag skrivit tydligen också är roligt hade jag inte tänkt på, men det löns att tänka på. Det och alla andra kommentarer jag fick. 

Det är nytt att få feedback på nåt jag skrivit i ett så här tidigt skede, men jag har ju snabbt insett att det är värt så himla mycket! Och det är ju helt bra att våga släppa taget om ens egna skriverier. Det är bra att få kommentarer och det är bra att höra av nån annan vad som funkar.

Så just nu känns allt bara så otroligt bra. Jag ska försöka hålla tag i den här känslan för jag vet ju att snart rasar självförtroendet igen. Kanske är det bara så det är med skrivande. Att ena stunden tycker man att nåt är jättebra, i andra så vill man bara printa ut alltsammans så att man kan ordna en fin brasa dit ute på gården. Eller kanske det bara är jag.

Brukar ni andra som skriver låta andra läsa era texter? I vilket skede låter ni andra läsa i så fall? 

igår kl. 13:43

Halva oktober är förbi


Halva oktober är förbi. Mer än halva egentligen. 

***

I somras gav jag mig själv en deadline till min avhandling, jag hade tänkt ha klart vissa delar tills det, och den deadlinen är nu om en vecka. Nå, redan i somras skrattade jag och tänkte att det var en orimlig deadline. Och nej, jag kommer inte ha klart allt det jag tänkte jag skulle ha klart tills nästa vecka. Men jag är inte långt ifrån heller.

***

Halva oktober är förbi och jag har varit sjuk en hel del, den ena förkylningen efter den andra, plus nån släng av magsjuka/kräksjuka. Jag stressade sönder mig själv känns det som. Så nu är jag rätt slö, försöker bara få nånting gjort till avhandlingen framom att få allt gjort.

Halva oktober är förbi och jag känner mig halv. Halva jag är ännu fast i de akademiska kretsarna, andra halvan lever författarliv. Sånt går bra medan jag ännu har stipendier att betala räkningarna med, men så bra ser det inte ut sen efter januari. Då kommer jag ännu ha en fot kvar i det akademiska (avhandlingen kommer ju inte vara klar), men mitt författarliv kommer också behöva samsas med vad som ser ut att bli ett frilansarliv. Stressigt är det ju att inte veta hur det blir, men samtidigt är det en lättnad att vara så här långt med doktorandskapet. Visst kan det hända att det blir nån månads finansiering för avhandlingen ännu 2019, men det känns långt borta just nu. Just nu är jag bara färdig med allt vad det akademiska heter. 

***

Jag skulle ha velat köra NaNoWriMo fullt ut i november, men nu har jag bestämt att jag får vara nöjd med en halv insats. Jag siktar på en halv nano, 25 000 ord, så där så att jag ger mig själv lite extra tid till skrivandet och romanen, men inte så att det tar över allt. 

Men romanen går ju framåt och det är riktigt inspirerande. Och mellan feberfrossa och rinnande näsa så jobbar jag med avhandlingen också. Det var väl lite det vad jag ville ha sagt.

***

Jag är trött. 

19.10.2018 kl. 15:13

Nyhet! En skrivgrupp i Åbo: Fabriksförfattarna


Nu i höst har något spännande växt fram, och det har nu blivit Fabriksförfattarna i Åbo!

Vi är en grupp skrivande människor som alla har en egen relation till Arken, som ligger på Fabriksgatan i Åbo, och vi har sedan september träffats för att skriva, prata om skrivande och göra skrivövningar tillsammans. 

Nu finns vi också på Instagram och ni får väldigt gärna följa oss om ni är intresserade av vad en skrivgrupp i Åbo kan tänkas hitta på. Vi finns här: Fabriksförfattarna

 

Själv är jag alldeles lyrisk över att ha fått vara med och skapa det här skrivande sällskapet och att jag regelbundet får träffa andra skrivande människor. Ett sammanhang där jag får prata om skrivande och skapande är något jag inte direkt haft förr, i alla fall inte med den regelbundenhet som vår grupp erbjuder, så jag är jättetaggad! Jag hoppas också vi kommer kunna dela med oss av riktigt intressant material på vår instagram, så litteraturälskare kan vilja hålla ögonen öppna. <3

16.10.2018 kl. 13:45

Halverad som skrivande människa


50%
Det har hänt något i min avhandling. Det känns tydligare nu, troligen efter att ha hört orden från andras munnar redan ett par gånger. Nu jobbar jag på the big picture. Det är inte längre skriv ett kapitel, redigera ett annat. Det är en helhet jag jobbar på och försöker få ihop. 

På väggen bredvid mig har jag gjort upp en kalender över oktober, november, december och januari. Jag kryssar av dag för dag. Det var något vi gjorde redan när jag och studiekompisarna skrev gradu och skulle få det färdigt. Det var en slags skräckblandad förtjusning att kryssa över dagarna som gått, att känna hur sista-minuten-paniken växte. Nå, jag har ännu tid att jobba heltid med det här projektet, och även efter januari kommer jag jobba hårt med att få det klart. Men ändå. Jag kryssar över dag efter dag och försöker intala mig att jag nog kommit framåt i arbetet den här dagen också. 

50%
I andra halvan av mitt jag sitter författaren och tjatar att hon också vill ha tid. Men mitt författarjag får nöja sig med sena eftermiddagar och skrivpass på kvällen. Ibland också helger. Jag är med i en nystartad skrivargrupp, jag är väl Vice President eller så, och alla gånger hittills har jag skämts över hur mycket jag jobbat men hur lite jag har att visa upp. Hej, jag heter Emma, jag skriver en doktorsavhandling som inte är färdig ännu och jag har fyra romanmanus som bara ligger i skrivbordslådan och ett femte som jag nu jobbar på flera kvällar i veckan. Så mycket jobb, så mycket på hälft.

Jag försöker räkna sidor, ord, scener för att se hur långt jag kommit på romanmanuset som jag började skriva "på riktigt" i början av september. Över 5 veckor sedan. Någonstans i huvudet mullrar åskvädret som är den här romanen. Hela tiden nu.

100%
För hälften av min tid ska gå till avhandlingen är det tänkt, den andra halvan till mitt skrivande, min roman. Det är allt jag gör; jag bara läser och skriver. Det är så jag vill ha det, jag önskar bara att jag hade något mer att visa upp. Men det tar ännu tid.

Jag intalar mig: min tid kommer. 

11.10.2018 kl. 13:51

Bara en massa frågor


Hur mycket vågar jag lita på att det löser sig?

Att jag löser de problem jag har framför mig?

Hur mycket vågar jag lämna åt ödet?

Hur långt låter jag min rädsla gå?

Vågar jag lita på magkänsla eller kommer stressen tvinga mig längs med banor jag egentligen inte vill gå?

Ska jag våga satsa, ge allt, ge mig själv det jag allra högst drömmer om?

Vågar jag lita på det det löser sig?

Vågar jag lita på att chanserna kommer?

Vågar jag stå mitt kast om världen straffar mig för att jag väljer ett kreativt liv framom något annat?

Vågar jag värdera tid över pengar?

Vågar jag leva med kaos, låta kaos gå vid min sida?

Hur mycket vågar jag egentligen?

08.10.2018 kl. 14:03

Jag vet vad jag skriver nu


Det är slutet av september och det är fyra veckor sedan Författarskolan började. 

Jag har lite svårt att sammanfatta vad som hänt på sistone, men efter att jag fått feedback i tisdags fick jag ny energi och nu brinner det i författarsjälen igen. Jag höll på att gå vilse i min egen roman men nu reder jag upp situationen och ger mig själv välbehövd struktur. Och nya scener fortsätter komma. Karaktärerna är vid liv. Jag tror jag faktiskt vet vad jag skriver nu. 

Det här blir annorlunda från mina tidigare manus som så tydligt hade början, mitt och slut. I dem gick jag inte vilse. Nog för att den här berättelsen har början, mitt och slut den också, men... Det är annorlunda nu. Berättelsen är min lilla skatt som jag har svårt att sätta ord på men jag försöker i alla fall eftersom det faktiskt är någon som frågar vad det är jag skriver. Och min skatt glimrar till när jag möts av positiv feedback och uppmuntrande ord. Hjärtat bultar lite extra hårt för min roman nu. Det bultar för skrivandet, skrivande människor och framför allt bultar det för Författarskolan. 

28.09.2018 kl. 11:35

En lagom arbetstakt


Det varierar rätt mycket hur mycket jag får gjort per vecka. Vissa veckor gör jag massor, andra mindre. Och jag tror det är rätt vanligt.

Förra veckan tänkte jag att "Nu ska jag JOBBA!" och körde "supermåndag" och "supertisdag" för att få jättemycket avklarat. Det slutade förstås med att jag kraschade mitt i veckan och fick sen ingenting mer gjort. 

Den här veckan bestämde jag att jag skulle vara snäll med mig själv. En okej arbetsvecka med en okej mängd jobb. Och så har jag tagit mig igenom hela veckan. Helt okej med jobb avklarat och en helt okej mängd jobb planerat för nästa vecka. 

Det borde ju vara självklart att inte ha som plan att jobba ihjäl sig. Speciellt då jag om och om igen lovat mig själv att jag inte ska ha ihjäl mig över den här avhandlingen. Små mål och inte för många mål per dag, liksom. Ska det vara så svårt? Tydligen har jag stint ti fata ibland.

Ja, ja. Nu ska jag se om jag orkar fixa något smått till avhandlingen ännu innan jag tar lagom mycket helg. 

21.09.2018 kl. 15:33

Jag skriver och jag vet inte vad det blir


Emellanåt vet jag inte alls vad jag håller på med. Nya romanen är kaotisk och omöjlig, men jag tror det kan bli precis en sån där bok jag själv så gärna vill läsa. Inte bara eskapism (vilket förstås är bra det med och är något jag behöver med jämna mellanrum), men att det här i stället blir något som lämnar kvar och bäddar in sig i mitt dna. Ja, jag vet inte riktigt vad jag skriver. 

Jag har funderat lite på romanen Professorn som ligger och vilar nu. Jag vet inte om jag kommer väcka upp den mer. Inte ännu i alla fall. Inte just nu. Den skrevs från en så stressad utgångspunkt och jag vet inte hur mycket av stressen har blötlagt berättelsen. Ja, jag vet inte riktigt vad det blir.

Min läshörna och min läskompis.

Men tillbaka till nya romanen. För det är där jag ska fortsätta. Det är där det brinner. Så det är den berättelsen jag ska skriva.

Den här veckan ska jag lämna in några sidor från min nya värld. Två författare jag ser upp till ska läsa min omöjlighet. Det känns alldeles fruktansvärt nervöst för jag låter aldrig någon läsa mina tidiga texter. Det är andra bullar nu. Det är Författarskolan. Så jag får lov att lära mig att släppa taget från första stund. Släppa kontrollen. Herregud, jag visste inte att mitt kontrollbehov var så här paha. Men ja. Jag skriver och jag lämnar in. Jag låter någon annan läsa så att kanske en dag ännu fler får läsa min omöjliga berättelse.

17.09.2018 kl. 12:38

Söndagsstämning


Idag tänkte jag sitta och skriva. Kanske läsa ut boken jag började på igår. ​Men mest skriva. Pausa. Tänka. Låta orden komma som de kommer. Försöka att inte redigera.

I torsdags läste jag min Svärmorssvit i Pargas. Det gick bra, jag är riktigt nöjd. Det var mitt första riktiga "gig". Jag är ingen estradpoet, tyvärr. Mina dikter är inte skrivna för scen. Men ja, det var inte det som var grejen för mig nu i torsdags heller. Jag ville liksom veta om jag kunde läsa mitt material inför en publik. Utan tonårspojkeröst och darrande händer. Och jo, det kunde jag. Verkligen. Och det lättar inombords en hel del. Att jag vet att jag kan läsa mina egna texter på det där sättet. 

Nu ska jag återgå till romanen. Ute regnar det och jag har en kopp te. Det blir inte mer stämningsfullt än så.

09.09.2018 kl. 12:36

Ratatas höstlista och kvällens diktuppläsning!

 

Löven gulnar utanför mitt fönster. Det måste vara höst nu. 

Ikväll ska jag läsa upp min diktsvit inför en publik. Från början till slut, mina dikter, högt, helst med inlevelse, framför andra. Man kunde kanske tro att det är sånt jag gjort förr, men icke. Till Arvid Mörne-prisutdelningen läste jag två av dikterna, det skulle hållas kort och tur var det för jag var så jävla nervös. Scenskräck. 

Men idag är jag inte nervös. (Ja, jag har övat läsa högt här hemma.) När jag tackade ja i våras, försomras, när det nu var, så tänkte jag att jo, det här blir bra till hösten. Nu är diktläsningen ikväll, så nu måste det vara höst. 


Från min Insta igår kväll. Evenemanget är alltså ikväll. 

 

Och Ratatas höstlista fyller folk i. Det måste vara höst nu. Så jag fyller i den jag också!

 

Vad är dina mål i höst?

Att skriva så mycket som möjligt! Jag ska skriva och redigera avhandlingen, men också skriva en ny roman är det tänkt. Den jag ska få jobba med under Författarskolan.

Vad ser du mest fram emot?

Allt med Författarskolan! Så himla glad att jag får vara med! Och sen lite annat smått och gott som ännu planeras... 

Känner du dig klar med sommaren?

O, ja. Alltid. Hit med hösten nu. 

Hur såg din höst ut för ett år sedan?

För ett år sedan var jag i London på forskningsresa. Vilket förstås var fantastiskt, men jag var ännu väldigt osäker om vart avhandlingen var på väg och hade en ingrodd stress och ångest från forskningsresorna till Texas och Trinidad hösten 2016. Resultaten blev rätt tydliga: kvällen innan London fick jag ryggskott (eller något liknande, det förblev oklart) och satt vid akuten vid TYKS och medan jag var i London fick jag en konstig allergisk reaktion som gav mig utslag i hela ansiktet (jättefräscht alltså). Det var en hektisk höst och kroppen började protestera. 

Hur såg din höst ut för fem år sedan?

För fem år sen var det också en hektisk höst. Jag skulle skriva klart min gradu och gick från att ha lite material här och där till en 100-sidig text, vilket i dåläget var det längsta jag skrivit. Men examen fick jag sen lagom till födelsedag och jul. 

Vad var bäst och sämst med sommaren?

Resor och utfärder. Att träffa gamla, kära vänner och nya, härliga vänner. Skrivkursen på Nötö. Att bli antagen till Författarskolan. Och så fick jag en dikt publicerad i Presens här nu nyligen i augusti, så det blev en riktigt bra sommar! Sämst var ju hettan. Herregud, jag klarar inte av det. 

Vad för kultur har du tänkt konsumera i höst?

Romaner, kanske någon diktsamling. Det var prat med en vän om att eventuellt se Taru sormusten herrasta på Åbo stadsteater. Allt är lite öppet ännu, men det blir nog bra tror jag.

Vad blir ditt mest använda plagg i höst?

Jag hoppas att det blir mina klänningar i tjockare material. Sommarklänningar är trevliga, men höstklänningar till vardags är min grej.
Fast hemma blir det mest mysbyxor och t-skjorta.

06.09.2018 kl. 11:47

Tårar


Jag har känt mig nära till tårar hela helgen och det fortsätter även i dag. Första helgen av Författarskolan är över och jag känner det ordlösa så starkt, så starkt. Jävlar, här ska skrivas! Och gestaltas! Och gråtas, troligen. 

Jag är på rätt plats. Det är rätt tid.

Det är en sån frihet att snacka intuition. Det ligger så långt borta från min vardag, men det är precis vad jag behöver. 

Det är ordlöst men det är fysiskt.

Tårarna kommer. 

03.09.2018 kl. 11:43

Supervecka!


Den här veckan tänker jag få saker och ting gjorda! Det ska bli en supervecka. Nya tag, yada yada.  

Avhandlingen har ofrivilligt fått vila lite eftersom jag tänkte jag skulle sluta dricka kaffe, men tji fick jag. Inget kaffe = inget gjort. Så nu är det kaffe som gäller igen och jobbet har fått ny fart. Och tur är väl det. Jag har ett schema som inte tillåter att jobbet står stilla - det är ju meningen jag ska skriva klart nu. 

Dessutom har jag sedan förra veckan återupptagit mina skrivrutiner om att skriva varje vardagskväll kl. 21. Det blev lite segt här i augusti, men nu när hösten är på intågande är det dags att spika rutinerna igen. 

Och på fredag börjar Författarskolan! Så hur kan den här veckan inte bli helt super? Hela hösten kommer bli så bra, så bra. Mycket jobb, men bra, helt säkert. 


Älskar min I can't adult today-mugg <3  

28.08.2018 kl. 15:21

Om skrivkurs och att hitta hem


Jag har alltså varit på.... Skrivarkurs till Nötö med Åbolands litteraturförening, 17-19.8.2018.

Jag tänkte jag skulle dela med mig några tankar och känslor från min första skrivkurs. Jag har inte varit på något liknande. Förra hösten var jag förstås jag Estradpoesi med Lotta Palmgren (och jag tänker aldrig sluta rekommendera kursen eftersom de dikter som fick sin början där vann mig andra pris i Arvid Mörne-tävlingen), men det var ändå inte riktigt samma sak. Den gemenskap som växte fram över helgen var något helt annat. Jag har aldrig haft ett liknande skrivande sammanhang och det kändes så naturligt att läsa mina texter och lyssna till de andras. 

Nötö var underbart. Idylliskt och vackert. Vädret var fantastiskt om dagen, det stormade om natten och med delade upplevelser av husspöke och utedass, havsbad och själva skrivandet blev den här vistelsen vid Backaro pensionat sommarens höjdpunkt. Om något så insåg jag att mina texter inte skadas av att jag är lite mosig i hjärnan. 


 

I dag har jag haft svårt att landa i vardagen. Jag blev liksom kvar på Nötö ett tag till, tankarna far tillbaka dit. Jag har renskrivit lite lärdomar från kursen och funderat över höstens skrivmål. Och nu då räkningen till Författarskolan damp ner i inkorgen var min enda reaktion: Shut up and take my money! Jag längtar verkligen till Författarskolan som börjar om knappt två veckor.

Jag saknar också de människor jag lärt känna nu under veckoslutet. Några vet jag att jag kommer träffa igen och andra hoppas jag att jag träffar igen så småningom. Det blir allt svårare att tänka att jag kunde lämna Åboland, jag har verkligen lagt rötter, och i dag då det är precis 10 år sedan jag flyttade till Åbo känns det mer och mer som jag kan ha hittat ett hem här i trakterna.

Med skrivandet och skrivkurser har jag i alla fall hittat hem. 

20.08.2018 kl. 16:12

Problematiskt / att motverka "duktig flicka"-syndromet


Jag har lite av en svacka med avhandlingsjobbet. Förra veckan skickade jag in tre större texter och nu har jag svårt att ta tag i det som kommer till näst på min att-göra-lista. 

Men jag intalar mig att det är okej. 

Jag har lovat mig själv att inte bli utbränd över den här doktorsavhandlingen. 

Och jag lovar mig själv att jag ger mig själv tid till mitt skrivande.

Så för att bevisa för mig själv att jag nog har jobbat helt bra hittills i år så räknar jag sidor. Skrivna sidor, omskrivna sidor och redigerade sidor. Både till avhandlingen och mitt skrivande. Och vet ni, det är en ganska mäktig lista redan nu i mitten av augusti. Ifjol räknade jag mig till strax över 700 sidor. Nå... i nuläget ser det ut så här: 

  • 79 sidor: skrev klart ena analyskapitlet
  • 31 sidor: skrev diskussionskapitlet och avslutningen
  • 40 sidor: skrev klart introduktionskapitlet
  • 30 sidor: skrev klart introduktionen till bilagorna
  • 135 sidor: redigerade ena bilagan

och

  • 186 sidor: redigerade romanen Boven i dramat (som jag nu gett upp med)
  • 188 sidor: skrev romanen Professorn
  • 188 sidor: redigerade romanen Professorn

plus: dikter, en 10-sidig novell, mindre texter och nytt material till nya romanen. 

Ja... Det är en bra bit över 800 sidor som jag jobbat med hittills i år. (Åtminstone en bra bit över hälften är helt nyskrivet material.) Och mer kommer det hinna bli eftersom jag vill skriva råmanuset till nya romanen i höst och ska vidare redigera avhandlingen (som håller på att bli alldeles för lång). 

Det här är inte ett inlägg skrivet för att skryta (men jo, lite nöjd är jag ju), utan för att motverka mitt "duktig flicka"-syndrom. För trots allt jobb jag lägger ner har jag svårt att se mig själv som produktiv. Det jobb jag gör och inte gör påverkar hur jag ser mig själv. Än i denna dag har jag svårt att kalla mig litteraturvetare, eller litteraturexpert, fastän jag har examen och studier och tusentals timmar med jobb bakom mig. Men jag jobbar på det. 

Och när jag räknar sidor så intalar jag mig att det är helt okej att det inte går bra framåt med jobbet varje dag. För jag jobbar nog. Även om det förstås är problematiskt att jag måste se mig själv som produktiv för att vara nöjd med mig själv. 

14.08.2018 kl. 12:58

Augusti och rutiner


Augusti är alltid en månad då jag kör en slags "nystart" med mitt liv. Plötsligt planerar jag in massor med jobb, skrivande, träning och veckoslutsprogram. Så pass mycket är det nu i augusti att jag knappt vet vart jag ska ta vägen, det är program varje veckoslut och veckorna är fullproppade med avhandlingsjobb och skrivande. 

Avhandlingen ska bli klar i höst, så jag jobbar ganska intensivt med min text. Dessutom har jag börjat fatta att "Herregud, det ska bli klart nu!" och det blir ett helt annat tankesätt när det gäller skrivandet och redigerandet av avhandlingen.

Och jag är fortsättningsvis helt överlycklig att jag blivit antagen till Författarskolan. Jag kan knappt vänta tills det börjar! Lite tjuvstart med skrivveckoslut och skrivarkurs blir det ändå, för nästa veckas helg bär det av till Nötö på skrivkurs med Åbolands Litteraturförening. Det blir mycket skrivande nu i höst och jag är otroligt glad att jag byggt upp en bra rutin kring mitt skrivande. Varje vardagskväll kl. 21 är liksom spikat i kalendern och den typen av rutin kommer bli livsviktig om jag ska få ihop allt det jag vill göra med mitt skrivande det kommande året. 

I helgen är planen att ta en liten roadtrip med L. Sydvästra Finland ska inspekteras lite, det blir en natt i Helsingfors och sedan far vi till Borgå som jag av någon konstig anledning längtat efter att besöka i över ett år nu. Det kanske inte blir så mycket skrivande, men det ska bli skönt med en paus från att sitta vid datorn hela tiden. 

08.08.2018 kl. 12:00



 

Hej!

Emma Kanckos heter jag och jag är en 28-årig litteraturälskare som jobbar på min doktorsavhandling i litteratur vid engelska språket och litteraturen vid ÅA. Bor i Åbo, är hemma från Pedersöre.

Min svärmorssvit vann mig andra pris i Arvid Mörne-tävlingen 2018!
Läs dikterna här

Jag går Författarskolan 2018-2019.

Här finns jag på Instagram.

Välkommen!

- Emma

emmakanckos (at) hotmail.com

Abrandnewname

Kategorier

Senaste kommentarer