Kan alla bara sluta predika?

Så trött nu. Så trött på andra människor. Jag måste sluta kolla sociala medier och läsa bloggar. Blir ju bara irriterad i längden. 

Jag önskar jag skulle skriva något som fick folk att haja till. Något stort och tankeväckande. 

Men just nu nöjer jag mig med att skriva. Kanske går det att vända och vrida på texten i ett senare skede och göra det till något mer än vad det är. 

Snart, snart får jag ta ledigt. Snart, snart ska jag sluta låta världens carpe diem-predikare fucka upp min hjärna. 

På tal om det. Häromdagen ringde Jehovas Vittnen på dörren. Och senare på dagen stod ett gäng nunnor i grannskapet och plockade blommor. Det kändes tungt i hjärtat. Varför ska folk predika så mycket? 

Publicerad 15.07.2017 kl. 15:31

Fejk-måndag


Idag håller jag fejk-måndag. Under helgen var jag i Österbotten och måndag-tisdag hade jag en vän på besök, så jag har utnämnt denna dag till fejk-måndag och kommer hålla en fejk-vecka fram tills min fejk-fredag (alltså söndag). Efter det blir det semester. 

Det går ganska bra med min fejk-måndag. Det hjälper visserligen att igår kändes som söndag och dagen innan som lördag. Nu håller jag som bäst på att knåpa ihop sidor till mitt avhandlingskapitel. Sådär runt tjugo sidor tänkte jag få ihop under min fejk-vecka. So far so good. Ska ännu idag skriva åtminstone en sida till och sedan fundera lite med redigeringen. Men det känns helt okej. Klockan är inte så mycket ännu och förmiddagen blev rätt lugn. Visst önskar jag ju nu att jag fått färdigt mitt jobb tidigare - då hade jag ju tagit ledigt redan nu. Men ibland går det inte att tvinga fram sidorna, så då får man sitta här och skriva fast solen skiner dit ute. 

 

Publicerad 12.07.2017 kl. 15:05

Suck it up Emma.


Huuur kan det vara juli redan? Det känns som om sommaren snart tar slut fast den knappt har börjat. Ska ännu jobba idag, förhoppningsvis lite i i helgen och sedan tisdag-söndag nästa vecka. Men sen. Sen tar jag paus. 

Lite stressigt är det. Ska med tåg till Bennäs ikväll och tillbaka till Åbo söndag kväll. En snabbvisit, samtidigt som jag borde skriva på avhandlingen. 

Jag tycker inte om att åka tåg. Vem skulle nu göra det? Det är trångt och jobbigt och tågbyten och ungar som skriker och dyrt (fan vad jag saknar studierabatten). Och så riskerar jag att bli åksjuk (har ärvt åksjukan från mamma). Och med tanke på hur mycket jobb jag borde hinna med så borde jag hälla i mig en kanna kaffe, men det går inte heller (har ärvt halsbrännan från pappa). 

Ja. Vad vill jag få sagt med det här då? Nå, livet känns lite jobbigt ibland. Men en tågresa till Österbotten är nog inget större problem. So suck it up Emma. 

Publicerad 07.07.2017 kl. 10:00

Inväntar min sommarpaus


Det är nästan någonting lite skönt med den här måndagen. Jag bestämmer mig att jag ännu jobbar de två kommande veckorna så mycket jag hinner, sen tar jag ledigt och så får det bli. Jag tänker att jag vill göra så mycket under mina tre lediga veckor som så småningom kommer. Skriva, läsa, resa. Det kommer bli bra. Det är nödvändigt och nu också bestämt. 

Och det blir ett par dagar i Tallinn och ungefär en vecka i Österbotten. Det blir lediga dagar i Åbo. Jag tänker jag borde ta datorn med mig ut och skriva där. Se om sommarsolen sår nya tankar. Fast sen, inte nu. 

Instagram

Ifjol tog jag inte ledigt på sommaren. Inte egentligen. Och det blev helt jävla tungt på hösten. Fan så jag grät när jag var utomlands och jobbade. Så trött hela tiden. Och ordentligt sjuk av luftkonditioneringen. Och så mycket av vintern blev en oproduktiv koma.

Det ska bli bättre nu. Den kommande hösten och sedan fram tills nästa sommar. Stressigt och ångestladdat som vanligt, men bättre. Men först ett par veckors jobb och tre veckor sommarledigt. Jag tror inte jag insett förr hur viktigt det är med en ordentlig sommarpaus. Men det är viktigt. 

Publicerad 03.07.2017 kl. 11:28

Äntligen fredag! #IntrovertsUnite


Pikulite jobb till ska jag orka med, men sen är det helg! Introvert som jag är så hurrar jag över ett veckoslut utan planer; som mest har vi planerat att fixa sushi och läsa böcker. Ska bli så skönt!

Instagram.

Hittas från Google. 

Publicerad 30.06.2017 kl. 16:11

I brist på sista-minuten-panik


Jisses vad jag hatar såna här svackor. När min deadline redan kommit och gått och jag börjar fantisera om hur långt fram jag ännu kan skjuta upp arbetet. Som om jag inte redan skriver på lånad tid. 

Det har gått så mycket tid nu utan att jag egentligen skrivit någonting till mitt kapitel/min studie. Jag borde bli klar nu så att jag kan pausa upp under de där tre veckorna då jag inte tänkt jobba. Ha ledigt på riktigt. 

I stället funderar jag om jag kanske kunde lämna något tills augusti. Om något kanske kan skrivas klart då i stället för nu. 

Jag brukar vara den som aldrig missade en deadline. Som alltid fick fixat allt i tid. Och visst får jag det mesta ännu gjort utan att be om en förlängd deadline. Det är bara nu när jag själv håller i tyglarna och det är sommar och jag bara vill sova som det tycks bli omöjligt. Ingen sista-minuten-panik och en hel sommar som extra arbetstid. Varför ha så bråttom? 

Publicerad 29.06.2017 kl. 09:46

Den andra stora (hemliga) drömmen.


Som skrivande människa är det väl rätt vanligt om drömma om att bli publicerad. Att få sin bok ut i världen så att man får kalla sig författare med en viss snorkighet. Det är den boken jag jobbar på just nu; den som ännu ska skrivas och redigeras. 

Men egentligen drömmer jag om den andra boken. Chans nummer två som ska väcka ett större intresse och som ska vara mitt bevis att det här är något jag kan göra. Den första boken kommer troligen gå lite obemärkt förbi. Den kommer läsas och hamna i någons bokhylla. Men den andra stora drömmen är en bok som hamnar i mångas bokhyllor. Boken som blir skriven när man har pressen på sig att prestera något ännu bättre, boken som skapas i rädsla att den första romanen bara var ett undantag - ett misstag som råkade bli publicerat. Den andra boken, den man kan drömma stora fantastiska drömmar om, som filmatisering, Hollywood, fame & fortune. Trots att den drömmen mer realistiskt handlar en bättre chans att få stipendier och kunna leva på sitt författarskap. Den boken längtar jag efter. Jag undrar hurudan den blir. 

Har ni stora (hemliga) författardrömmar?

Publicerad 27.06.2017 kl. 10:50

Jag hinner nog fucka upp ännu


Lugnt jobbar jag vidare. Det är sommar och det finns pengar på kontot även om jag drömmer om att spendera alltihopa på böcker, vin och resor. Det går trögt med det akademiska, men jag låtsas som att jag har tid, drömmer om ett år till av finansiering, kollar upp mallar till att fixa mitt CV och undrar om det alls ska sluta regna idag. 

Det är måndag och jag undrar vart allt det där cray cray i jag gick och bar på för inte alltför länge sedan tog vägen. Börjar jag äntligen känna mig vuxen, finns det en 40-åring som gömmer sig inom mig? Det känns lugnt i själen, jag fungerar och jag petar vidare på ett romanmanus med bra takt. Det är ju inte den här känslan de skriver om i böcker om tjugo-nånting-åringar. Det är ju inte det här som utspelas på bio och i teveserier. Men kanske är det därför tanken slår mig med jämna mellarum. Jag hinner nog fucka upp ännu. Ännu hinner allt fara åt helvete.

Publicerad 26.06.2017 kl. 14:20

Ha en positiv vecka, why don't you


Bilden nedan dök upp i mitt Facebook-flöde i måndags och jag har inte kunnat låta bli att följa "planen". Därför är jag just nu uppe i världens ego boost-vecka. Det är riktigt skönt ska ni veta. Och om någon skulle klaga så säger jag att det är ett experiment att vara mer positiv. Men vem skulle klaga?

Bekräftelse kommer inifrån. Today I'm extraordinary. 

Bilden är från Facebook alltså. 

(Hela grejen är ju lite kliché, jovisst, det kan jag inte säga emot. Men haters gonna hate and so on.) 

Publicerad 21.06.2017 kl. 11:50

Framgång eller förvåning.


I början av januari tänkte jag, blir det här ett år av framgång eller förvåning? Blir det ett år där jag jobbar vidare på mina projekt och ser slutresultatet något annat år eller blir jag förvånad över något oväntat. Att något lyckats. 

Det är en konstig tanke. Ett år innehåller ju mer än tillräckligt av båda. Men i början av januari var jag ännu osäker över hur året skulle se ut, vad jag egentligen skulle ta mig till under de kommande månaderna. 

Nu är jag mest glad och lycklig. Jobbet går framåt, romanskrivandet går framåt. Det blir en tur till London, det blev en tur till Bryssel. Kanske sticker vi till Tallinn en sväng också. Och så blev jag plötsligt gift. Det fanns inte i planerna i början av året. Så helt tillräckligt av framgång och förvåning redan där, nästan halvvägs igenom 2017. 

Publicerad 20.06.2017 kl. 15:31

En doktorandsommar.


Det går alltid lite extra trögt att jobba med det akademiska på sommaren. Ändå har jag gjort det nu i flera år. Som doktorand är det ju självklart att jag måste komma någon vart under sommarmånaderna. Bara för att solen skiner och folk äter glass ute i värmen betyder det inte att texten skrivs av sig själv. Under studietiden hände det också att jag tog en och annan kurs under sommaren och fick sommarstudiestöd. Kanske kom jag in i en viss rutin redan då. 

Men det är inte precis som att jag lider. Tvärtom. Min livsstil just nu betyder kanske att jag måste jobba största delen av sommaren (det är ännu lite oklart hur det blir med mina "lediga" veckor i juli), men eftersom jag är fri att ordna mina timmar och mina arbetsuppgifter som jag vill så har jag världens chans till att njuta av sommaren även mitt under arbetsdagen. Och får jag dagens jobb gjort snabbt så blir det fler timmar i solen. Och får jag inget jobb gjort alls så kan jag svära lite för mig själv och ta en ledig dag. För det är sånt man kan göra när man ordnar upp sin vardag själv. Det finns ingen som sneglar över axeln eller som protesterar om jag vill ta en glass i solen i stället för att renskriva en författares handskrivna roman. Det är inte som att någon bryr sig om jag missar min deadline på sommaren eftersom ingen riktigt kollar upp det.

Det är jag själv som måste få jobbet gjort. Det vet jag ju. Ingen annan kommer tvinga mig. Och för det mesta tycker jag att jag gör ett bra jobb. Faktiskt. Klart att prestationsångesten tar över alltid nu och då, klart att det är stressigt och jobbigt. Och man kan undra om det är värt det. Men att ordna upp min dag precis som jag själv vill. Herregud, det måste vara det bästa någonsin. Och eftersom jag vet det så kommer jag någon dag längta tillbaka till den här sommaren. Ännu en sommar i mitt liv då jag är fri att göra det jag vill med min tid. 

Publicerad 19.06.2017 kl. 13:40

Sommarens skrivmål.


Det blev en lång vecka det här med sorgebesked och sjukstuga. Avhandlingsjobbet har verkligen blivit lidande, men jag har försökt hålla humöret uppe med Netflix, skrivande och internationella matmarknaden här i Åbo. 

Förra veckan kom jag i mål med vårens fjärde Goal Tracker på nanowrimo.org och nu har jag planerat in en femte som sommarens skrivmål. Nu är det dags att få det här projektet i mål! Innan sommaren är slut ska min första ordentliga version av manuset vara klart. För att uppnå det så krävs ett ordentligt slut till min berättelse och en slags novell som jag ska ha jobbat in i själva handlingen. Det är rätt så spännande hur sidorna och orden i mitt dokument har ökat under de senaste fem månaderna. Materialet börjar se ut som en riktig roman! 

Mina bildredigeringsskills är inte de bästa, men det är ändå helt kul att plocka ihop ett omslag till min historia. Jag funderar på att använda den här till höstens nanowrimo... Allt med hjälp av Unsplash och Canava.

Med knappa 60 000 ord så känner jag att jag är på god väg. Speciellt när planen är att skriva om allt sen till hösten, förhoppningsvis under Nanowrimo. Jag börjar bli lite besatt av tanken att skriva om texten - den behöver definitivt en ny vinkling - och det är spännande att se hur det hela utvecklas. Till det bättre, hoppas jag. 

Publicerad 16.06.2017 kl. 15:00

30 nya 20, verkligen?


Jag har hört det flera gånger sedan jag och kompisgänget klev förbi quarter-life crisis-tiden. Att 30 är det nya 20. Att allt det som föräldrarna hade redan i tidiga 20-årsåldern är något vår generation bara kan hoppas om vid tidiga 30-årsstrecket. Inte för att vi skulle vara latare med att hitta jobb eller ha svårare att förstå oss på kärlek, men för att tiden nu är annorlunda och att det inte går att ha samma förväntningar på livet. Eller? 

Än finns det de som gifter sig vid 22, har sitt första barn strax därefter och har jobb och hus och bil och båt redan innan 25. I alla fall har jag förstått att de finns. Jag känner inte direkt många i den sitsen.

Däremot känner jag flera som sitter i samma båt och predikar 30 är nya 20. De som fallit offer när partnern krisat och stuckit för att pröva på något nytt, eller de som först långt senare blivit färdigstuderade och ännu väntar på det första riktiga jobbet. Att köpa hus före 30 är något som firas med kaka och champagne (eller i alla fall ett billigt skumvin), har man en bil som är mindre än 10 år gammal känner man ännu nya-bil-doften någonstans inne bland sätena. 

Förväntningar känns så höga. Vi ska hinna göra allt det som tidigare generationer gjort och helst i snabbare takt. Det ska hela tiden presteras och allt ske se snyggt ut utifrån (hallå selfiecam). Så ibland blir jag bara så ledsen. Så trött på alltihopa och så trött att jag låter mig åka med i den här karusellen. Att jag stirrar mig blind på siffor och planerar livet utifrån dem helt enkelt för att jag ser någon slags prestation i att ha åstadkommit saker innan jag fyllt x. Jag ville ha min magisterexamen innan 23 (fick avhandlingen klar när jag var 23, men hann precis fylla 24 innan jag fick ut pappren)* och nu siktar jag på en doktorsexamen innan 30. Det kanske inte är något fel med att sätta upp mål, men när ångesten tar över är det ju inte bra längre. Men det verkar tyvärr vara en del av den mänskliga upplevelsen på 2010-talet att vara så fixerad vid prestationer och bilden utåt. Är det något vi kan ändra på? En motreaktion måste ju vara på kommande. 

 

*Varför skulle jag ens behöva berätta det här? Det spelar ju ingen roll!

Publicerad 09.06.2017 kl. 14:09

Kompromiss.


Det är något med såna här måndagar när det är lite kyligt och regnigt. Så där att man drar på sig yllesockorna och kokar kaffe. Så där att man tar en bild av sig själv med håret i en rufsig hästsvans och undrar om man kan skippa jobbet idag och bara sitta och skriva kreativt hela dagen. Så där att man glömmer att det är juni och att man har en deadline och att det akademiska inte sköter sig själv, fastän hur mycket man önskade att det var så. 



Det har gått lite trögt med det kreativa de senaste veckorna. Det akademiska bestämde sig för att bli krångligt och plötsligt gick så fruktansvärt mycket tid till att bara klura ut vad som var upp och vad som var ner. Jag längtar tillbaka till det kreativa, jag känner att manuset kallar på mig, men jag har inte lyckats prioritera rätt helt enkelt. Är det inte det som är grejen? Att man väljer att sitta framför teven i stället för att skriva. Att man kör runt i Åbo för att kolla upp vad olika SOK-varuhus har för utbud av Tesco-produkter (det finns en massa gott ska ni veta!). Att man funderar på jobb och framtida jobb och pengar och hus och var man ska bo och varför man kunde/inte kunde flytta till Kanada och fundera på att boka flygbiljetter till London och att fundera att man borde köpa en ny kalender för att kunna planera ännu längre in i framtiden. Att prioritera är svårt. 

Men omöjligt ska det inte vara. Så. Planen för idag blir att om jag bara lyckas få jobbat det jag måste ha jobbat så får jag skriva kreativt sen. Det kallas kompromiss.

 

Publicerad 05.06.2017 kl. 12:48

Mitt bloggande, mitt liv.


Ack, det här bloggandet. Det tycks inte bli särskilt mycket sagt här. Det började rätt bra, i januari, som ett av de tusen nyårlöften jag gav i ett tidigare liv. Nu flyter dagar, veckor, förbi och jag får så lite sagt. Så lite skrivet. Här. 

Det fanns en gång en annan blogg. En som startade cirka anno 2007 och som höll igång i flera år, dag och natt. Men den sprattlade till, vände sig på rygg och dog. Kvar finns en minnesplats bara jag själv har tillgång till. Material till någon trögstartad bildungsroman kanske. 

Idag så går livet i en annan takt. Jag känner mig så nöjd, så ofta. Trött ibland på de stora känslorna och planerna till LIVET, men för det mesta är allt bra. Jag har kärlek i mitt liv. Tak över huvudet. Jag skriver och angstar och gråter i förtvivlan över mina texter. Jag absolut älskar det. Jag älskar det så mycket att jag mest håller det till mig själv. Varför skulle någon vilja läsa om hur jävla nöjd jag är? Inte för att allt är perfekt, men det känns lite tabu att få njuta av sitt eget liv. Jante, ni vet. 

Men jag fortsätter. Något inlägg här eller där. Det kan behövas. I väntan på tider där jag känner NU FAN MÅSTE JAG BLOGGA. 

Instagram

Publicerad 27.05.2017 kl. 15:49


 

Emma Kan är en vardags- och skrivblogg där jag

skriver,

läser

och

funderar.
 

Jag är en 27-årig litteraturälskare som jobbar på sin doktorsavhandling i (engelsk) litteratur. Jag är hemma från Österbotten, men numera bosatt i Åbo där jag är sambo och hundägare. 

Välkommen!

- Emma