Bildbevis.


Ett litet bildbevis på att forskning har fördelar. Riktigt bra fördelar. 

Publicerad 27.04.2017 kl. 11:00

Jag vet inte. Men: London.


Så, nu sitter jag här och ska jobba vidare med min avhandling. Jag vet i stort vad jag ska ha gjort fram tills midsommar. Sen är det lite av ett frågetecken. Materialet har tagit mig in på nya banor och nu skulle det gälla att veta vad jag egentligen håller på med. Men jag vet inte. Inte alls. Eller jo, lite förstås. Jag har min författare och hans material som jag jobbar med, både publicerat och opublicerat material. Jag har en studie jag håller på med och som växer och tar över mer och mer. Men jag saknar ett visst fokus, en poäng med hela alltihopa. Det är inte riktigt bra att hålla på med forskning och inte veta varför man gör det. Jag borde återupptäcka mina tidigare forskningsfrågor och få fram nya. Jag borde skriva en ny forskningsplan. Jag borde få ordning på mina tankar. 

Men åtminstone kan jag glädjas åt att jag fått finansiering till en Londonresa. Det blir trevligt. Forskning, visserligen, jo. Men det är ju ändå London. Det var ett tag sen jag var dit sist, så det känns fint att veta att jag får åka dit senare i år. Hurra för det!

Publicerad 25.04.2017 kl. 13:39

Små steg framåt.


Det hjälper att ha flera mindre mål. Hittills i år har jag skrivit och redigerat nästan tre gånger så mycket som jag planerade i början av januari. Med 14 000 ord åt gången tar jag mig framåt med romanarbetet. Det är ganska skönt att ha det som omväxling till det galna avhandlingsarbetet. 

Jag hoppas jag kommer kunna öka på takten ännu litegrann och komma igenom manuskriptet innan NaNoWriMo i höst. Då hoppas jag nämligen kunna skriva om hela manuskriptet och ändra på tonläge och perspektiv. Förstås skulle det ju vara bra om jag blev klar med den här redigeringen/det här skrivandet redan tills i sommar. Då kunde jag ju ta en paus och lägga materialet åt sidan lite. Men vi får se. Jag har trots allt annat på gång också. 

Såna här små screenshots samlar jag på mig. Ett efter ett ska jag kunna pricka av mina mål på 14 000 ord. 


Om du funderar NaNoWriMo-utmaningen i november, men den verkar för tuff, så rekommenderar jag "Goal Trackers"-funktionen på nanowrimo.org. Egna mål, egen tidtabell. Men statistiken är minst lika kul att följa med, och för mig är det fantastiskt sporrande.

Publicerad 21.04.2017 kl. 10:34

Poop.


Så i går kändes det ganska tröttsamt (det har det visserligen gjort redan länge; vårtrött någon?) och det blev lite klagovisor här och där. I dag vet jag inte om det är mycket bättre. Hunden la sig ner i solen för att sola när vi var ute vid lunchtid, men den här gången råkade han lägga sig rakt på en hundskit. 

Fatta. Det är inte särskilt trevligt att tvätta hundskit ur pälsen på djuret som sover i ens säng. 

Men även om det går trögt framåt med jobbet så är det ändå skönt att veta att jag har ett sådant arbete som innebär att jag kan ta en välbehövd paus lite nu och då om jag så behöver det. Även om den pausen blir spenderad med hundtvätt. 

(Emoji härifrån)

 

Publicerad 19.04.2017 kl. 13:33

Tre år.


I dag är det tre år sedan jag och sambon fick hem hunden. Det är också ungefär tre år sedan jag fått bekräftat att mina ansökningar godkänts och att jag skulle börja som doktorand till hösten. Så till hösten har jag hållit på i tre år på heltid. Redan nu har det gått tre år sedan mitt forskningsämne fastnade på hjärnan, även om det är först nu som en (kanske, förhoppningsvis) riktig avhandling tar form. Fast jag vet ju inte. Har möte med mina (två) handledare på fredag och om de inte är med på noterna har jag inte mycket annat att komma med.

Jag känner mig lite sviken, på ett sätt. Innan jag började lovades guld (finansiering) och gröna skogar (bra med material), och visst har jag fått båda två, men nu håller jag på att skövla skogen och det är lite tvetydigt om jag markerat rätt träd att ta mig an. Och guldet, ja, det räcker drygt ett år till, men sen måste jag hitta nya skattkistor. Det lovades tid. Inte skriftligt, men muntligt. Den tiden utlovas egentligen inte längre och det känns ganska stressigt. 

Om jag lyckas bli klar nästa år, 2018, så kommer jag i stora drag ha hunnit börja vid universitet, fått min kandidatexamen, fått min magisterexamen och fått min doktorsexamen inom tio år (plus/minus någon månad). Det känns som en skrämmande prestation. Jag vet inte om jag kommer orka hålla på så. Det är stressigt. Fast, det kan ju ännu hända vad som helst. Inget är skrivet i sten. Tidtabellen hinner ändras, även om den knappast ändras lika mycket som min avhandling. Kanske det ännu tar tre år innan jag blir klar och då skulle jag ändå klara mig till mitt egentliga, och personliga, mål; d.v.s. en tredje akademisk examen vid 30. 

Men ja. Det är inte hälsosamt att hålla på och tänka så här. Det är stressigt och eländigt, och sist och slutligen ganska onödigt. Men ibland vill man ju bara spy ut sin angst över internet. 

Publicerad 18.04.2017 kl. 13:27

Hiatus


Jag är trött i själen just nu.

Publicerad 12.04.2017 kl. 10:56

Tidsplanering


Alltså, måndagar... Jag brukar ha så stora planer men aldrig lär jag mig. Nu har hela förmiddagen gått förbi och jag har inte ens öppnat upp mitt dokument med kapitlet jag ska gå igenom. 

Jag jobbade en hel del under helgen och hade bra takt på både lördag och söndag. Fick gjort en hel del faktiskt. Tanken var ju att jag skulle hinna ikapp och kanske till och med få ett litet försprång så att jag kunde jobba hårt i början av veckan och sedan skicka in allt med ro till fredag.

Men nu tänker hjärnan, Sod it, inte behöver jag stressa ännu. Nej. Nej, det var inte planen heller, hjärnan. Planen var att jag skulle slippa stressen om jag bara faktiskt gjorde mitt jobb som vanliga människor gör in i veckorna så att jag inte skulle behöva köra sista-minuten-panik på fredag-lördag-söndag och lämna in allt först på måndagen därpå då jag egentligen behöver sätta igång med den veckans jobb...

Alltså. Tidsplanering är oftast ett av mina trumfkort, men ja... Måndagen efter att sommartiden börjat är ju ingen höjdare.  

Åtminstone finns det ju kaffe med extra mycket mjölk och socker. Och så känns ju bloggen sådär lagom vårig. 

Publicerad 27.03.2017 kl. 11:17

Förtjusning


Nu när vårsolen värmer genom fönstret och jag går igenom några av de olika anteckningarna jag har i min Evernote-app så kan jag inte mycket annat än att vara förtjust. Förtjust i skrivandet -och- drömmen om att skriva mer -och- handlingen att skriva ner text -och- orden uppradade efter varandra -och- den där pirrande känslan när det känns som om man har något där, något som kunde utforskas. Smått skumma meningar som

I sanden dränks djupets röster.

och 

Ödmjuk, tänker du. Du har inte haft tillräckligt med framgång för att vara ödmjuk - du vill bara vara stolt.

Ingen annans ord. Mina. Och förtjusningen att de är mina. 

Publicerad 24.03.2017 kl. 16:19

Vårstämning i Bryssel


Nu blev det långt mellan blogginläggen igen. Jag borde nog överväga om det här med bloggandet riktigt är min grej. Nåväl. 

Jag är hemkommen från Bryssel sen natten till tisdag och det var verkligen skönt med en paus från vardagen! Sedan början av februari har jobbet med avhandlingen bara blivit galnare och galnare, och även om jag har mycket kvar innan nästa veckas deadline känns det ändå som om jag har lite nya krafter för att ta tag i allting nu. Fast det krävs nog en hel del kaffe också!

I Belgien möttes jag av solsken, värme och vår, även om värmen och solskenet varade mest på torsdagen. En riktigt fin resa blev det med mycket turistande och många räknade steg. Det blev en dag i Bruges (på franska)/Brugge (på nederländska) /Brügge (på tyska) /Brygge (på svenska) också, en söt medeltida stad med kullersten överallt. Det blev våfflor och belgisk choklad, frites med majonnäs och öl, men bäst var ändå att jag fick träffa min vän Sofi igen. <3

Så nu skulle det gälla att jobba vidare med det akademiska och invänta en lika grön vår hit till Åbo också. Vill ni se fler bilder från resan finns jag på Instagram

Publicerad 24.03.2017 kl. 15:28

Leker med skrividéer


Förutom den där romanen jag pysslar med så har jag ju jämt och ständigt nya idéer till andra historier. Berättelser som kunde bli romaner men som lämnas åt sitt öde efter att jag skrivit ner de väsentligaste grundstenarna. De samlas där i mina olika "notebooks" i min Evernote-app och väntar på att bli ordentligt nerskrivna. 

Fast nu leker jag lite med tanken att utveckla några av de där berättelserna och göra om dem till noveller. Få ihop en novellsamling. Kanske något jag kunde fixa till höstens nanowrimo? Det är knappast för tidigt att börja planera novembers stora skrivpass för ibland är det bara skrivandet som känns vettigt, produktivt och verkligt inspirerande. 

Publicerad 14.03.2017 kl. 12:41

Jobba, jobba, jobba


Det blev en liten bloggpaus. Det har varit mycket jobb på sistone eftersom jag siktar in mig på att skicka iväg ett gigantiskt text-paket åt min handledare till min deadline. Senast vi hade möte bestämde vi inte vad jag skulle skicka in eller ens något visst datum när jag har deadline, men vi kom överens att jag skulle skicka "nåt" till "slutet av mars". Jag blev väl lite väl inspirerad så nu sitter jag är och inser att jag kanske planerat in lite väl mycket. 

Men det är också roligt att se arbetet gå framåt med stormsteg. Stressigt, tungt och tröttsamt - ja. Men riktigt, riktigt roligt också. Och en positiv bieffekt är att jag också är mer inspirerad till att skriva kreativt, så det har blivit en hel del på den fronten också. 

Fast på torsdag tar jag paus! Då flyger jag iväg till Bryssel för att hälsa på en av mina käraste vänner. Vi har inte planerat så mycket, vilket känns helt perfekt. Jag vet bara att vi ska shoppa och äta kaka. Hur bra blir inte det? 

Så nu är planen att jobba hårt så att jag med gott samvete kan ta mig ett försenat sportlov i några dagar. So far so good!

Publicerad 13.03.2017 kl. 14:09

Gör det lätt eller gör det rätt.


Här sitter jag och redigerar mitt nanowrimo-manuskript. Fast egentligen gäller det mest att skriva ihop det som är lösryckt, att fylla i luckor. Det finns många frågor ännu, men det känns mera på riktigt nu än vad det gjort förr.

Facebook meddelade mig idag om en status från två år sedan: "Är en pytteliten epilog från att ha skrivit klart min första version av min allra första roman. Min alldeles egna, skriven av yours truly. Det ni. Emma 1, the world 0."

Två år är inte en så lång tid egentligen. Inte när man haft fullt upp med en doktorsavhandling och har lyckats få ihop två andra romanmanus. Det har skrivits en hel del sedan dess, men det har inte blivit riktigt lika mycket redigering. 


Men här sitter jag nu och går igenom den galna första versionen som jag skrev när jag satt ensam i mitt rum i Trinidad. En del är riktigt dåligt, en del kanske helt okej. Planen är att gå igenom den här versionen och se till att berättelsen kommer fram. 

Det blev strandbesök också, inte bara skrivande, när jag var till Trinidad i höstas. 

Fast sen ska det ske större förändringar. Igår började jag på en helt ny version där jag ändrade på perspektivet. Det blev bättre, det märktes genast. Så det blir nog nästa steg. Att skriva om berättelsen från början så att huvudpersonens röst hörs bättre.

Och det är spännande. Verkligen. Det kommer ta massor med tid. Men det är ingen brådska. Än finns det tid för redigering. Ibland måste man ju göra det som är rätt och inte bara det som är lätt. 

Publicerad 03.03.2017 kl. 10:00

Här sitter jag och är nöjd.


Här sitter jag och är nöjd. 
Här sitter jag med en inkomst och vet att jag kommer få skriva massor i år. 
Här sitter jag och låter inspirationen flöda åt alla håll. Om det känns olustigt med avhandlingen så tar jag en avstickare via romanmanuskriptet. Och om natten drömmer jag om analyser, karaktärer, berättarperspektiv och olika sorters läsare. 
Här sitter jag och älskar min vardag.
Här sitter jag och är så otroligt lycklig och privilegierad. 
Det tåls att repetera: jag är otroligt privilegierad. 
Här sitter jag och skriver, eller inte. Det är inte alla dagar det lyckas. 
Här sitter jag och funderar på text. Det gäller alla dagar. 
Här sitter jag och funderar på framtiden. Den känns inte grå eller omöjlig. Den känns hoppfull och färggrann. Färgad av mina privilegier, helt klart. 
Här sitter jag och är nöjd. Och tacksam. Och funderar på hur jag ska dra mitt strå till stacken för att göra världen lite bättre. 

Publicerad 02.03.2017 kl. 15:44

En summering av februari


Om januari var trög så har februari bara sprungit iväg. Tänk att det är den 28:e redan! Den takatalvi som gjorde entré i Åbo förra veckan håller nu på att smälta bort, så kanske är våren på väg så småningom? Kan ju hoppas. Vår får det i alla fall lov att vara när jag reser till Bryssel på ett försenat sportlov om drygt ett par veckor. Tills dess jobbar jag vidare med mina smått överambitiösa mål. 

När jag kollar på Instagram så märks det att det varit väldigt mycket vardag på sistone. Min dator och en massa tekoppar och kaffekoppar. Fast också lite annat. Som sushi (älskar sushi) och hunden som fyllde 3 år förra veckan. Kanske verkar det lite som en tråkig vardag, men februari har varit en bra månad med ny motivation och inspiration till avhandlingen. Mycket skrivande har det blivit och om skrivandet är lycka så kan jag väl inget annat än medge att jag varit rätt lycklig i februari. 

Publicerad 28.02.2017 kl. 16:12

Söndagspepp och lite skryt!


Jag har inte varit så aktiv på bloggen på sistone eftersom jag varit mitt uppe i "skrivveckor" till avhandlingen. Men det har gett resultat. Den här veckan har jag skrivit cirka 21 sidor och redigerat drygt 11! Jag tänker inte låtsas som om det inte är sjukt mycket. Det är massor. Men det är så här jag jobbar. Ibland skrivs det massor, ibland händer det ingenting. 

Jag skrev de fyra sista sidorna till mitt delkapitel/kapitel/min analys nu vid lunchtid. På en söndag. Visst känns det lite tråkigt att jobba helg, men när det är dags att skriva så måste jag passa på medan maskineriet är igång. Nästa vecka blir det lite lugnare igen som tur. 

Nu har jag sparat mitt dokument och tänker att jag borde ta tag i vardagssysslorna. Men ska jag vara ärlig så lockar det kreativa. Jag skulle vilja skriva poesi om de enorma snödrivorna som öst ner från himlen den här veckan, så ni kan ju gissa vad som vinner: städning eller papper och penna? 

Publicerad 26.02.2017 kl. 13:44

 

Emma Kan är en vardags- och skrivblogg där jag

skriver,

läser

och

funderar.
 

Jag är en 27-årig litteraturälskare som jobbar på sin doktorsavhandling i (engelsk) litteratur. Jag är hemma från Österbotten, men numera bosatt i Åbo där jag är sambo och hundägare. 

Välkommen!

- Emma